Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Känselorgan - Känselpapill - Känselpor - Känselspröt - Känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄNSLA
vissa senstråk, senspolar, i muskler omkr. vissa
muskeltrådar, muskelspolar (fig, 2). Under
bukhinnan, särsk. i tarmkäxet, finnas rikliga
Vater-Pazzihiska känselkroppar (jfr
Hudsinne). T.H-n.
Känselpapill, bot., hos en del för beröring
känsliga organ, t.ex. vissa ståndare,
förekommande kägelformig utbuktning av överhudens
yttervägg, vilken vid basen av k. ofta är
för-tjockad, i spetsen starkt förtunnad och omsluter
en solid protoplasmapapill. K. tjäna till
per-ception av mekanisk retning. O.Gz.
Känselpor, bot., i överhudens yttervägg hos
vissa klängen, särsk. hos gurkväxter,
förekommande lokal förtunning, som tjänar till
percep-tion av beröringsretning. K. innehålla rikligt
protoplasma, som i form av en kompakt papill
skjuter upp i håligheten, ofta därjämte en
kristall av kalciumoxalat för överförande och
förstärkning av retningen. O.Gz.
Känselspröt, zool., se Antenn.
Känsla. I vetenskapligt språkbruk skiljes
numera mellan å ena sidan k., t.ex. av sorg el.
glädje, å andra sidan sinnesförnimmelsen,
sensationen (jfr Känsel), t.ex. av köld el. tryck.
Köldförnimmelsen är icke en k.; endast det
obehag el. behag, den väcker hos oss, är k. Icke
ens smärtförnimmelsen, för så vitt den känns
som sveda el. värk i fingret el. tanden, kallas k.
Denna senare lokaliseras icke till något ställe i
kroppen. Liksom k. urspr. sammanblandats
med sensationen, har den också sammanförts
med begär och vilja; helt naturligt, då ju
glädjen vid någonting gärna förenas med en strävan
att få del av detta. Först med Kant blev det
vanligt att betrakta k. som en särsk. själsakt,
principiellt skild både från kunskaps- och
viljeakter. Den härefter vanliga indelningen av
själsförmögenheterna i förstånd, k. och vilja
har man emellertid på olika sätt sökt
modifiera. — Skillnad måste göras mellan själva
k.-momentet och hela det k.-tillstånd el.
k.-för-lopp, vari detta ingår. Ordet k. begagnas om
bådadera. I den k., som vid riksdagen i Västerås
grep Gustav Vasa, kan man särskilja tre
moment: 1) vad han såg, hörde, mindes och tänkte,
alltså föreställningsunderlaget för känslan, 2)
själva känslomomentet, av grämelse och
förbittring, 3) gråten, minspelet o.a. kroppsliga
förändringar, vari k. kom till uttryck. Detta sista
moment har av några ansetts vara själva k.
”Tag hos den förskräckte bort de kroppsliga
symtomen”, säger dansken C. Lange, ”låt hans
puls slå lugnt, hans blick vara livlig, hans färg
frisk, hans rörelser raska och säkra, hans tal
kraftigt, hans tankar klara — vad återstår då
av hans förskräckelse?” Känslomomentet,
isolerat från de andra momenten, är i själva
ver
— 541 —
ket något odifferentierat, som ej kan genom
analys el. definition närmare bestämmas; det
endast ger hela tillståndet dess känsloton. 1
allm. uppfattas känslotonerna som liggande på
skalan lust-olust, men k. kan därjämte ha
karaktären av spänning, lugn, lyftning. —
Filosoferna ha ända från Platons tid särsk. fäst
sig vid att k. löper av med förståndet, ss.
förhållandet är vid sådana k., som vi med Kants
termer kalla affekter, t.ex. en uppbrusande
vrede, och passioner, t.ex. ett ingrott hat. De ha
därför ofta fått giva stöd åt den åsikten, att k.
över huvud är förryckande och bör
undertryckas, något som de i grunden icke menat.
K. av hänförelse inför det sköna och goda var
ju dock för Platon höjden av lycka och förnuft.
Klart har Spinoza lärt, att en idé, riktig el.
oriktig, ingen makt har, om den icke beledsagas
av en k. Högsta klarhet i kunskapslivet blir
alltså förenlig med starka, förnuftiga k. — Ingen
undgår att instinktivt göra en skillnad mellan
lägre och högre k., men ha vi något objektivt
mått för vår värdesättning? Det har funnits
filosofer och psykologer, som härtill svarat nej,
men under hela filosofiens utveckling ha
försök gjorts att angiva ett sådant mått, eg. dock
ej direkt för k., utan för det
föreställningskom-plex, vartill den är knuten. Om ett hat finnes
vila på oriktiga underrättelser, kan det, efter
korrigering av dessa, vika för en annan k., som
då anses mera välbefogad och på så sätt
riktigare. I allm. ha de k. ansetts lägre, som
uppbäras av mera elementära föreställningar, och
de högre, som vila på en vidare syn, den
lyckokänsla- lägre, som blott beror på stundens
intryck, den högre, som hänför sig till större
livs-sammanhang. En annan värderingssynpunkt
anlägges, då man t.ex. anser den enkla
människans tillgivenhetskänsla stå högre än den
mest kringsynta egoism. Härvid skiljer man
mellan idiopatiska (inkl, egoistiska, se d.o.),
sympatiska och ideella k., allteftersom k.
hänför sig till vad som är bäst för en själv, för en
annan, el. för en idé. — Man begagnar ibland
termen ”omotiverade känslor” om t.ex. den
glädje, som uppstår genom förtärande av sprit.
Det finns i dylikt fall icke eg. ”skäl” för
glädjen men väl en orsak, näml, en kroppslig
förändring, resulterande i det kroppstillstånd, som
brukar beledsaga glädjen, och som nu genom
association framkallar denna. — Vid
beskrivning av k. kan man hålla sig ant. till
föreställningsunderlaget el. till de fysiologiska
verkningarna; känslomomentet kan, ss.
odifferentierat, ej beskrivas. I första fallet beskriver
man eg. den situation, varunder känslan upp
står; genom ”inlevelse” förstår då var och en,
hur man under sådana omständigheter känner.
— 542 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
