Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kurdiska språket och litteraturen - Kurdistan - Kure - Kurer - Kurera - Kurfurste - Kurfursten, Den store - Kurgan (stad) - Kurgan (gravhög) - Kurhus - Kuria (påvliga el. romerska)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KURIA
tad karaktär. Huvuddial. är k u r m a n d j i,
som delar sig i en ö. och en v. gren, den förra
hemmahörande i s. Azerbejdjan (området s.
om Urmiasjön) samt Kurdistans n.
gränsområde jämte motsvarande partier av Iraks ö.
gränsområde, den senare omfattande övrigt
kurdiskt språkområde i Azerbejdjan, n. Irak,
Armenien och Transkaukasien; v. kumandji
talas också i de kurdiska kolonierna i Mindre
Asien och Chorasan. Från det eg. Kur distan
föreligga de från kurmandji starkt avvikande
g u r a n-dial. i n. och de med kurmandji
mera överensstämmande k a 1 h u r-dial. i s.;
till de förra plägar även, ehuru med orätt,
räknas z a z a (se d.o.) i Armenien. Slutl.
räknas ss. kurdisk den i Luristan talade
1 u r i s k a n, vilken dock tillhör en helt
annan dial.-grupp än de övriga dial. De
kurdiska dial. ha utgått från nordpehlevi
(jfr Iranska språk); den urspr.
karaktären är bäst bevarad i guran-dial. men
har under nypersiskans inflytande delvis
modifierats i de övriga. Luriskan har utgått från
sydpehlevi och är nära besläktad med
nypersiskan. De kurdiska dial. ha dessutom rönt
starkt inflytande av arabiskan — även i
ljudsystemet — samt av turkiskan och delvis
ar-meniskan. — Den kurdiska litteraturen
är jämförelsevis betydande men ännu blott
litet känd i Västerlandet. Betydande och
egenartad är den kurdiska muntliga
litteraturtraditionen, främst den folkliga epiken med
delvis ålderdomliga rötter. Spridda ansatser
finnas till en modern kurdisk litteratur. — Litt.:
F. Justi, ”Kurdische Grammatik” (1880); A.
Socin, ”Die Sprache der Kurden” (i
”Grund-riss der iranischen Philologie”, 1896); O. Mann
& K. Hadank, ”Kurdisch-persische
Forschung-en” (4 bd, 1909—32). C.F.
Kurdista’n, bergigt område i s.ö. Turkiet och
angränsande delar av Irak och Persien,
hu-vudsakl. bebott av kurder. S.
Kure, stad och örlogsbas på s.v. Hondo,
Japan, på n. kusten av Japanska innanhavet;
190,282 inv. (1931). Järn- och stålindustri;
arsenal. Sjökrigsskola. M.P.
Kurer, ett primitivt fiskarfolk i Kurland och
Ostpreussen av finsk-ugrisk el. baltisk
härstamning. De gingo under på 1200-talet,
assimilerade med letter och litauer. P.Dhl.
Kure’ra (lat. cura’re, vårda, bota, till cura,
omsorg, vård), bota.
Kurfurste (ty. Kurfürst, valfurste, jfr Kur-;
lat. electo’res), benämning på de furstar, som
i det gamla tyska riket alltifrån 1200-talet
förrättade konungaval. Valprincipen fastslogs
1077 i Forchheim av riksfurstarna.
Sachsen-spiegel (före 1235) räknar upp 6 riksfurstar
— 337 —
med företrädesrätt vid röstningen:
ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, pfalzgreven
vid Rhen, hertigen av Sachsen och
markgreven av Brandenburg. 1257 fogades konungen
av Böhmen till denna krets. Gyllene bullan
(se d.o.) gav k. ökad makt över deras ämbete
genom de blott av k. redigerade
valkapitulationerna, som förelädes kejsarna alltifrån 1519.
Sedan 1300-talet bildade k. ett särsk.
kollegium i riksdagen. I samband med 30-åriga
krigets omvälvningar uppkom en
kurvärdighet för Bayern, som åter utslocknade med
regentsläkten 1777. 1692 stiftades en ny
k.-plats för Braunschweig-Lüneburg. Under
Na-poleonkrigen ombildades 1803 k.-inst. starkt;
värdigheten tilldelades 10 furstar. Av dessa
behöll endast k. av Hessen sin titel efter
riksupp-lösningen 1806. [E.Lö.]
Kurfursten, Den store, se Fredrik
Vilhelm av Brandenburg.
Kurgan, stad i Uralområdet, R.S.F.S.R., vid
Tobol och transsibiriska banan; 35,655 inv.
(1931). K. är ett huvudcentrum för Sibiriens
smörproduktion. M.P.
Kurga’n, från tatariska språket i ryskan
upptagen term för gravhög. En k. kan tillhöra
de mest olika tidsåldrar och kulturgrupper.
I stor utsträckning tillhör den dock den
sky-tiska kulturen (se S k y t e r) och kännetecknas
då ofta av betydande dimensioner och
utomordentligt rikt gravgods. G.Em.
Kurhus benämndes förr de sjukhus, där
könssjuka vårdades. Även
behandlingslokaler-na vid bad- och brunnsorter kallades förr ofta
k. (ty. Kur hems). T.H-n.
Ku’ria. Den påvliga el. romerska k.
(cu’ria roma’na; curia diæcesa’na kallas den
biskopliga stiftsstyrelsen), sammanfattande
namn på de ämbetsverk och funktionärer, som
under högsta ledning av påven utgöra
romersk-katolska kyrkans centrala styrelse i
Rom, i vidsträckt mening även namn på det
påvliga hovet med alla dess andliga och
världsliga funktionärer (k u r i a 1 e r), även benämning
på ämbetsbyggnaderna (jfr Heliga stolen).
K. har utvecklats ur biskopens i Rom (jfr P
å-v e) presbyterkollegium (se P r e s b y t e r) och
biträdande närboende biskopar. På 1500-talet
fick den sitt centrum i
kardinalkongregatio-nerna. Dess nuv. organisation förskriver sig
från Pius X:s omfattande reform 1908
(konstitutionen ”Sapienti consilio”, bl.a. återgiven
i ”Deutsche Zeitschrift für Kirchenrecht”,
s.å.), med vissa förändringar fastställd i
”Co-dex juris canonici” (se d.o.) av 1917. Led. av
k. äro kardinaler, prelater (se d.o.), lägre
tjänstemän och s.k. agenter el. prokuratorer,
som för biskopar el. privatpersoner förmedla
— 338 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
