Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkohandbok - Kyrkohemman - Kyrkoherde - Kyrkohistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOHANDBOK
.Kyrkohandbok kallas den bok, som
innehåller föreskrifter för tillvägagångssättet vid
gudstjänst o.a. kyrkliga handlingar. I den äldsta
kristna kyrkan utbildades snart en viss
liturgisk sedvänja. I den vidare utvecklingen
spelade Gregorius den stores (se denne) liturgiska
samlingsverk ”Sacramentarium” från 500-talet
en betydande roll. Under medeltiden
tillkom-mo flera liturgiska böcker, vilka delvis voro
beroende av den gamla traditionen. För att
skapa större likformighet utgav Pius V 1570
”Rituale romanum” (se d.o.), reviderat 1604.
Nu gällande liturgiska föreskrifter inom den
romersk-katolska kyrkan härstamma från 1634
(med vissa senare revisioner). — Genom
Luthers initiativ började en nyskapelse,
som bl. a. resulterade i hans ”Von
orde-nung gottis dienst ynn der gemeyne” (1514),
”Formula missæ” (1524) och ”Deutsche
Messe” (1526). — I Sverige utgav Olaus
Petri 1529 ”Een handbock påå swensko. Ther
doopet och annat mera vthi ståår” och 1531
”Then swenska messan”. Dessa skrifter bygga
till stor del på medeltida sv. tradition och på
Luthers skrifter. Nya uppl. medförde flera
ändringar. Kyrkolagen 1572 ingrep även på
det liturgiska området. Häftiga strider fördes
kring Johan III:s s.k. ”röda bok” 1576, som
grep tillbaka på romersk-katolska kyrkobruk.
Vid Uppsala möte 1593 bestämdes, att
åtskilliga kyrkobruk skulle ytterligare borttagas.
Efter vidlyftiga förarbeten utkom 1614
”Handbook ther vthi är författadt huruledes
gudz-tiensten med christlige ceremonier och
kyrkio-sedher, vthi wåra swenska församlingar skal
bliffua hållin och förhandlad”. Här äro
mässbok (se d.o.) och k. förenade. Starka
reformkrav märktes snart, vilka resulterade i 1693
års k., som kom att gälla i mer än 100 år.
önskemål om ny k. resulterade i k. av 1811.
Under senare delen av 1800-talet gjordes många
förändringar i denna. Nya förslag framlades
bl.a. 1854 och 1856; 1868 omarbetades flera
kapitel. Förnyade revisionskrav resulterade i
antagandet av 1894 års k. Icke heller denna
tillfredsställde någon längre tid. Efter ytterligare
revisionsarbete utkom 1917 den nu gällande k.
Förslag till ny k. utkom 1926, vilket dock icke
vann kyrkomötets allmänna gillande. — Litt.:
E. Rodhe, ”Kyrkolag och k.” (1911), ”Sv.
gudstjänstliv” (1923); ”Kyrkomötet och k. 1926”
(1927). D.H-r.
Kyrkohemman, jordegendom, som tillhör en
kyrka. Arrendet för k. användes för kyrkans
behov. Vården av k. åligger kyrkorådet. För
utarrendering av k. i Skåne, Halland och
Blekinge gälla särsk. regler (k.br. 17/i2 1817). A.M-n.
Kyrkoherde, ämbetstitel i Sveriges och
Fin
lands kyrkor för den ord. sockenprästen.
Ordet torde ha uppkommit genom ombildning
av fsv. kirkiohärra (ännu kvarlevande i
folkmålen; jfr det finska kirkkoherra), efter den
tidigast inom den reformerta kyrkan gängse
benämningen pastor (lat., herde). Under
1600-talet och senare användes ”pastor” i officiellt
språkbruk (t.ex. i Kyrkolagen) liktydigt med
k. Fr.o.m. 1700-talet användes ”pastorat” (se
d.o.) i st.f. det gamla ”gäll” som beteckning
för k:s ämbetsområde, vare sig detta består
av en el. flera församlingar. För att kunna
utnämnas till k. kräves att ha uppnått 30 års
ålder. K. insättes i sitt ämbete genom
högtidlig installation. Om k.-val se Prästval. Y.B.
Kyrkohistoria, 1) kristendomens historiska
utveckling, 2) den vetenskapliga utforskningen
och framställningen härav. Den mera ingående
skildringen av apostlarnas tid överlämnas i
regel åt exegetiken, läroutvecklingen åt
dogm-historien, de kristna konfessionernas särdrag
åt symboliken, kristendomens utbredning åt
missionshistorien och gudstjänstens historia åt
den praktiska teologien.
K:s upprinnelse torde vara intresset att
bevisa biskopsämbetets och kyrkoordningens
apostoliska ursprung. Detta var en huvudsak
även för Eusebios från Cæsarea, ”k:s fader”.
På hans ”Historia eccleciastica” byggdes vidare
av grekerna Sokrates, Sozomenos och
Theodo-retos samt av de latinska förf. Rufinus,
Cassio-dorus, Isidorus av Sevilla m.fl. Hieronymus
införde den länge tillämpade indelningen av
k. i 4 världsriken (hämtad från profeten
Daniel; germanstaterna fingo gälla ss. fortsättning
av romarriket); andra förf, räknade med 6
världsåldrar (i analogi med skapelsedagarna).
Vid övergången till medeltiden började
enskilda nationers k. skildras, t.ex. goternas
(Jorda-nes), frankernas (Gregorius av Tours),
Englands (Beda), Hamburgs ärkebiskopsdöme
(Adam av Bremen), norrmannernas (Ordericus
Vitalis). Under hela medeltiden rådde obestridd
den från Augustinus ärvda betraktelsen av k.
ss. en över annat skeende höjd, gudomlig
frälsningshistoria, ett framträdande av det,
som från begynnelsen funnits till i Guds
rådslut (utan att k. därför vid framställningen
avskildes från profanhistorien). Till en
principiell brytning med denna åskådning förde
varken humanismen el. reformationen, ehuru k.
befordrades genom det nyvaknade intresset för
historiska källskrifter och för kritisk
granskning av traditionen (se L. Vall a). För
den tidigare protestantiska k. tedde sig
katolicismens historia ss. ett enda stort
avfall från kristendomen, varunder denna dock
bevarats genom enskilda fromma. I
konfessio
— 487 — — 488 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
