Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkomusik - Kyrkomöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOMÖTE
två enstämmiga körer i föredragandet av
psalmens verser på samma melodiformel. De
re-sponsoriala och antifonala psalmodierna
utgöra öster- och Västerlandets
liturgisk-musi-kaliska grundformer, vilkas utbyggnad
föreligger färdig under Gregorius den store (se
Gregoriansk sång). Medan den
västerländska k. väsentligen fasthållit vid
bibeltexter, har den orientaliska k. en myckenhet
poetiska texter (sè Bysantinsk musik).
Även inom den förra spelade poetiska former,
ss. trop, sekvens, hymn och rimofficium, en
stor roll under senmedeltiden men ledo ett
svårt avbräck efter Tridentinska kyrkomötets
normerande ingrepp i katolsk k. Ehuru k.
tydligen utgått från ett rent sångföredrag,
inmängde sig tidigt bruket av instrument, av
vilka den i Europa på 800-talet uppträdande
orgeln blev ett erkänt kyrkligt instrument. I
samband därmed utbildades även p o 1 y f
o-n i n (se d.o.) och vann sådant intresse, att
den rena k. hemföll åt ett visst förakt, vilket
stegrades efter 1600-talet i samband med
uppkomsten av den konserterande stilen (se K
o-r a 1 och M o n o d i) och nådde sin höjd
under rationalismen, vilket i sin tur framkallade
en reaktion under romantiken.
Den protestantiska k. skilde sig på
Luthers tid ej från den katolska utan begagnade
sig av de hävdvunna gregorianska melodierna,
liksom av deras konstnärliga bearbetning i
form av mässa, motett o.s.v. I samband med
de latinska texternas översättning till
folkspråk vann dock-den protestantiska k y r k
o-visan allt större utbredning och upphöjdes
till liturgisk-musikalisk huvudform, omkr.
vilken även en protestantisk konstmusik
grupperade sig (se Koral och Kantat).
Romantikens reformering av k. betydde på
protestantiskt område strävan efter rytmiskt livfullare
menighetssång (se Rytmisk koral) och
liturgisk-musikaliskt konstnärligare utformning
av gudstjänsten i anslutning till
reformations-årh:s stora musikmästare. Nyare strävanden
vilja dessutom bereda rum för Schütz’,
Buxte-hudes, Bachs m.fl. framstående
baröckmästa-res instrumentala k., vilken under romantiken
närmast betraktades som okyrklig under
inflytande av katolska teorier om a
cdppella-sång-ens liturgiska företrädesrätt. — Litt.: C. v.
Winterfeld, ”Der evangelische Kirchengesang”
(3 bd, 1843—47); P. Wagner, ”Einführung in
die gregorianischen Melodien” (3 bd, 1895—
1921), ”Geschichte der Messe” (1913); G.
Ei-senring, ”Zur Geschichte des mehrstimmigen
Proprium missæ” (1913); K. Weinmann,
”Geschichte der Kirchenmusik” (2 Aufl. 1913);
C.-A. Moberg, ”K:s historia” (1932). C.A.M.
— 493 —
Kyrkomöte kallas ett möte, till vilket
representanter för den kristna kyrkan
sammankommit för att överlägga rörande kyrkliga
ärenden. Redan i den första kristna tiden talas
om dylika möten. Även senare i kyrkans
historia ha sådana möten förekommit av större
el. mindre omfattning. Se Ekumeniska
möten och Konsilium. — I Sverige
förekommo under medeltiden flera k., av
vilka mötena i Linköping 1152 och i Skänninge
1248 voro de mest betydande. Vid det förstn.
infördes den s.k. peterspenningen (se d.o.) och
vid det andra det prästerliga celibatet. Efter
reformationens införande utövades den
centrala kyrkliga ledningen till stor del av kunga
makten. Några k. sammanträdde på kungl.
befallning, ss. i Örebro 1529, vid vilket man
beslöt ang. reformationens genomförande i
Sverige, och i Uppsala 1572, då man antog den
nya kyrkoordningen. Av särsk. stor betydelse
var kyrkomötet i Uppsala 1593 (se Uppsala
möte). — Allmänt k. kallas sv. kyrkans
representation. Under 1600- och 1700-talen
övergick faktiskt k:s betydelse till
prästeståndet, som i många hänseenden fick ett
avgörande inflytande på de kyrkliga ärendenas
behandling. Så sent som 1792 ansåg dock K.m:t,
att det k., som 1793 skulle sammanträda i
Uppsala å kyrkans vägnar, hade laga rätt att
antaga en ny kyrkohandbok. Under
1800-ta-lets förra hälft framträdde flera gånger
önskemål om en kyrklig representation i form av
ett k. Även i Finland rådde delvis liknande
förhållanden på gr. av den gemensamma
utgångspunkten i 1686 års kyrkolag. I biskop
Tho-manders kyrkolagsförslag 1837 beaktades dessa
krav liksom även i 1846 års kyrkolagsförslag.
Efter långa förhandlingar i riksdagen på
1850-talet beslöt K.m:t vid 1862/63 års riksdag att
avge en proposition om införande av allmänt
k. Sedan denna antagits av ständerna — i detta
sammanhang torde man lägga märke till den
nya representationsförordningens
genomförande —, stadfästes beslutet om införande av k.
genom k.f. 16/n 1863. I denna bestämdes, att k.
skall sammanträda vart 5:e år, på dag och ort,
som konungen utsätter; konungen dock
obetaget att oftare sammankalla mötet. Ombud vid
k. äro samtliga biskopar el., om någon av dem
är förhindrad, den bland stiftets präster, som
domkapitlet i biskops ställe utser. Pastor
pri-marius i Stockholm är även självskriven el. vid
förfall annan led. av Stockholms konsistorium,
som nämnda konsistorium utser. Vidare äro
självskrivna 4 teol. prof., 2 från varje univ.,
samt en med fullmakt å ord. ämbete el. tjänst
vald prästman från varje stift och en från
Stockholms stad. Från varje stift väljas
dess
— 494 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
