Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek - Teologi - Kärleksdomstol - Kärleksdrycker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEKSDRYCKER
har intet med begär att skaffa, den är
offrande, självutgivande k. Men härtill kommer,
att de båda k.-åskådningarna tillika
representera två skilda frälsningsvägar: Eros är
människans väg till Gud, hennes försök att i sin
k:s åtrå höja sig upp till delaktighet i det
gudomliga livet. Agape är Guds väg till
människan, hans k:s nedstigande och
självutblott-ning i Kristus för att träda i gemenskap med
den förlorade mänskligheten.
Den kristna k.-tankens historia är
väsentligen historien om huru dessa båda
k.-åskådningar sammansmältes med varandra och huru
de åter föllo isär i och genom reformationen.
Gnosticismen (se d.o.) och den alexandrinska
teologien (se d.o.) äro tidiga former av denna
sammansmältningsprocess, vilken emellertid
först verkligen slår igenom och vinner
kyrkligt erkännande genom Augustinus (se
denne). I dennes ca’ritas-Våra ha den kristna
och den nyplatonska k.-åskådningen ingått en
egendomlig förening. K. är enl. Augustinus en
elementär grunddrift, som finns hos alla
människor, onda såväl som goda. Skillnaden dem
emellan består blott däri att de onda rikta
sin k:s åtrå nedåt och söka sin tillfredsställelse
i de förgängliga, timliga tingen, de goda åter
rikta sin k:s åtrå uppåt och söka sin
tillfredsställelse hos Gud och i det som evigt förbliver.
I förra fallet uppstår den falska k., cupi’ditas,
i senare fallet den rätta k., ca’ritas. Att
ca-ritas el. k. till Gud är den rätta k., har sin
grund däri att Gud ss. ”det högsta goda” är
det enda, som helt kan tillfredsställa vårt
behov och begär. Därför kan Augustinus säga,
att vi endast då förstå att rätt älska oss själva,
när vi älska Gud. Genom varje annan k.
bedraga vi oss själva och gå miste om
tillfredsställelsen. I denna mening sammanfalla för
honom guds-k. och själv-k. I hela denna
tankegång befinner sig Augustinus avgjort på
ny-platonismens mark. Det kristna inslaget åter
framträder, då det blir fråga om huru denna
k. till Gud skall kunna komma till stånd hos
oss. Augustinus svarar: det kan ske endast
med den gudomliga nådens hjälp, endast
därigenom att Gud i Kristus stiger ned till oss
och kommer oss nära. Genom sin caritas-lära
har Augustinus — tillsammans med D i o n
y-sios Areopagita (se denne), vilken
oförmedlat övertog erosåskådningen från
nypla-tonikern Proklos — blivit normerande för den
medeltida k.-åskådningen. Ur
caritaslä-rans inre spänning framväxer också
medeltidens stora huvudproblem: huru man, under
fasthållande av att all k. till sin allmänna
karaktär är själv-k., skall kunna nå fram till
en verkligt osjälvisk k. till Gud. På detta
problems lösning arbetade med skilda medel
och olika framgång medeltidens skolastiska
och mystiska riktningar. Ss. en sista utlöpare
härifrån kan räknas den kvietistiska mystiken
med dess hävdande av en ”ren” och
”ointresserad k.”
Om skolastiken i fråga om människans
rätt-färdiggörelse och gudsgemenskap låter
ca-ritas träda i förgrunden och därmed slår in
på den hellenistiska frälsningsvägen, för
vilken k. är människans väg till Gud, så består
Luthers insats i den kristna k.-tankens
historia däri, att han åter beslutsamt gör gällande
den specifikt kristna frälsningsvägen. Då han
mot katolicismens lösen fides caritate formata
(tro formad av kärleken) sätter sin lösen
sola fide (genom tron allena), så betyder detta,
att han, då det gäller grundvalen för vår
rätt-färdiggörelse, d.v.s. gudsgemenskap, i st.f. vår
k. insätter Guds k., vilken vi i tron
mottaga. Men därmed har han också frigivit den
kristna k. från dess bundenhet vid
förtjänsttanken. Då människan blir upptagen i Guds
gemenskap, ej på gr. av sin k. till Gud, utan
på gr. av hans k. till henne, så återstår
intet, som hon skulle kunna vinna genom sin
k. Därmed har Luther lagt grunden för en
etik, som principiellt övervunnit varje form av
religiös eudemonism, och öppnat vägen för en
k., som icke vill vinna något för egen räkning
utan blott hängiva sig fritt och spontant. Han
har öppnat vägen för en k., som icke räknar
el. väger, utan som även är villig att, om så
skulle erfordras, bli vad Luther kallar ”en
förlorad kärlek”. — Litt.: A. Nygren, ”Den
kristna k.-tanken genom tiderna. Eros och agape”
(2 bd, 1930—34). A.Ngn.
Kärleksdomstol, se C o u r d’a m o u r.
Kärleksdrycker. Vid all kärleksmagi, d.v.s.
den trolldomskonst, med vilken man tror sig
kunna fästa en annan persons kärlek vid sig,
gäller, att besvärjelser och magiska åtgärder
enl. principerna likhet och beröring (se Magi)
äro ursprungliga och först på högre
kulturstadium en metodisk användning av medel från
växt- och djurvärld framträder. En sådan
övergång från trollformler till droger (lat. cantus
et sapo’res) kännetecknar folkmedicinskt
vetande över huvud, men den viktigaste
utgångspunkten vid primitiv farmaceutik anser man
vara önskan att med hjälp av verksamma
krafter i växtvärlden höja den sexuella förmågan
(jfr Afrodisiaka). Det latinska ordet
ve-ne’num, trolldomsmedel el. ”saft”, särsk. gift,
betyder sålunda urspr. endast k. Konsten att
bereda k. (grek, filtron) har förekommit hos
nästan alla kulturfolk men stod särsk. högt i
antiken. I den forngrekiske naturforskaren Theo-
— 549 —
— 550 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
