Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvantateori (kvantumteori, kvantteori) - Kvantificering - Kvantitativ - Kvantitativ analys - Kvantitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVANTITET
ning av k. på den av Rutherford 1911 härledda
atommodellen, enl. vilken en atom består av en
positivt elektriskt laddad kärna, kring vilken
negativt laddade elektronei- kretsa liksom
planeterna kring solen. Om man på denna atommodell
försöker tillämpa den klassiska mekanikens och
elektrodynamikens lagar, kommer man fram till
mot erfarenheten stridande resultat, i det att
elektronerna ständigt skulle utstråla energi,
vilket ej skulle upphöra, förrän elektronerna
störtat in i kärnan. Bohr visade, att k. förmådde
bemästra dessa svårigheter, och uppställde 2
grundpostulat för k. för atomernas byggnad, av
vilka det ena i motsats till den klassiska
elektrodynamiken utsäger, att det finnes en diskret
mångfald av bestämda atomtillstånd, de s.k.
stationära tillstånden el. k vant
a-tillstånden, i vilka atomerna åtm. under
en viss tid kunna existera. Det andra
postulatet, som beskriver uppkomsten av spektrum,
utsäger, att monokromatisk strålning absorberas
el. emitteras, då atomen övergår från ett
stationärt tillstånd till ett annat, varvid frekvensen
av strålningen bestämmes därav, att skillnaden
mellan de mot de båda tillstånden svarande
energivärdena är = produkten av frekvensen
och den Planckska konstanten (Bohrska
frekvensvillkoret). Av denna sats
följer omedelbart den mest fundamentala av
alla empiriska lagbundenheter för spektra,
näml, den s.k. kombinationsprincipen (se d.o.).
Riktigheten av de Bohrska postulaten
bekräftades även direkt genom undersökningar av
F r a n c k och Hertz över ljusemissionen från
atomer, som utsättas för elektronstötar. Bohr
bestämde alla enl. den klassiska mekaniken
möjliga rörelsetillstånd och beräknade med
hjälp av spec. kvantavillkor den diskreta
skaran av kvantatillstånd. Den Bohrska metoden,
som utvidgades och förbättrades framförallt av
S o m me r f e Id, förde vid väte och de
väte-lika spektra samt vid Stark- och
Zeemaneffek-terna för dessa till resultat, som stodo i
utmärkt överensstämmelse med erfarenheten,
och det lyckades även att bringa i dagen en
mängd lagbundenheter, som genom senare
experiment kunnat verifieras. Av stor betydelse
för k:s senare utveckling blev den av Bohr 1918
uppställda s.k.
korrespondensprincipen, som postulerade en djupt liggande
motsvarighet mellan den klassiska teorien och
k. för atomernas strålning. I alla de fall, då
de kvantateoretiska diskontinuiteterna ej göra
sig gällande, ger den klassiska teorien riktiga
resultat. Härpå grundade Bohr ett förfarande
för beräkning av strålningens intensitet och
polarisation.
I början av 1920-talet inträdde en kris inom
k. En alltmera framträdande brist på överens
stämmelse mellan den Bohrska teorien och
-erfarenheten, som vid denna tid började göra sig
gällande, fäste uppmärksamheten på de
fundamentala svårigheterna hos denna teori, och
samtidigt blev dualismen mellan den klassiska
vågteorien och k. för ljuset alltmera kännbar.
Denna kris övervanns genom uppkomsten av
en ny atommekanik, som ung. samtidigt från
helt skilda utgångspunkter utvecklades dels av
Heisenberg genom grundläggandet av den s.k.
k va n t a me k a ni k e n (se d.o.) (1925), dels
av S c h r ö d i n g e r, som (s.å.) på grundval av
de Broglies geniala idéer skapade den s.k.
vågmekaniken (se d.o.). Medan
vågmekanikens mål är att beskriva de atomära
förhållandena uteslutande på den klassiska
fysikens grund och därigenom utjämna klyftan
mellan denna och k., söker kvantamekaniken
helt bryta med det klassiska betraktelsesättet.
Trots principiellt fullkomligt skilda utgångs
punkter och mål stå de båda teorierna, ss.
Schrödinger visat, i mycket nära samband med
varandra och äro i matematiskt hänseende fullt
ekvivalenta. Teorien har vidare utvecklats
framförallt av B o r n, Jordan, D i r a c, B
o-s e och F e r m i. Den nya k. har fullst.
reviderat vår uppfattning av sambandet mellan
materia och strålning, i det att materiens egen
skaper återfunnits hos ljuset, medan omvänt
ljusets vågkaraktär även kan spåras hos
materien. Teorien har även visat, att en åskådlig och
kausal beskrivning av mikrokosmos icke är
möjlig. N.R-e.
Kvantifice’ring, log., betecknar hos W.
Ha-milton (se denne) bestämmandet av predikatets
kvantitet (omfång). Enl. honom och åtskilliga
andra logiker har predikatet liksom subjektet
bestämd kvantitet, varför omdömet uttrycker en
identitet mellan subjektet och predikatet. G.A.
Kvantitativ [-i’v el. kva’n-], som avser
myckenheten, storheten o.d.
Kvantitativ analys, kem., avser att bestämma
de mängdförhållanden, i vilka kemiska
föreningar el. grundämnen förekomma.
Kvantite’t, storlek, mängd. — 1) Fil. Logiken
indelar omdömena från k:s synpunkt i
universella (alla A äro b), partikulära (några A äro b),
singulära (Linné var botaniker). I filosofiska
frågor står striden ofta mellan motsatsen
kvalitet-kvantitet (t.ex. kvantitet el. kvalitet av
lycka). H.L.
2) Språkv., den tidslängd ett el. flera
(sammanhängande) språkljuds uttalande kräver. En
stavelses k. är summan av de däri ingående
ljudens. Lång stavelse angives vanl. med
tecknet —, kort med Man räknar i fone-
— 373 —
— 374 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
