Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kväkare - Kvälja dom - Kväner - Kvänland - Kvänum - Kväve, N
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVÄVE
periods of quakerism” (1921); A. N. Brayshaw,
”The quakers” (1927). M.C.
Kvälja dom, jur., se D o m k v a 1.
Kväner, i isländska och norska källor samt
i den av Alfred den store verkställda
angel-saxiska bearbetningen av Orosius’
världshistoria omnämnt folk av sannolikt finsk
härstamning; i sistn. källa nämnes även Kvänland,
beläget över fjällen mittemot det norska
Nordland. Betydelsen av namnet k. är okänd. —
Sedan 1500-talet kallas de norska finnarna k. C.F.
Kvänland, se Kväner.
Kvänum. 1) S:n i Skånings hd, Skaraborgs
län, mellan Skara och Vara; 29,28 kvkm., därav
29,20 land; 1,254 inv. (1932), därav 296 i K:s
municipalsamhälle; 23,37 kvkm. åker (1927; 80,o
°/o av landarealen), 1,73 kvkm. skogsmark.
Egendom: Skulltorp. — Pastorat: N. Vånga,
Edsvära och K., Vånga kontrakt, Skara stift. J.C.
2) Municipalsamhälle i K:s s:n, vid
Västergötland—Göteborgs järnväg; 0,29 kvkm.; 296
inv. (1932). Handelsort. Taxeringsvärde å
fas-tighetsskattepliktig fastighet 770,500 kr.; till
kommunal inkomstskatt taxerad inkomst
221,450 kr. (1931). J.C.
Kväve, N, grundämne, atomvikt 14,oos,
atom-n:r 7, smältpunkt —210,5°, kokpunkt —195,8°.
K. förekommer fritt i atmosfären, som till c:a
80 volymprocent utgöres av k., dessutom
kemiskt bundet i nitrater, i ammoniak samt i de
flesta organiska beståndsdelar från djur- och
växtriket, t.ex. i blod och äggviteämnen. —
Under senare hälften av 1700-talet visade bl.a.
Scheele, att luften innehåller en beståndsdel,
som icke har förmågan att underhålla
förbränning. Scheele kallade gasen för ”fördärvad
luft”, efter vilken benämning Lavoisier gav den
namnet azote, d.v.s. kvävande gas. Chaptal
kallade k. nitrogenium (salpeterbildare), emedan
det är en väsentlig beståndsdel i salpeter.
Nitrogenium har givit upphov till dess kemiska
tecken N. — K. framställes på två olika sätt:
genom sönderdelning av kemiska föreningar, som
innehålla k., el. ur atmosfärisk luft. Sålunda
ge ammoniumnitrit, ammoniumbikromat m.fl.
vid upphettning k. Ur luft framställes k. ant.
genom att borttaga syre, t.ex. medelst glödande
koppar, fosfor, alkalisk pyrogallollösning,
varvid argonhaltig kvävgas, s.k. 1 u f t-k., erhålles
el. genom fraktionerad destillation av flytande
luft, då k. kan erhållas fritt från argon och
övriga ädelgaser. — K. är en färg-, lukt- och
smaklös, icke brännbar gas, som är lättare än
luft. K. är svårlöslig i vatten: 1,000 kbcm
vatten lösa vid 0° 23,2 kbcm. Vid vanlig temp.
visar k. synnerligen liten reaktionsförmåga, vid
högre temp. förenar sig k. däremot med ett
flertal grundämnen, t.ex. kalcium, magnesium,
alu
— 429 —
minium, bor, till nitrider. I den elektriska
ljusbågen el. vid högre temp. och vid närvaro av
katalysatorer tilltager k:s aktivitet betydligt,
varvid k. kan förena sig direkt med syre och
väte. På indirekt väg kunna k.-föreningar lätt
erhållas. K. användes i laboratorier som
skyddsgas för att förhindra oxidation av
lätt-oxidabla substanser, vid glödlampsfabrikation,
inom medicinen vid kvävegasbehandling. K:s
huvudsaki. användning är dock inom
gödnings-ämnesindustrien för framställning av kalk-k.,
ammoniak och salpetersyra (se K v ä v e i n d
u-stri). K. förekommer i handeln komprimerad
på stålcylindrar. Aktivt k., som fått sitt namn
därav, att det redan vid vanlig temp. bildar
nitrider med metaller, erhålles, om rent k. i
ett rör utsättes för kraftiga elektriska
urladdningar. — K. kan i sina föreningar vara 1-, 2-,
3-, 4- el. 5-värd. Med väte ger k. bl.a.
föreningarna ammoniak (se d.o.), k v ä v e v ä t
e-syra och hy dr a z in (se d.o.).
Kvävevä-t e s y r a, N3H, a z o i m i d, är en färglös,
lättrörlig, starkt luktande vätska, som kokar vid
37° och stelnar vid —80°. Är i högsta grad
explosiv och synnerligen giftig. Reagerar i
vat-tenlösning svagt surt. Dess salter kallas a z
i-der (se d.o.). Azider av tunga metaller
detonera häftigt för slag, varför de användas som
initialsprängämne. Med syre ger k. följ, oxider:
k.-oxidul, k.-oxid, k.-trioxid, k.-dioxid,
k.-tetr-oxid och k.-pentoxid. Kväveoxidul, N2O,
lustgas, erhålles vid upphettning av
ammo-niumnitrat: NH4NO3 = N2O + 2 H2O. Är en
färglös, egendomligt luktande gas med sötaktig
smak. Är täml. löslig i kallt vatten. Inandad
i små mängder, framkallar den skrattlust,
därav namnet. I större mängder verkar den som
narkotikum. K.-oxidul kan betraktas som
an-hydrid till undersalpetersyrlighet,
H2N2O2, vars salter kallas hyponitrit.
Kväveoxid, NO, bildas vid reduktion av
salpetersyra el. salpetersyrlighet och kan
framställas genom inverkan av koppar, kvicksilver
el. silver på salpetersyra:
3 Cu + 8 HNO3 = 3 Cu(NO3)2 + 2 NO + 4 H2O.
I st.f. ovannämnda metaller kan reduktionen
utföras med t.ex. kol. K.-oxid är en färglös
gas, som i beröring med luft momentant
oxideras till brunröd k.-dioxid, som löst i vatten
vid närvaro av luft övergår i salpetersyra (se
Kväveindustri, Birkeland-Eydes metod).
K.-oxid är ganska reaktionskraftig och reagerar
med klor och brom under bildning av
nitro-sylhalogener. Kvävetrioxid, N2O3, s a
1-petersyrlighetens anhydrid,
framställes genom att reducera salpetersyra med
arseniktrioxid U
As203 + 2 HN03 + 2 H20 = N2O3 + 2 H3AsO4.
— 430 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
