Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNORÖRELSEN
terna 1866, seminarier inrättades för
folkskole-lärarinnor 1859, Högre lärarinneseminariet
1861. Det är emellertid främst Fredrika
Bre-mer (se denna), som den sv. kvinnan har att
tacka för sin personliga frigörelse.
Hemkommen från en resa till Amerika (1849—51),
försökte hon först omsätta sina intryck därifrån
genom att bilda filantropiska föreningar, som
gåvo kvinnorna tillfälle att använda sin
moderlighet till gagn för samhällets fattiga och
sjuka. Stockholms fruntimmersförening för
barnavård (1853) är Sveriges första
kvinnoförening. Men sin stora insats gjorde hon, då
hon på höjdpunkten av sin förf.-verksamhet
offrade sin popularitet för en idé med att 1856
utgiva tendensromanen ”Hertha”. Boken
påtalar alla okunnighetens och omyndighetens
lidanden på ett sådant sätt, att man förstår,
att Fredrika själv burit sin Herthas bördor.
I ett slutord heter det bl.a., att ”den, som
skrifver detta, har omyndigheten att tacka för
mycket ondt, men ingenting godt, om icke den
bittra rot, hvars frukt blef — Hertha”. ”Hertha”
var uppfylld av reformidéer, som syntes
samtiden icke blott farliga utan rent av anstötliga och
uppväckte den mest förbittrade strid i pressen.
Men den öppnade också mångas ögon för
rättfärdigheten i kvinnornas krav. Man kan
därför våga påstå, att ur Hertha-striden föll som en
mogen frukt den kungl. proposition, som 1858
tillerkände den ogifta kvinnan myndighet vid
25 år (första motionen härom hade gjorts
redan 1817). Kvinnosaksvänliga riksdagsmän
voro bl.a. F. G. Richert, L. J. Hierta, Louis De
Geer, A. O. Wallenberg (den förste, som gav
bankplatser åt kvinnor).
Fredrika Bremers egen ädla personlighet
utgör i kampen för hennes idéer en lika viktig
faktor som hennes litterära produktion. För
henne var inre frigörelse och väckelse till
ansvar viktigare än yttre rättigheter. Hon gav
åt sv. kvinnosakssträvanden från början en
riktning, som de förblivit trogna; fria från
manshat och kvinnoöverskattning och aldrig
isolerade från sammanhang med familje- och
samhällslivet. Fredrika Bremer fick i dessa
strävanden en värdig arvtagare i Sophie
Lei-jonhufvud-Adlersparre (se A d 1 e r s p a r r e),
som förstod att omsätta uppslagen i det
praktiska livet. 1859 startade hon jämte Rosalie
Olivecrona en egen tidskr., som kan betecknas
som den första yttringen i Sverige av en k.,
fattad i bemärkelse av kvinnans eget arbete
för höjande av sin ställning. Denna ”Tidskr.
för hemmet” uppgick 1886 i ”Dagny”. Under
1870—80-talen kan man anteckna stora
framgångar i det reformarbete, i vilket S.
Adler-sparre i 30 år stod som en central kraft,
verk
sam för att åt kvinnorna skapa och erövra
nya arbetsfält, men framförallt att förskaffa
dem möjligheter till den utveckling och
utbildning, som deras ansvarsfullare ställning krävde.
Hon fann alltid gott stöd hos vidsynta och
frisinnade män. 1870 erhöll kvinna rätt att
avlägga studentexamen, studera medicin och
praktisera som läkare; 1873 att avlägga övriga
examina vid univ. utom jur. lic.-examen och
examina i teol. fakulteten. Dessa undantag ha
icke genom särsk. lagbeslut upphävts, men
tillträde till även dessa examina har blivit praxis
genom dispens och prejudikat (Elsa
Eschels-son erhöll 1893 dispens för jur. lic.; teol.
kand.-examen avlades första gången av en kvinna
1909, teol. lic.-examen första gången 1927).
1874 fick gift kvinna rätt att förvalta sin
arbetsförtjänst (jfr Föreningen för gift
kvinnas äganderätt); 1874 erhöll
Wallinska skolan (i Stockholm) rätt att
anställa studentexamen, 1883 blev Ellen Fries i
Uppsala den första sv. kvinnliga fil. d:r. 1884
blev ett märkesår. S. Adlersparre samlade då
de spridda strävandena inom k. till en central
organisation Fredrika-Bremer-förbundet (se
d.o.). Riksdagen beslöt ändring i
myndighetsåldern till 21 år, samma som för män. Den
ställde skrivelse till regeringen om
undersökning av äkta makars egendomsgemenskap,
motioner väcktes om statens ingripande till
förmån för högre undervisning för flickor, och
red. F. T. Borg motionerade om politisk
rösträtt för kvinnor. Kommunal rösträtt hade
tilldelats kvinnor med egen debetsedel redan 1863.
Men få voro de, som innehade en dylik, och än
färre de, som utövade sin rösträtt. Denna
erfarenhet gjorde de ledande kvinnorna
skeptiska mot Borgs motion. De visste alltför väl, att
för att nå politisk mognad krävdes ännu
åtskilligt upplysningsarbete. Deras farhågor visade
sig ogrundade — de fingo tillräcklig tid på sig.
Ett riksdagsbeslut 1889 gjorde kvinna valbar
till fattigvårdsstyrelse och skolråd, ett beslut,
som visade behovet av kvinnans insats på detta
område. Numera skall i varje
fattigvårdsstyrelse samt barnavårdsnämnd finnas minst 1
kvinnlig led. och 1 kvinnlig suppleant.
En reaktion mot k. framträdde på 1890-talet
i litteraturen, starkt påverkad av filosofen
Nietzsche (i Norden även av G. Brändes och
Strindberg i motsättning till Björnson och
Ib-sen), samt också i arbetslivet, där man i
kvinnan började se en konkurrent. Ellen Key
utgav 1896 ”Missbrukad kvinnokraft och
naturenliga arbetsområden för kvinnan”, där
hon gjorde gällande, att kvinnorna, som
dock äro männen underlägsna, låtit förleda sig
till ett intrång på arbetsområden, som skada
— 415 — — 416 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
