Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källander, Josef - Källarfrihet - Källarhalsbär - Källby - Källeryd - Källfallsfältet - Källkult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLANDER
Ur S.T.F.-s bildarkiv.
Källa ödekyrka.
Kallander, Anders Josef, präst (f. 15/i2 1861),
teoretisk teol. examen i Uppsala 1890, e.o.
hovpredikant 1906, kyrkoherde i Hedvig Eleonora
i Stockholm 1910—33, led. av Diakonistyrelsen
1910—29, av Stockholms konsistorium 1910—
30. K. är en framstående predikant och har
utg. flera uppskattade predikosamlingar. E Ltn.
Källarfrihet, ett städerna i Sverige fordom
tillkommande privilegium att för
stadskällarens räkning tullfritt införa vin och öl från
utrikes ort. K. upphävdes 1777, enär den
vållade statskassan åtskilliga avbräck. Ett
vederlag därför utgår dock alltjämt till städerna,
främst Stockholm. E.K.
Källarhalsbär, se T i b a s t.
Källby, s:n i Kinnefjärdings hd, Skaraborgs
län, på sydsluttningen av och nedanför
Kinne-kulle; 14,48 kvkm., därav 14,42 land; 663 inv.
(1932; 45 inv. pr kvkm.); 7,81 kvkm. åker (1927;
54,2% av landarealen), 3,34 kvkm. skogsmark.
— Pastorat: K., Broby, Skeby och Hangelösa,
Kinna kontrakt, Skara stift. J.C.
Källeryd, s:n i Mo hd, Jönköpings län, ö.
om Nissan; 71,25 kvkm., därav 66,25 land; 600
inv. (1932); 2,93 kvkm. åker (1927; 4,4% av
landarealen), 38,44 kvkm. skogsmark. Kyrkan
byggdes 1676 men har på 1800-talet något
ombyggts och 1904 härjats av eld, varvid det
ståtliga Durellska gravkoret (i ö. under
altarplat-sen) delvis förstördes. I K. ligger Nissafors
stations- och industrisamhälle, o. 200 inv.
Egendom: Källerö. — Pastorat: Äsenhöga och K.,
Västbo kontrakt, Växjö stift. M.P.;E.W.
Källfallsfältet, se Riddarhyttan.
Källkult. Såväl naturliga källor som av
människohand byggda brunnar ha varit föremål för
kult på vitt skilda håll. K. utgjorde ett viktigt
tillskott till grekisk och romersk religion men
har särsk. dominerat inom de keltiska och
germanska folkens magi och religioner. K. hänger
på det närmaste samman med dyrkan av floder
och sjöar och tron på i dem boende
naturväsen, vilket är ett gemensamt drag hos alla
indo-europeiska folk, men även de finsk-ugriska
folken ha offrat till vattnet och dess
gudomligheter. Ortnamnen visa såväl i Norden som i
Tyskland, att källor och brunnar utgjort kultplatser
under hednisk tid. På många av dessa platser
byggdes sedermera medeltidens kyrkor, och
källorna fingo namn efter kristna helgon. Många
ha i Sverige helgats S:t Olof. Man förklarade
ofta källornas kraft och helighet som en följd
av att de upprunnit ur en martyrs blod, oftast
kvinnliga helgon (t.ex. S:t Ragnhilds källa i
Söderköping). Många av dessa källor ha
utgjort berömda vallfartsorter. — Inga offer
omtalas så ofta i de äldsta urkunderna om
germansk religion som vattenoffer. I sht ansågos
källorna som heliga. De offer, som bragtes dem,
varierade från enkla gåvor till blodiga offer,
även människooffer. Särsk. stor betydelse som
kultplatser erhöllo källorna, då de blevo
gemensam offerplats för flera stammar, en hel
bygd. De förknippades då med den gudom,
som dyrkades på platsen. Offerbrunnen vid
Gamla Uppsala, i vilken vid tiden före
kristendomens införande vid de officiella offren vart
9:e år även människor nedsänktes, anser man
sig nyligen ha identifierat i ett fornfynd,
utgörande en timrad, djup vattenbehållare, som
fyllts med rinnande vatten och lätt kunnat
tömmas, varvid efter offerfesten de dränktas
kroppar åter kunnat upphämtas. En primitiv k.,
varvid man smyckat källorna vissa festdagar
med blommor och band och bragt dem offer
av ägg, bröd o.s.v., har till våra dagar
kvarle-vat i folktraditionen. Ännu in i nyare tid har
föreställningen levat kvar, att vissa vatten årl.
fordra ett levande väsen som offer, vilket i
forna tider verkligen bragtes dem. — Folkseden
att ”offra” till källorna, d.v.s. nedkasta
föremål i dem, förutsätter två tankegångar av vitt
skild art. Då man vid en viss tidpunkt på
året renar källan och häller salt i den el. i
vattnet kastar bröd, eldbränder, stål el. mynt,
åsyftar detta ett skydd mot förtrollning av
källan. Men man betraktar även källan som ett
personligt väsen, som i sig kan uppta den
sjukdom, med vilken man är behäftad. Detta
tillgår i regel så, att den sjuke, sedan han gått
flera varv runt källan för att göra förbundet
med denna så fast som möjligt, under läsandet
av en formel i vattnet nedkastar ett mynt el. en
knappnål, vid vilken sjukdomen tänkes vara
fäst. De källor, s.k. offerkällor, som
härvid komma ifråga, äro i regel sådana, vilkas
vatten flyter mot norr, emedan detta
väderstreck i folktraditionen har betydelse av dödens
och förintelsens väderstreck och allting, som
— 531 —
— 532 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
