Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkliga enhetssträvanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIGA ENHETSSTRÄVANDEN
bundet (se d.o.). Inom dessa ha flera av
föregångsmännen i nutidens k.e. fått sin första
väckelse.
De internationella k.e. ha förberetts dels
genom sammanslutningar av kyrkor i olika
länder på konfessionell bas, dels genom
nationella federationsrörelser. Till de förra äro att
räkna den anglikanska biskopskonferensen
(Lambethkonferensen), som sedan 1867
sammanträder i regel vart 10 :e år, samt de olika
reformerta världsförbunden:
presbyterianer-nas (grundat 1875), metodisternas (1881),
kon-gregationalisternas (1891) och baptisternas
(1905). För de luterska kyrkornas
vidkommande har Allmänna evang. luterska konferensen
(se d.o.), som 1868 inrättades som en
sammanslutning av de tyska luteranerna, småningom
utvidgats till en internationell organisation
men har i denna egenskap ersatts av Lutherska
världskonventet (se d.o.), vars första
sammanträde hölls i Eisenach 1923. Bland de
nationella federationerna märkas de engelska
frikyrkornas National council of evangelical free
churches (bildat 1895), La Fédération
pro-testante de France (1905) och Federal council
of the churches of Christ in America (1908).
Fastare konstitutionell karaktär än dessa ha
det 1920 bildade schweiziska kyrkomötet och
framförallt det tyska kyrkoförbundet
(Deut-scher Evangelischer Kirchenbund), som
konstituerades 1922 och förberett den enade tyska
rikskyrkan. Av särsk. betydelse är de skotska
presbyterianska kyrkornas återförening 1929.
Internationellt samarbete mellan de evang.
kyrkorna kom först till stånd på missionens
område. Världsmissionskonferensen i
Edinburgh 1910 gav upphov till Internationella
missionsrådet (se d.o.), vars sammanträde i
Jerusalem (1928) har betydelse också i k. e:s
historia. Men Edinburgh-konferensen gav
jämväl impulsen till en av de världsomspännande
k.e., Faith-and-order-röre\sen, till vilken
initiativet togs inom den amerikanska
episkopal-kyrkan på dess generalkonferens i Cincinnati
1910. Man beslöt här att till samtliga kristna
kyrkor låta utgå en inbjudan till en konferens
för att undersöka, såväl vad de hade
gemensamt som vad som skilde dem åt med avseende
på bekännelse (faith) och kyrkoförfattning
(order). Ledarna för denna rörelse voro dess
förste generalsekreterare R. H. Gardiner (d.
1924) och biskop Ch. Brent (se denne).
Inbjudningen rönte ett växlande mottagande. Medan
den romerska kyrkan avböjde (jfr Pius XI :s
encykliska ”Mortalium animos”, 1928, i sv.
övers. ”Rundskrivelse om främjandet av den
sanna religionsenheten”, bil. till ”Credo” s.å.,
bemött av N. Söderblom i ”Kirke og Kultur”
s.å.), ställde sig de österländska kyrkorna
sympatiskt, och på den förberedande
konferensen i Genève 1920 deltogo medl. av de flesta
protestantiska samfund jämte orientaliska
kyrkomän. 3/s—21/s 1927 kunde den stora
konferensen On faith and order hållas i L au sanne
under Brents ordf.-skap. Här deltogo nära 400
ombud för så gott som alla protestantiska
samfund samt de österländska kyrkorna.
Programmet upptog följ, punkter: 1) uppfordran till
enhet; 2) kyrkans budskap till världen —
evangeliet; 3) kyrkans väsen; 4) kyrkans
gemensamma trosbekännelse; 5) det kyrkliga
ämbetet; 6) sakramenten; 7) kristenhetens enhet och
kyrkosamfundens ställning därtill. I samtliga
dessa ämnen framlades betänkanden, vilka av
plenarkonferensen ”mottogs”, utan att några
bindande beslut fattades. Det 7:e betänkandet
slutredigerades först efter konferensen. Ehuru
de mycket djupgående differenserna mellan de
deltagande samfunden, särsk. med avseende på
kyrkan och sakramenten, klart kommo till
uttryck, präglades förhandlingarna av en
påtaglig vilja till förståelse, och i fråga om det
centrala kristna budskapet konstaterades en
betydelsefull endräkt. Konferensen tillsatte en stor
fortsättningskommitté, som sedan hållit årliga
sammanträden (utom 1932). Därjämte har en
kommission av teologiska sakkunniga
utarbetat en värdefull framställning om
nådebegrep-pet (”The doctrine of grace”, utg. av W. T.
Whitley 1932). Efter Brents död har
fortsätt-ningskommittén till ordf, valt ärkebiskopen i
York W. Temple. En ny världskonferens är
avsedd att hållas i Lausanne 1937. Den sv.
kyrkan har från början tagit aktiv del i Faith
and order-rörelsen. Ärkebiskop Söderblom var
i Lausanne ordf, i en av konferensens sektio-
ner.
En annan linje inom de världsomspännande
k.e. representeras av Världsförbundet
för främjande av m e 1 1 a n f o 1
k-ligt samförstånd genom
kyrkosamfunden el. Allmänkyrkliga
världsförbundet (se d.o.), grundat 1914,
efter kriget förnyat 1919. Världsförbundet har
hållit en serie större konferenser, i Köpenhamn
1922, i Stockholm 1925 (omedelbart före
Ekumeniska mötet), i Cambridge 1931. Numera
hålles en dylik konferens i regel vart 3:e år.
Därjämte håller ett arbetsutskott årliga
sammanträden, och ett antal regionala konferenser
ha ordnats. Världsförbundet har icke som de
båda övriga världsomspännande rörelserna
strävat att till sina möten sammanföra
officiellt utsedda representanter för
kyrkosamfunden själva, men dess möten ha besökts av
talrika kyrkomän i ledande ställning. Den mest
— 467 — — 468 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
