Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten - Kyrkostämma - Kyrkosång - Kyrkosångare - Kyrkosångens vänner (K.S.V.) - Kyrkotagning - Kyrkotidning, Nordisk - Kyrkotidning, Svensk - Kyrkotionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOTIONDE
bodde påven ej i Rom utan i det nyförvärvade
Avignon. K. sönderföll i olika, gentemot påven
ganska självständiga länsfurstendömen, och
olika adelsätter behärskade det politiska livet
i Rom, där o. 1300-talets mitt svärmaren Cola
di Rienzi sökte helt omskapa förhållandena och
grundlägga en italiensk konfederation. Först
mot slutet av 1400- och början av 1500-talet
förvandlades K. till en verklig statsbildning.
Alexander VI och hans son Cesare Borgia samt
Julius II knäckte vasallernas motstånd och
gjorde K. till en fast enhet, Julius II kämpade med
största framgång i sin tids italienska krig, sökte
upprätta en italiensk liga under påvestolens
ledning mot utlandet och lyckades väsentligt
utvidga K:s område: Bologna, Romagna,
Par-ma, Piacenza och delar av Venedig erövrades.
Under den följ, tiden gingo delar härav
förlorade, men i gengäld förvärvades olika
områden, bl.a. indrogs Ferrara under påvestolen vid
huset Estes (se d.o.) utslocknade. 1600- och
1700-talen förflötö utan några väsentliga
förändringar, intill dess att revolutionskrigens
stormar med en gång gjorde anlopp mot den
nu ganska murkna statsbildningen. I freden i
Torentino 1797 måste påven Pius VI avstå från
stora delar av K., 1798 ombildades resten till
Romerska republiken (se d.o.). Redan följ, år
störtades dock republiken, och Pius VII (påve
1800—23) regerade K., intill dess Napoleon 1808
införlivade den med Frankrike.
Wienkongres-sen återupprättade K. ung. i dess gamla
utsträckning; sina besittningar n. om Po och
Avignon återfick den dock ej. Den italienska
enhetsrörelsen framkallade i K. ständiga
oroligheter, och påvens makt vilade först på
österrikiska, senare på franska bajonetter.
Österrikes nederlag mot Frankrike och Sardihien
ledde också till att 1860 hela ö. K. införlivades
med det nygrundade kungariket Italien; därmed
förenades 1870 efter Frankrikes nederlag mot
Preussen K:s återstående v. del. Om K:s
historia efter 1815 se vidare Italien, sp. 151 ff. B.
Kyrkostämma, sammankomst, där
röstberättigade medl. utöva en kyrkoförsamlings
beslutanderätt (jfr Kommun, sp. 821). Rättighet
att deltaga i k:s överläggningar och beslut
tillkommer på landet den, som äger utöva rösträtt
å kommunalstämma, och i stad den, som äger
utöva rösträtt å allmän rådstuga. (Undantag:
främmande trosbekännare och de, som anmält
utträde ur sv. kyrkan, ha icke rösträtt.) Ang.
utövande av rösträtt och sådan rätts
överlåtande gäller, vad som är stadgat om
kommunalstämma och rådstuga. K. behandlar i regel
gemensamma kyrkliga angelägenheter, folk- och
fortsättningsskoleväsendet samt ärenden
rörande folk- och församlingsbibl. (I stads- och
landskommuner, där stads- el. kommunalfull
mäktige finnas, skall folk- och fortsättnings
skoleväsendet handhavas av kommunen.) K.
skall hållas i sockenstuga, församlingshus, kyr
ka el. å annat ställe, som blivit av stämman
särsk. bestämt. Där kyrkofullmäktige (se d.o.
och Kommun, sp. 821) icke finnas, skola årl.
3 ord. k. hållas, näml, före utgången av maj,
under tiden Vio—15/n och före utgången av dec.
K:s förhandlingar äro offentliga. D.H-r.
Kyrkosång, sammanfattande benämning på
all kristen kultmusik, avsedd att sjungas. Jfr
Gregoriansk sång, Koral,
Kyrkomusik och K y r k o v i s a. C.A.M.
Kyrkosångare, se Kantor.
Kyrkosångens vänner (K.S.V.), ett sällskap för
församlingssångens höjande inom Skara stift,
grundades 1889 av kyrkoherde O. Elfman.
Liknande sällskap bildades snart i flera andra stift.
1892 bildades en riksorganisation, Sällskapet
K.v. inom sv. kyrkan, som verkat genom s.k.
kyrkosångsmöten och publikationer. K.G-iv.
Kyrkotagning, den kyrkliga akt, varigenom
kvinna, som fött barn, emottages av försam-
Tvenne kyrkotagningshustrur jämte deras gåva
till prästen: ost och bröd, liggande på
altaret. Antemensale 1699 i Angereds kyrka.
lingen i kyrkan. Sitt ursprung har k. i det
gammaltestamentliga reningsoffret efter barnsbörd
(vilken ansågs medföra orenhet), som enl. Luk.
2:22—24 iakttogs av Maria efter Jesu födelse.
Enl. evang. tolkning innebär k. tacksägelse
och bön om välsignelse. K. har försiggått vid
kyrkdörren, på gången el. vid altaret. I stora
delar av Sverige har bruket av k. upphört. A.M-n.
Kyrkotidning, Nordisk, utgavs 1840—49
av J. Ternström (se denne).
Kyrkotidning, Svensk, utkom i Lund 1855
—63, red. av E. G. Bring, W. Flensburg och
A. N. Sundberg ss. organ för den s.k.
lundensiska högkyrkligheten (jfr Högkyrklig).
Ss. forts, på ”Ny ecklesiastik tidn.” utges från
1905 ”Sv. k.”, organ för Allmänna sv.
prästföreningen. S.N.
Kyrkotionde kallades den del av
sädestion-den (se Tionde), som enl. medeltida sed
tillkom sockenkyrkorna. K. indrogs av Gustav
— 501 —
— 502 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
