Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoinredning - Kyrkoinspektorer - Kyrkoinvigning - Kyrkojord, Kyrkokassa - Kyrkokista - Kyrkokommun - Kyrkoköpinge - Kyrkolag - Kyrkolagfarenhet - Kyrkolagutskott - Kyrkolärare - Kyrkomusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOINSPEKTORER
kärl. Om kyrkans textilier se Kyrklig
skrud. Slutl. räknas till k. i äldre kyrkor
gravmonument, stundom uppställda i särsk.
kapell, med epitafier, begravningsfanor m.m
samt gravstenar och gravplattor av olika slag
(se Gravkonst). Se vidare Kyrklig
konst. E.W.
Kyrkoinspektorer. 1697—1811 funnos inom
Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän k., vilka
hade att övervaka vården av kyrkorna, deras
egendom och medelsförvaltning. 1817
bestämdes, att en k. skulle finnas vid Lunds
domkyrka. Efter utfördandet av 1859 års stadga
ang. vården och förvaltningen av Lunds
domkyrka och dess egendom kom i stället en
dom-kyrkorådet underordnad domkyrkokamrer. Y.B.
Kyrkoinvigning, se Invigning.
Kyrkojord, Kyrkokassa, se
Kyrkoegen-d o m.
Kyrkokista. Enl. en i Kyrkolagen upptagen
bestämmelse, som nu är utan all praktisk
betydelse, skall kyrkans lösa egendom, ss.
kyr-kosilver, räkenskapsböcker o.d., förvaras i en
k. (vid behov flera), försedd med 3 lås, vilkas
nycklar handhavas av 3 olika personer (jfr
Kyrkovärd). Äldre k. voro ofta rikt
utsmyckade. K.G-w.
Kyrkokommun, se Kommun.
Kyrkoköpinge, s:n i Skytts hd, Malmöhus
län, närmast ö. om Trälleborg; 5,oo kvkm.,
därav 5,os land; 315 inv. (1932; 62 inv. pr
kvkm.); 4,75 kvkm. åker (1927; 94,i °/o av
landarealen), ingen skogsmark. Kyrkan har den
gamla romanska typen; valven äro från senare
medeltid och ha spår av målningar; tornets
gavlar prydas av nischer och tinnar. —
Pastorat: Hammarlöv, V. Vemmerlöv, Gylle och
K., Skytts kontrakt, Lunds stift. M.P.;E.W.
Kyrkolag är den fastställda lag, enl. vilken
kyrkans rättsförhållanden bestämmas. I
Sverige utgjorde under medeltiden kyrkobalkarna
(se d.o.) den k., efter vilken ifrågavarande
rätt främst skipades. Genom kyrkomöten och
stiftsmöten utbildades med den kanoniska
rätten (se d.o.) som grund en mera utformad sv.
k. Reformationen medförde även på detta
område en genomgripande förändring. Som en
första k. kan Västerås ordinantia 1527
betraktas. Den följdes av andra bestämmelser, ss.
”Articuli ordinantiæ” av 1540. Genom
ärkebiskop Laurentius Petris försorg skapades en
kyrkoordning (så kallades k. före utfärdandet
av 1686 års k.) 1571, vilken antogs på ett
kyrkomöte i Uppsala 1572. Johan III lyckades 1575
göra ett tillägg till k., benämnt ”Nova
ordinantia ecclesiastica”. Genom Uppsala mötes
beslut 1593 bestämdes dock, att 1572 års
kyrkoordning ensam skulle vara gällande. Enär de
enskilda stiftsstyrelserna ansågos ha rätt att
var inom sitt område utfärda bestämmelser
om den kyrkliga ordningen, uppstodo snart
olika föreskrifter, vilka kompletterade k.
Genom k. av 1686, som ännu gäller, skapades
ett bättre sakernas läge. Snart förnams dock
ett ganska starkt missnöje med denna k.,
vilket bl.a. resulterade i tillsättandet av en
kommission, som 1731 avgav förslag till ny k.
Någon praktisk följd hade icke detta för k. i dess
helhet. Under 1800-talet sökte man gång efter
annan att förbättra k. En k.-kommitté
tillsattes 1824 och arbetade till 1846. Två
k.-förslag, som utkommo 1828 och 1846, blevo bl.a.
frukten av dess verksamhet. Förgäves sökte
man på 1850-talet att skapa en ny k. På det
första allmänna kyrkomötet togs ärendet upp,
och en tillsatt kommitté avgav 1873 ett nytt
k.-förslag, vilket dock föll. Senare partiella
reformer ha gång efter annan företagits, men
genom dylika har den systematiska redan och
åskådligheten i icke ringa grad gått förlorad.
Kvar står fortfarande behovet av en reform.
— Litt.: ”Kyrkoordningar och förslag dertill
föie 1686” (i ”Handlingar rörande Sveriges
historia”, ser. 2:2—4, 1872—1920); O. Hippel,
”K.-kommittén 1824—1846” (1914), ”Allmänna
organ för kyrkans lagstiftning” (i ”Vår kyrka”,
3, 1922); D. Helander, ”K.-förslaget 1873”
(1931); G. Wetterberg, ”Handbok i
kyrkolag-farenhet” (3 uppl. 1933). D.H-r.
Kyrkolagfarenhet kallas alla de
författningar, vilka äro normerande för det kyrkliga
livets rättsliga förhållanden. D.H-r.
Kyrkolagsutskott, ett av de ständiga
utskotten i sv. kyrkomötet. Till K. hänskjutas
ärenden, som röra kyrkolag och privilegier. K.
består av lika antal präster och lekmän. D.H-r.
Kyrkolärare, docior eccle’siæ, se D o c t o r.
Kyrkomusik (lat. mu’sica ecclesia’stica, sacra
el. divi’na) är sådan tonkonst, som till
innehåll, form och gudstjänstlig uppbyggnad
motsvarar den kyrkas liturgiska uttrycksformer,
vilken den vill tjäna. K. är sålunda bunden
vid kulten men innefattar även en
konstnärlig bearbetning av kristen kultmusik, till vilken
senare strängt taget blott gregoriansk koral och
protestantisk kyrkovisa kunna räknas. Den
katolska k:s ursprung är att söka i de
judiska synagogorna, där G.T:s psalmer och
lovsånger sjöngos på då allmänt kända melodier
av en försångare och menigheten svarade med
utropsartade refränger som amen, alleluia etc.,
ett sångsätt, som kallas responsorial
psalmodi (se Psalmodi). Till den
judiska kantorskonsten hörde även
aZZeZuia-sjung-andet på långa tonrankor och den a n t i f
o-n a 1 a psalmodi n, d.v.s. växlingen mellan
— 491 — — 492 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
