Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkofader - Kyrkofonden - Kyrkofrid - Kyrkofullmäktige - Kyrkoförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOFONDEN
derte”, 1897 ff.). Tysk övers, och urval i
”Bib-liothek der Kirchenväter”, 1911 ff. — Litt.:
O. Bardenhewer, ”Patrologie” (3 Aufl. 1910).
A.M-n.
Kyrkofonden, en av Statskontoret utan
sammanblandning med andra medel förvaltad
fond, huvudsaki. avsedd för reglering av
prästerskapets löner. K. tillkom genom lag 9/i2
1910. Till k. skola ingå bl.a. vissa medel, som
huvudsaki. på gr. av avskrivning av
prästerskapets tionde upphört att utgå på förut
vanligt sätt, viss årlig ersättning från statsverket,
överskott å avkastningen av pastoratens
präst-lönetillgångar och kyrkoavgiften (se d.o.). Från
k. utbetalas bl.a. i behövlig utsträckning lön
och emeritilön till prästerskapet, resebidrag,
vissa pensionsavgifter, anslag, som konungen
finner skäligt bevilja prästman för särsk.
prästerlig tjänstgöring inom riket, till vilket
ändamål dock icke må användas mer än 300,000
kr. pr år, anslag för stiftsnämndernas och
bo-ställsnämndernas verksamhet och därmed
sammanhängande ärenden, vidare under vissa
omständigheter anslag för uppförandet av
prästgårdar inom Härnösands och Luleå stift samt
tillskott till pastorat, vars avlöningstillgångar icke
räcka till gäldande av prästlönekostnaderna.
Genom lag 30/s 1932 stadgades bl.a., att k :s
inkomster och utgifter skola balansera så, att k:s
kapitalbehållning vidmakthålles på nuv. nivå;
innan denna lag befann sig näml. k. i ständigt
växande (1915: 9,5 mill. kr., 1920: 30,5 mill.,
1925: 38,5 mill., 1930: 52,8 mill.). — Litt.: H.
Tigerschiöld, ”K.” (i ”Vår kyrka”, 3, 1922).
D.H-r.
Kyrkofrid, skydd för kyrkorum och
guds-tjänstfirande församling (jfr Frid och
Fridsbrott), kräves av den kanoniska
rätten (se d.o.), spåras i sv. landskapslagar
och stadgades genom rikslag av Birger Jarl
(se denne). Till Kyrkolagen 1686 fogades
”Stadga och förbud ang. slagsmål, oljud och
förargelse uti kyrkorna” (22/i2 1686) med mycket
stränga straff. I nu gällande Strafflag, kap.
11, finnas straffbestämmelser för våld mot den,
som bevistar gudstjänst (straffarbete i högst
2 år), för svordom, oljud och
förargelseväckande beteende vid gudstjänst (böter el.
fängelse i högst 6 mån.). Dessa bestämmelser
skydda även (enl. lag 20/e 1890) tillåtna främmande
religionssamfunds gudstjänster och
andaktsöv-ningar. A.M-n.
Kyrkofullmäktige. Kyrkoförsamlings
beslutanderätt utövas av kyrkostämma (se d.o.) el.
enl. lag av 6/a 1930 av k. Rösträtt vid val
av k. tillkommer envar, som äger rösträtt å
kyrkostämma. Varje röstberättigad äger en
röst. K. väljes för 4 år, varvid varje
försam
ling med mer än 10,000 innevånare skall
indelas i valkretsar. K. utse inom sig en ordf,
och en v. ordf, för en tid av 1 år. Till ordf,
må ock kyrkorådets ordf, kunna utses, även
om han icke är fullmäktig. Ang. ord.
sammanträden gäller vad som är stadgat om
kyrkostämma. K:s ordf, och v. ordf, äro även ordf,
och v. ordf, å kyrkostämma, som, när k.
finnas, får sin verksamhet mycket inskränkt (jfr
Kommun, sp. 821). K. äro icke
beslutmässiga, såvida icke mer än hälften av dem äro
tillstädes. Varje fullmäktig äger en röst. D.H-r.
Kyrkoförfattning, ett kyrkosamfunds yttre,
rättsliga ordning. Eg. k. saknades i den äldsta
kristenheten, vars församlingar leddes av med
särsk. andegåvor (ka’risma) utrustade medl.,
pneumatiker (jfr Pneumatisk). Dessa
undanträngdes dock snart av biskoparna (se d.o.),
hos vilka församlingens ledning koncentrerades
och som samlade till synoder (se
Konsilium) bestämde om kyrkans organisation
och lära. Utvecklingen i gamla kyrkan förde
fram till en episkopal-synodal k., med en
hierarki av biskopar och präster, över vilken i
Västerlandet påvedömet började höja sig. K:s
utveckling under medeltiden präglades av dess
växande maktanspråk och dess kamp dels med
episkopatet, som ville behålla sin ställning ss.
kyrkans högsta instans (se E p i sk o p
a-1 i s m), dels med statsmakten (jfr I n v
esti t u r). Denna kamp slutade med påvedömets
seger, slutgiltig vid Vatikankonsiliet 1870; den
romersk-katolska k. kännetecknas av
genomförd påveabsolutism (jfr K u r i a 1 i s m och
P a p a 1 i s m) och den under påven sorterande
hierarkiens förmynderskap över lekmännen. I
ö. Europa åter gick k:s utveckling i riktning
mot statskyrkosystem, framförallt i det
bysantinska kejsardömet samt Ryssland (jfr C
æ-s a r e o p a p i s m). Numera styras de
ortodoxa kyrkosamfunden av hierarkiens spetsar
med en biskopssynod vid sin sida (se Ort
o-doxa kyrkan). De luterska
reformatorernas ringa intresse för k. underlättade för de
tyska landsfurstarna att göra sig till kyrkans
herrar (jfr Konsistorium), varför k. här
blev utpräglat statskyrklig; först på 1800-talet
uppmjukades den genom inrättande av synoder
(se d.o.). I Sverige behöllo däremot
biskoparna vid reformationen en viss självständighet
gentemot statsmakten; lekmannaelementet
förlorade aldrig helt sitt för sv. k. säregna
inflytande, vilket sedermera stärktes genom
tillkomsten av kyrkomötet (1863). För Calvin och
hans lärjungar var k:s rätta utgestaltning i enl.
med bibelns lag ett religiöst livsintresse. I de
kalvinska nationalkyrkorna (t.ex. i Skottland
oclr Holland) blev k. presbyterial-synodal, med
— 483 — — 484 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
