Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkohistoria - Kyrkohistoriska föreningen - Kyrkohistorisk årsskrift - Kyrkoinredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOINREDNING
nellt-polemiskt syfte tillkommo nu de
kyrko-historiska jätteverken
Magdeburger-centurier-na och C. Baronius’ ”Annales ecclesiastici”;
båda innehålla värdefulla materialsamlingar.
Sådana sammanbragtes ock av katolska lärde
i Frankrike under 1600-talet, särsk. av
bollan-dister och mauriner.
Förberedd genom Erasmus av Rotterdam,
Sebastian Franck och Gottfrid Arnold, kom
en ny uppfattning av k. till genombrott med
upplysningsteologien, först hos J. L. v.
Mos-heim. Kristendomens tillblivelse och
utveckling betraktades ej längre ss. något
övernaturligt; i stället sökte man efter naturliga
orsaker och drivkrafter (pragmatisk metod), och
k:s personligheter fingo en mera individuell
behandling än förr. Därvid kom k. ofta att se
ut som en kaotisk mångfald av tillfälligheter
och misstag. Ss. en reaktion häremot kom
idealismens försök att i historien se den
planmässiga utvecklingen av en idé (Lessing,
Her-der). Detta program genomfördes inom k. av
bl.a. F. Chr. Baur i anslutning till Hegels
historiefilosofi samt, med fin förståelse för
from-hetslivets utgestaltningar, av A. Neander och
K. A. v. Hase. K:s blomstring från mitten av
1800-talet sammanhänger med dess
övertagande av profanhistoriens kritiska metod och
hjälpmedel. Efter en period av övervikt för
det dogmhistoriska intresset (A. v. Harnack)
har uppmärksamheten riktats på den kyrkliga
rättshistorien (K. Müller), de religiösa
personligheterna (A. Hauck, H. v. Schubert) samt
kristendomens religionshistoriska och sociala
förutsättningar (E. Troeltsch). I utforskandet
av kyrkans historia, särsk. dess tidigare
skeden, ha, trots hämningen genom kyrkans
kontroll, även katoliker med framgång deltagit
(bl.a. I. v. Döllinger, S. Grisar, L. Pastor,
Im-bart de la Tour, L. Duchesne). I allm. har
man behållit den traditionella tredelningen av
k. (gamla, medel- och nyare tiden); dock
markeras kraftigt även brytningarna o. 1300
(renässansen) och 1700 (upplysningen). Bland
nyare sammanfattningar av k:s resultat
märkas ”Handbuch der Kirchengeschichte”, utg.
av G. Krüger (1909—13, ny uppl. 1923 ff.)
samt Hj. Holmquist, ”Kyrkohistoria” (3 bd,
1922—27, med rikliga litteraturanvisningar).
Sveriges k. behandlas redan av förf på
1400- och 1500-talen, t.ex. Ericus Olai,
Johannes Magnus och Olaus Petri. De första större
framställningarna därav voro Johannes
Baa-zius’ ”Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum”
(1642) och H. Spegels ”Then swenska
kyrkio-historien” (2 bd, 1707—08). 1700-talet var
framförallt urkundspubliceringens tid, med
forskare som E. Benzelius d.y., A. O. Rhyzelius,
S. Bælter, S. Wilskman, O. Wallquist och U.
v. Troil. Den förste, som med kritisk skärpa
granskade källorna till vårt lands k., var H.
Reuterdahl (”Swenska kyrkans historia”, 1838
—66); han förde sin undersökning fram till
1533. Åt reformationstidens och 1600-talets k.
ägnade T. Norlin och L. A. Anjou utförliga
skildringar. Med 1890-talet fick den
kyrkohi-storiska forskningen ett nytt uppsving, genom
O. Ahnfelt och framförallt H. Lundström,
grundaren av ”Kyrkohistorisk årsskrift” (1900
ff.). Bland nu verksamma sv. kyrkohistoriker
må nämnas: Hj. Holmquist, E. Rodhe, E.
Lin-derholm, K. B. Westman, Y. Brilioth, E.
Lied-gren, H. Wijkmark, E. Newman, H. Pleijel och
G. Westin. Av samlingsverket ”Sv. kyrkans
historia”, utg. av Hj. Holmquist och H. Pleijel,
föreligger d. 3:1, ”Reformationstidevarvet”
(1933). — Litt.: H. v. Schubert, ”Die heutige
Auffassung und Behandlung der
Kirchengeschichte” (1902), ”Grundzüge der
Kirchengeschichte” (8 Aufl. 1921); W. Köhler, ”Idée
und Persönlichkeit in der Kirchengeschichte”
(1910). A.M-n.
Kyrkohistoriska föreningen bildades i
Uppsala 1900 på initiativ av prof. H. Lundström
med syfte ”att väcka och vårda kyrkohistoriskt
intresse”. Föreningen verkar framförallt
genom publikationer, varav den främsta är
”Kyrkohistorisk årsskrift”. K.G-iv.
Kyrkohistorisk årsskrift utgives av
Kyrkohistoriska föreningen. Dess förste utg. var H.
Lundström 1900—17, varefter H. Holmquist
redigerade den till 1920, då E. Linderholm
övertog red.-skapet. K.å. innehåller smärre
avh., recensioner, kyrkohistoriska aktstycken
m.m. K.G-w.
Kyrkoinredning, som fullbordar den kyrkliga
byggnaden (se Kyrka), är dels fast, dels lös.
Hit hör först altaret (som dock icke
förekommer i kalvinistiska kyrkor; i större katolska
kyrkor högaltare och sidoaltare, stundom i
stort antal); vidare predikstol, någon gång
även en rörlig pulpet (i sällsynta fall en
predikstol även i kyrkans yttre); ytterligare
dopfunt, någon gång i särsk. dophus och försedd
med baldakin; orgel samt rörliga
musikinstrument; möbler (vanl. av trä), framförallt
bänkar, biskopsstol, korstolar (se d.o.), kistor
och skåp (dessa senare stundom väggfasta el.
inbyggda i väggen, flera sådana på Gotland);
lampor, kronor och ljusstakar o.d.
belys-ningsmaterial. Till k. höra även k 1 o
c-k o r, dels väggklockor och timglas, dels
ringklockor (se Klocka 1). Såväl altare som
orgel bruka vara försedda med rituella böcker,
under äldre tider ofta rikt utsmyckade. Om
vigvattens- och uttömningskärl se Kyrkliga
— 489 — — 490 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
