Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvartsit - Kvartsitsandsten - Kvartsitskiffer - Kvartslampa - Kvartsporfyr - Kvartssand - Kvartstegel - Kvartära avlagringar - Kvartärformationen - Kvartärperioden, kvartärtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVARTÄRPERIODEN
fjällkedjan (ö. randzonen), dels i många pre
kambriska sedimentformationer och användes
t.ex. till beskickningsmedel, glas- och
tegelframställning. G.Fn
Kvartsitsandsten, se K v a r t s i t.
Kvartsitskiffer, se K v a r t s i t.
Kvartslampa, se Elektrisk belysning,
sp. 344, och Ljusterapi.
Kvartsporfy’r, en vanl. till ytbergarterna
hörande magmabergart med granitens kemiska
och mineralogiska sammansättning, alltså
ki-selsyrerik (”sur”, med 65—80 °/o SiO2) och
bestående av mineralen kvarts, mörk och ljus
glimmer, kalifältspat, kalkfattig plagioklas,
ibland även hornblände, augit m.m.
Strukturen är porfyrisk med strökorn av kvarts och
fältspat (ant. var för sig el. tillsammans) i en
av samtliga mineral bestående glasig, tät el.
finkornig grundmassa. Färgen är röd,
rödbrun, grå, svartbrun o.s.v. K., som även
uppträder ss. gångbergart (med särdeles stora
strökorn), är vanlig i Fennoskandias urberg, t.ex.
i den s.k. porfyr-leptitformationen men är t.ex.
i Älvdalen, Dalarne, av subjotnisk ålder och
har där använts till konstföremål. G.Fn
Kvartssand, se Kvarts.
Kvartstegel, se Dinassten.
Kvartära avlagringar, se
Kvartärperio-d e n.
Kvartärformationen [-Jo’n-], se K v
artärperioden.
Kvartärperioden, kvartärtiden, det
yngsta, nuv. skedet i jordens historia el. m.a.o.
nutiden. Den givetvis ej skarpa gränsen mot
närmast föregående period, tertiärtiden — som
kännetecknas av ett över hela jorden varmt
klimat —, brukar förläggas till den gradvisa
allmänna klimatförsämring, som inleder k. Följ,
grupper av företeelser sätta framförallt sin
prägel på k., näml. 1) sänkt medeltemp. över hela
jorden i förening med upprepade
klimatväxlingar, som periodvis orsaka nedisningar och
något varmare interglacialtider, varunder de
olika temp.-zonerna med åtföljande växt- och
djurarter växelvis vandra mot och från
ekvatorn, 2) de av nedisningarna framkallade
upprepade isostatiska och eustatiska ändringarna i
förhållandet mellan land och hav
(transgres-sioner och regressioner) samt 3) människans
uppträdande och hastiga spridning, vilket
medfört delvis genomgripande förändringar ej blott
i växt- och djurvärlden utan även i jordytans
allmänna gestaltning.
K:s förra, avgjort längsta del kallas g 1
a-cialtiden el. pleistocentiden,
tidigare även diluvialtiden, och omfattar vad
som brukar benämnas de eg. istiderna med
mellanliggande interglacialtider, till antalet ännu ej
— 393 —
fullt kända el. med varandra säkert parallelli
serade inom jordklotets olika nedisningsområ
den (se Istider, sp. 124). K:s senare och
betydligt kortare del, fr.o.m. de stora
nordamerikanska och fennoskandiska istäckenas definitiva
försvinnande och t.o.m. nutiden, benämnes den
postglaciala tiden, holocen el
alluvialtiden. Den brukar ofta
sammanföras med avsmältningstiden för den sista
nedisningen (det senglacialaskedet) till den
s.k. senkvartära tiden. — I De Geers
mer exakta geokronologi sättes dock gränsen
mellan glacial och postglacial tid redan vid
tidpunkten för isdelarens genombrott i det centrala
Jämtland. Att märka är, att ur klimatologisk
synpunkt knappt någon väsentlig skillnad finns
mellan den glaciala och den postglaciala tiden,
ty även i nutiden råda ju glaciala förhållanden
i de av landisar intagna delarna av jordytan
(Antarktis, Grönland, delar av Island o.s.v.). Den
postglaciala tiden är därför närmast att
jämföra med en interglacialtid el. möjl. med en
mindre utpräglad istid. — Den hittills
tillända-lupna delen av k. är med säkerhet ojämförligt
kortare än varje annan av övriga geologiska
perioder. Detta framgår bl.a. av växt- och
djurlivets under k. relativt obetydliga
förändringar men även av de kvartära avlagringarnas
ringa mäktighet, det i allm. obetydliga djup,
vartill de jordmånsbildande kemiska och
mekaniska vittringsföreteelserna nedträngt, och
det ringa beloppet av olika erosionsföreteelser
m.m. K:s totala absoluta längd kan ännu ej
på geologiska grunder med säkerhet angivas
men brukar vanl. approximativt uppskattas
till åtskilliga hundra tusen år. För den
senkvartära tidens olika delar, särsk. de senaste,
ha däremot relativt säkra resultat ernåtts
genom den geokronologiska lermätningsmetoden
(se Geokronologi, sp. 153). — K:s
avlagringar, den s.k. kvartärformationen
el. kvartärsystemet, vari då också böra
inräknas en mängd lavautgjutningar och tuffer
men ännu inga påvisbara magmatiska
djupbergarter, är den till utbredningen största men till
genomsnittliga mäktigheten minsta av de
geologiska formationerna. De bestå — till skillnad
från äldre bildningar, särsk. i Fennoskandia
m.fl. områden — väsentligen av lösa jordarter
och ha blott i mindre utsträckning genom
kemiska processer hunnit att hårdna till
sedimentära bergarter. De komma på så sätt att bilda
underlaget för vegetationen och kulturjorden.
Mångenstädes övergår kvartärformationen
gradvis nedåt i tertiärformationen, men i regel
skiljes den genom en mer el. mindre djupt liggande
denudationsyta (diskordans) från
underliggande äldre formationer. I Fennoskandia, n. Nord
— 394 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
