Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoförfattning - Kyrkoförsamling - Kyrkogods - Kyrkogång - Kyrkogård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOGÅRD
Kyrkogård med kvarstående medeltida täckt kyrkogårdsmur och stiglucka. Vendel, Uppland.
presbyterier (jfr Presbyter) i
församlingarna och ett system av över- och underordnade
synoder, högst upp den för hela kyrkan
lagstiftande nationalsynoden. I motsättning
härtill ger kongregationalismens (se d.o.) k.
absolut självständighet åt lokalförsamlingen, som
den grundar på medl:s personliga religiösa
erfarenhet (jfr Independen t er och F ö
r-e n i n g s k y r k a). A.M-n.
Kyrkoförsamling, se Församling, K o
m-u u n och Kyrkosocken.
Kyrkogods, se Kyrkoegendom.
Kyrkogång, detsamma som kyrkotagning (se
d.o.).
Kyrkogård, eg. det avskilda området
närmast en kyrka, numera ofta liktydigt med
begravningsplats. — I äldre tider var k.
omgiven av en mur, oftast vanlig stengärdesgård;
i denna öppnar sig en el. flera k.-portar el.
smärre stegluckor, porten är stundom över-
Typisk katolsk kyrkogård med tät anhopning
av monument. Père Lachaise, Paris.
välvd och har kunnat jämte muren tjäna till
försvar, ev. i samband med en inom k.
uppförd kastal (se d.o.). S. och ö. delarna av k.
äro för begravningar mest använda; flerstädes
har den n. sidan ansetts mindre lämplig el.
hedersam. — Under förkristen tid och hos
utomkristna folk finnas liknande
begravningsplatser invid samhällena el. vägarna; resta
stenar ha under järnåldern betecknat
gravplatserna. De kristnas begravningsställen
växte stundom ut till nekropoler, hypogéer el.
katakomber (se d.o. samt Cæmeterium).
Förnämare personer begrovos i sarkofager,
vilka under medeltiden ofta placerades ute på
k., stundom omgivna av baldakin el. litet
kapell; för familjer och släkter byggdes under
nyare tid större gravkapell i omedelbart
samband med el. ett stycke utanför kyrkan. Den
gamla k. vid Arles, ”Aliscamps”, visar prov på
gravvårdar från flera årh. Stundom inneslöts
k. av murar med täckta gångar innanför, vilka
utsmyckades med monument, målningar m.m.;
det mest bekanta ex. är Campo santo vid
domen i Pisa. Den mest berömda k. från nyare
tid är Père Lachaise vid Paris. Under den
äldre medeltiden förekommo i Sverige
grav-tumbor med sidohällar; sedan blevo liggande
gravstenar brukliga (vanl. placerade inom
kyrkan, från 1600-talet ofta utanför); under
senare tid ha de resta stenarna ofta form av
kors; även järnhällar och järnkors förekomma
(se G r a v k o n s t, sp. 757), Tillstånd kan
lämnas åt stiftelser och även enskilda personer
att anlägga egen begravningsplats; se vidare
Begravning, sp. 415, och Gravplats.
— Litt.: H. Wadsjö, ”Kyrkogårdskonst” (1919).
E.W.
— 485 —
— 486 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
