Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kunglig majestäts kansli (K. m:ts kansli), Konungens kansli, Kansliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNGLIG MAJESTÄTS KANSLI
nungens beslut i regeringsärendena i allm., men
därjämte fick det ss. självständigt ämbetsverk
handha de grenar av statsförvaltningen, som
icke uttryckligen tilldelats andra myndigheter,
varigenom dess säregna och centrala ställning
i förvaltningsorganisationen redan nu
framträdde. Kanslirådet erhöll särsk. domsrätt över
Kansliets tjänstemän.
1634 års R.F. gav åt Kansliet liksom åt den
centrala statsförvaltningen i övrigt fastare
former, på en gång sammanfattande resultat av
den föregående tidens organisationssträvanden
och bildande en fast grundval för den fortsatta
utvecklingen. I spetsen för Kansliet, ss. ett av
rikets kollegier (se Kollegium) snart kallat
Kanslikollegium, stod en av
riksämbets-männen, rikskanslern (se Kansler); dess led.
voro 4 riksråd, 1 hovkansler och 2
statssekreterare; bland dess tjänstemän må nämnas
hovråd, sekreterare och referendarier. Genom en
särsk. kanslirätt, i verksamhet under
växlande form ända till 1870, utövades Kansliets
egen jurisdiktion. Gränserna mellan
kollegiernas verksamhet voro i 1634 års R.F. vagt
angivna, och Kansliets särställning fanns där icke
uttryckligen framhållen. Emellertid kom
genom den följ, utvecklingen detta kollegium
att sättas i närmare relation till regeringen och
intaga en mellanställning mellan rådet och de
andra kollegierna. Medan Kansliets sakliga
uppgifter mer och mer övertogos av rådet, gick
dess formella uppgift ss. föredragande och
expedierande organ i praxis långt utöver dess
sakliga verksamhetsområde och kom i stor
utsträckning att omfatta även de övriga kollegi-.
ernas ärenden. Den dominerande ställning
inom riksstyrelsen, som rikskanslern Axel
Oxenstierna intog, bidrog även i hög grad att åt
Kansliet skänka den ställning ss. ”rikets själ”
— anima regni —, varom de tidigare
kansliordningarna talat. Den nu skisserade
utvecklingen fick närmare uttryck i 1661 års
kansliordning, som bekräftade rikskanslerns
ställning ss. regeringsarbetets eg. ledare, reglerade
arbetsfördelningen mellan bisittarna i kollegiet
(de 4 kansliråden, hovkanslern och
statssekreterarna) samt gav närmare instruktion för dess
tjänstemän, (hovråd, sekreterare,
referendarier m.fl.).
Karl XI :s kraftigt omdanande verksamhet
på skilda områden av statslivet lämnade
Kansliets principiella ställning i stort sett
orubbad, ehuru dess reella betydelse och
befogenhet starkt inskränktes.
Rikskanslerämbetet upphävdes, och en
kanslipresident tillkom med utrikesärendenas
handläggning som huvudsaki. uppgift. Genom den
av Karl XII från Turkiet utfärdade
kansliord
— 305 —
ningen 1713 genomgick emellertid Kansliet en
för hela riksstyrelsens organisation
betydelsefull, genomgripande omdaning. Kollegiet fick
ss; sådant behålla de reella administrativa
uppgifterna, men den formella sidan av dess
verksamhet, föredragningen och expeditionen,
överlämnades till sex särsk. expeditioner, 1
revisi-onsexp. (se Nedre
justitierevisio-nen) och 5 statsexp. (se Expedition),
förebildande de senare statsdep. Tillsammans
bildade dessa exp. ett över de centrala
ämbetsverken ställt K. m:ts kansli, ett
förhållande, som i själva verket betecknade den
yttersta konsekvensen av den föregående
utvecklingen av Kansliets ställning och uppgifter.
Kanslikollegium skulle bestå av 2
kungl. råd, varav den ene skulle vara
kanslipresident, 1 hovkansler och flera kansliråd
Utrikesärendenas handläggning blev dess eg.
uppgift. Det karolinska enväldets fall
medförde för Kansliet i viss mån en återgång till dess
tidigare mellanställning mellan rådet och de
övriga kollegierna, och gränslinjen mellan dess
dubbla uppgifter blev åter oklar. Nya
kansliordningar tillkommo 1719 och 1720, främst
ingripande i organisationen av
statsexpeditioner-na. Genom 1719 års kansliordning grundades
även Justitiekanslersämbetet (se J u s t i t i
e-kansler), sedan alltjämt räknat ss. tillhörigt
K. Kanslipresidenten och ett av kansliråden,
rikskanslirådet, skulle enl. 1720 års R.F.
tillika vara riksråd, och kanslipresidenten blev
under frihetstiden rådets främste ledamot. 1773
års kansliordning, en följd av det gustavianska
enväldets tillkomst, lämnade i princip
Kansliets ställning orubbad. Emellertid blevo
utri-kesärendena, vilkas handläggning utgjort
Kanslikollegiums främsta uppgift, tilldelade
kanslipresidenten, som för detta ändamål vid sin sida
hade Presidentskontoret, från 1791
kallat Kabinettet för utrikes brevväxlingen (se
Utrikesdepartementet). I övrigt
betecknade Gustav III:s regering i viss mån ett
kollegiernas närmare anknytande till
regeringsmakten. Till konseljerna kallades understundom
Kansliets tjänstemän, statssekreterarna intogo
ofta ställning av ”ministrar”, och exp:s
utveckling till regeringsdep. skönjdes. Särsk.
genom Presidentskontorets inrättande hade
emellertid Kanslikollegium förlorat sin
betydelse, och det upplöstes av Gustav IV Adolf
1801. Kanslipresidenten och närmast under el.
vid förfall för honom hovkanslern ställdes i
spetsen för Kansliet, vars exp. genom
Kanslikollegiums upphävande kcmmo att bli helt
fristående verk.
Genom 1809 års kansliordning ställdes
Kansliet åter under enhetlig ledning av den 1809—33
— 306 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
