Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoregemente - Kyrkoråd - Kyrkorätt - Kyrkosamfund - Kyrkoskrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOSKRIVNING
nas utfärdandet av kyrkostadgar, besvärsmåls
avgörande samt utnämningsrätt i vissa fall.
A.M-n.
Kyrkoråd skall finnas i varje
kyrkoförsam-ling. K:s led. väljas av kyrkostämman el.
kyrkofullmäktige (se d.o.) för en tid av 4 år.
Antalet led. må, ordf, inberäknad, icke understiga
5 el. överstiga 11. Valbar till k. är endast den,
som är röstberättigad å kyrkostämma samt
boende inom församlingen och uppnått 25 års
ålder och ”kan anses vilja främja
församlingslivet”. Med sistn. föreskrift har lagstiftningen
sökt förhindra val av personer, vilka äro från
kyrklig synpunkt sett olämpliga. Ordf, i k. är
församlingens kyrkoherde. K. är beslutmässigt
endast om mer än hälften av led. äro
tillstädes. K. tillkommer att ”i avseende på
religionens och sedernas vård vaka över
efterlevnaden av därom gällande författningar”, upptaga
frågor om oordning och oskick vid
gudstjänsten, vaka över att kyrklig tvedräkt och
söndring förhindras, tillsätta och avskeda ”andra
kyrkobetjänter än organist, kyrkosångare och
klockare, vårda församlingens för kyrkliga
ändamål avsedda egendom och handha de medel,
som skola användas för nämnda ändamål;
samt även i övrigt ombesörja kyrkans
angelägenheter”. D.H-r.
Kyrkorätt (lat. jus ecclesia’sticum). Ss. ett
yttre samfund är kyrkan i behov av en
rättslig ordning. Medan den romersk-katolska
kyrkan härleder sin k., sådan denna kommit till
uttryck i den kanoniska rätten (se d.o.), ur den
gudomliga uppenbarelsen, naturrätten och den
inspirerade traditionen, och för denna rätt
därför hävdar en absolut giltighet, avvisade Luther
tanken på en gudomlig k. Ej heller ville han
som Calvin ur bibeln utläsa några absoluta
normer för kyrkans rättsordning (jfr Kyrka).
För lutersk uppfattning kan bibeln icke bli en
k:s källa annat än såtillvida, som evang. självt
är den skapande faktorn i den kyrkliga
sam-fundsbildningen. Luther har icke, som stundom
hävdats (Sohm), betraktat rättsordningen som
främmande för kyrkans väsende. Någon för
de luterska samfunden gemensam k. finnes
emellertid icke. Bekännelseskrifterna innehålla
inga eg. rättssatser, men väl ha de grundsatser
med avseende på det yttre kyrkoväsendets och
nådemedelsförvaltningens nödvändighet, som i
dem uttalas, tjänat som normer för de luterska
samfundens utveckling. — Frånvaron av en
principiellt motiverad k. ledde i det luterska
Tyskland till ett landskyrkoväsen, där
kyrkostyrelsen lades i furstens hand, och k.
framstod här som en del av statsrätten. De olika
kyrkorättsliga system, om uppställts för att
motivera detta läge, episkopal-, territorial- och
— 497 —
kollegialsystemen, ha också utövat inflytande
på det kyrkorättsliga tänkandet i Sverige men
äro icke eg. tillämpliga på sv. förhållanden. I
Tyskland avlöstes det rena
landskyrkoväsen-det efter hand av uppfattningen om
kyrkosamfunden som av staten erkända korporationer,
vilka efter revolutionen 1918 vunnit full
självständighet, men 1933 sammanslutits till en enad
rikskyrka. — Den reformerade sv. kyrkans
rättsordning har bestämts av arvet från den
kanoniska rätten, av reformationens principer
och av konungamaktens ingripande. Om än
kyrkolagen 1686 tillkom som den enväldiga
konungamaktens skapelse och var bindande för
alla undersåtar, har dock den sv. k. aldrig helt
absorberats av statsrätten. Detta har blivit
tydligare, i samma mån som identiteten mellan
det borgerliga och det kyrkliga samfundet
upphört på gr. av den senare
toleranslagstiftningen i kyrkliga och religiösa frågor. Den sv. k.
som uttryck för de normer, som faktiskt
gestalta sv. kyrkans liv, kan över huvud icke
uttömmas i några av kyrkolagfarenheten
kodifierade rättssatser. Den måste fattas som en
levande storhet, bestämd av det kyrkoskapande
evang :s strävan att för sitt syfte gestalta de
yttre rättsordningarnas material. I de sv. univ.
ingår k. som fack såväl i den teol. fakulteten
(som en del av praktisk teologi) som i den
juridiska, där den studeras i samband med
förvaltningsrätt. — Litt.: L. G. Rabenius,
”Lärobok i sv. kyrkolagfarenheten” (1836); R. Sohm,
”Kirchenrecht” (1892); G. Holstein, ”Die
Grundlagen des evangelischen Kirchenrechts” (1928);
G. Wetterberg, ”Handbok i kyrkolagfarenhet”
(3 uppl. 1933). Y.B
Kyrkosamfund, se Kyrka 2).
Kyrkoskrivning. Varje person skall bokföras
i den församling, där han är bosatt, och är
fördenskull skyldig att på pastorexp. inlämna
därför behövliga uppgifter. Födelser och
dödsfall skola likaledes där anmälas. Person, som
flyttar från en församling till en annan,
åligger att på pastorsexp. i
utflyttningsförsamling-en uttaga flyttningsbetyg att avlämnas på
in-flyttningsförsamlingens pastorsexp. Vissa
främmande trosbekännare ha rätt till egen
kyrkobokföring men med skyldighet att giva pastor
i vederbörande sv. kyrkoförsamling
erforderliga underrättelser, t.ex. om vigslar.
Katolikerna i Sverige ha senast 1927 gjort
framställning att få sin 1910 och 1916 reducerade
rätt till egen kyrkobokföring utvidgad, vilket
dock icke föranlett någon förändring. Orsaken
låg delvis i den för hela samhället
betydelsefulla avisering, som äger rum från
pastorsämbetena till olika myndigheter. Sålunda åligger
det pastor att omedelbart avisera ang. utom-
— 498 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
