Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkovisa - Kyrkovärd - Kyrkoår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOÅR
raliskt-didaktiskt) innehåll till en syllabisk,
regelbundet periodiserad och isometrisk melodi
(jfr Konduktus). Medan befolkningen i
romanska länder, vilkas språk framvuxit ur
latinet, ej hade behov av att kläda liturgin i ett
för alla begripligt språk, kändes detta på
germanskt område obetvingligt. Hos de förra
inskränktes k. mest till de s.k. epi’stolce fa’rsitce,
korstågssånger, de spanska cantigas och de
italienska laudi (se d.o.); hos de germanska
folken utbildades den däremot till en rik
litteratur av ’Top”-dikter (utgående från utrop som
Kyriolais, Alleluia, Chrisf uns gnade etc.),
kallade leiser (se d.o.), övers, av hymner, enkla
antifoner och sekvenser (leicher, se d.o.) samt
slutl. också nya dikter till gamla melodier,
ofta världsliga (se Kontrafakt). En
berömd översättare och nyskapare av k. var på
1350-talet ”munken av Salzburg”, Hermann.
Under 1400-talet var utvecklingen kvantitativt
ännu starkare, medan kvaliteten något mattades.
Då verkade bl.a. sångaren vid Strassburgs
domkyrka, Heinrich von Lauffenberg, som diktade
kontrafakter och fria visor (Mariasånger,
julvisor m.m.). — Luther har med genial blick
för folkets psyke införlivat k. med protestantisk
gudstjänst som en liturgisk-musikalisk
huvudform, varemot den på katolskt område aldrig
tillåtits ersätta den gregorianska sången. Dock
ägde den protestantiska k. (el. ”koralen”, som
den blev kallad) i början kvar sin ”objektiva”
prägel av folksång, buren av en starK
gemen-samhetskänsla. Men under pietismen och den
rationalistiska epoken vid mitten av 1700-talet
förändrades den till andaktsvisa med böjelse
för mystik och subjektiv betraktelse. Melodiken
antog drag av tidens generalbasaria med
pryd-nadsnoter efter franska klaverförebilder och
påverkades av samtida modedanser, för att mot
årh:s slut i enlighet med neoantika idéer om
en högtidlig och pompös kyrkosång omdanas
till en rytmiskt utslätad, vanl. i jämn takt
gående och i formellt välglättade perioder indelad
sång med ett ackord under varje meloditon.
Romantikens reaktion häremot framkallade en
annan överdrift, den s.k. rytmiska koralen
(se d.o.), som utgick från reformationstidens
avfattningar i förment tro, att dylika återgåve
den ”ursprungliga” rytmiken. — Under
påverkan av protestantiska framgångar utgåvos även
en mängd katolska samlingar av k., t.ex.
stifts-sångböckerna från Köln 1581, Mainz och
München 1606 etc. Om protestantiska samlingar
se Koralbok. — Litt.: W. Bäumker, ”Das
katholische deutsche Kirchenlied” (4 bd, 1886
—1911); J. Zahn, ”Die Melodien der deutschen
evangelischen Kirchenlieder” (6 bd, 1888—93);
S. Kümmerle, ”Encyklopädie der evangelischen
— 505 —
Kirchenmusik” (4 bd, 1888—95); J. Westphal,
”Das evangelische Kirchenlied nach seiner
ge-schichtlichen Entwicklung” (6 Aufl. 1925); om
reformert k. se O. Douen, ”Clément Marot et
le psautier huguenot” (2 bd, 1878—79), om
svensk k. se R. Norén & J. Morén, ”Valda
koraler i gammalrytmisk form” (1892), P.
Noder-mann, ”Studier i sv. hymnologi” (1911), C. A.
Moberg, ”Kyrkomusikens historia” (1932), om
norsk se O. M. Sandvik, ”Norsk koralhistorie”
(1930), om dansk se Th. Laub, ”Musik og Kirke”
(1920). C.A.M.
Kyrkovärd, förtroendeman i sv. kyrkan, förr
kallad kirkiodroten, kirkioværiande, kyrkans
målsman el. försvarare. K. väljas numera av
kyrkorådet bland dess medl. Det finnes vanl.
2 k. i var församling. K. åligger enl. lag att
vara närvarande vid inventering av kyrkans
egendom, vid nattvardsgång skall ”k. el.
klockaren frambära så många oblater och så
mycket vin, som behöves”, ofta ombesörjer k.
upptagandet av kollekt vid håvgång. Till
kyrkokistan (se d.o.), som var försedd med
tre lås, skulle k. ha en nyckel, en bestämmelse,
som ej längre har praktisk betydelse. — Litt.:
S. Gabrielsson, ”K.” (1921). D.H-r.
Kyrkoår kallas den särsk. fixerade och hela
året omspännande serien av den kristna
kyrkans sön- och helgdagar, som i den
romerskkatolska kyrkan (och i reformerade kyrkor,
som i huvudsak behållit dess k.) börjar i
Västerlandet med 1 :a söndagen i advent (se
d.o.), i ortodoxa kyrkan % (se vidare
Ortodoxa kyrkan). K. utgår ifrån den
orientaliska sjudagarsveckan, i vilken
söndagen som Kristi uppståndelses dag
ersatt den judiska sabbaten. De äldsta kristna
högtiderna, påsk och pingst, uppståndelsens
och andeutgjutelsens årliga högtider, ha också
anknytning till judiska högtider (passah och
veckofesten). Då de på gr. härav bevarat sin
plats i den orientaliska månkalendern, ha de
jämte de efter dem beräknade söndagarna
blivit rörliga i förhållande till det romerska
solåret, i vilket de senare högtiderna inskrivits.
Bland dessa märkas de sedan 300-talet
brukliga festerna epifania (se d.o.), numera
trettondagen, och jul. Den från samma tid
härstammande Kristi himmelsfärdsdag åter bestämdes
till 40 :e dagen efter påsk. Romersk-katolska
kyrkans kalender utökades efter hand med en
rad dagar till Marias och helgonens åminnelse,
vilka också bestämdes till fasta månadsdagar.
Sedan Karl den stores tid kom en serie av
bestämda läsestycken, perikoper, i bruk, vilka
åt varje söndag gåvo dess bestämda karaktär.
I sv. kyrkan liksom i övriga luterska
kyrkor, i motsats till de flesta reformerta, bevara
— 506 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
