Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärnten - Historia - Kärntorn - Kärntransformatorer - Kärntvål - Kärnved - Kärnyxor - Käromål - Kärr - Kärra - Kärrbo - Kärrduntrav - Kärre, Karl - Kärrebyssa - Kärrfibbla - Kärrfloka - Kärrfräken - Kärrgruvan - Kärrgröe - Kärrhöksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRRHÖKSLÄKTET
vandrade i slutet av 500-talet; kristendomen
infördes på 700-talet. En tid härskade
ava-rerna i K.; 843—976 hörde det till Bayern, och
folket blev delvis förtyskat. Jämte Istrien och
större delen av Friuli bildade K. sedan eget
hertigdöme; 1335 kom det till Habsburg. 1809
—13 var Oberkärnten införlivat med
Frankrike (se Illyrien). Vid Österrikes
sammanbrott 1918 besatte serberna K.; den tysksinnade
befolkningen gjorde uppror vintern 1918—19.
En av ententen föranstaltad folkomröstning
säkrade K. hos Österrike 1920. P.Dhl.
Kärntorn, se Kärna, krigsv.
Kärntransformatorer, se Elektriska
transformatorer, sp. 328.
Kärntvål, se Tvål.
Kärnved, den inre, döda, ej vattenledande
och oftast mörkare färgade delen av stammen
hos vissa trädslag, under det att s p 1 i n t e n
utgör de yttre, levande, vattenförande och
ljusare vedlagren. I k. äro dels i
cellmellanrummen, dels i själva cellväggarna inlagrade
ämnen, ss. gummi, harts el. garvsyra, vilka göra
k. till vedens värdefullaste och i en del fall
enda tekniskt användbara del. K. är i regel
gul el. brun i olika nyanser, hos vissa
Salix-arter ljusröd, hos guajakträ grön och hos
eben-holts svart. Av de vanligaste sv. skogsträden
äro tall, lärk, ek, alm och ask k.-bildande.
Falsk k. förekommer hos en del ej
k.-bildande träd, ss. bok och björk, och
framkallas där av svampinfektion och är således en
begynnande förstöring av veden. F.A.Bn.
Kärnyxor, grovt slagna, oslipade flintyxor
med oregelbundet spetsoval genomskärning,
avrundad egg och spetsig nacke. De antagas
ha uppkommit genom efterbildning i flinta av
hornyxor. En del fynd visa, att k. icke direkt
varit fastgjorda vid skaftet utan inkilade i
ben-och hornstycken med hål för detta. Jämte
skivyxorna (se d.o.) utgöra k. den mesolitiska
stenålderns (se d.o.) viktigaste eggredskap och
efterbildades i grönsten (se
Limhamns-y x o r, Lihultyxor, Nöstevetyxor).
Sannolikt ha de fortlevat ett stycke ned i yngre
stenåldern. Se Campignien, E r t e b ö
1-1 e k u 11 u r e n, Kökkenmöddingar,
Maglemosekulturen. G.Ein.
Käromål, jur., kärandens talan. Se K ä r a
n-d e.
Kärr. Med k. förstår man den stora grupp
av myrar, som äro knutna till mer el. mindre
regelbundet översvämmade sänkor i terrängen,
stränder av sjöar och vattendrag m.m. el. till
punkter, där grundvatten bryter fram. Till sin
utveckling äro k. beroende av det från ytorna
tillrinnande vattnets beskaffenhet el. av
grundströmmens styrka. K:s kantpartier utmärkas
mestadels av småvuxna starrarter, örter m.m.
el. av snårskog, de centrala delarna av starr-k.
(mest Carex rostra’ta- och C. filifo’rmis-kärr)
och på gränsen mot öppna vatten av säv och
vass. En egenartad typ utgöra de helt av
alskog klädda al-k. — K. ha förut utgjort en
betydande del av de sv. torvmarkerna, särsk.
i s. och mellersta Sverige, men numera äro de
till större delen odlade. O-d.
Kärra (lat. carrus), 2-hjuligt fordon av
växlande utseende.
Kärrbo, s:n i Siende hd, Västmanlands län,
invid Mälaren, s.ö. om Västerås; 34,48 kvkm.,
därav 34,20 land; 531 inv. (1932; 16 inv. pr
kvkm.); 9,62 kvkm. åker (1927; 28,1 °/o av
landarealen), 21,82 kvkm. skogsmark. — Pastorat:
K., Kungsåra och Ängsö, Domprosteriet,
Västerås stift. S.
Kärrduntrav, växtart, se
Duntravsläk-t e t.
Kärre, Karl, skolman (f. 27/io 1885), fil. d:r
1915 (”Nomina agentis in Old English”, 1),
lektor i tyska och engelska i Karlstad 1918—22,
vid N. reallärov., Stockholm, 1922, studierektor
vid Sofi Almquists samskola 1925,
undervisningsråd 1928, har utg. bl.a. ”Det engelska
språket” (1927). C.
Kärrebyssa, gammal benämning på
hjulför-sedda art.-pjäser. Ett slags k. (ribaudequins)
torde ha förekommit redan på 1300-talet. R.Sbg.
Kärrfibbla, växtart, se
Klofibblasläk-t e t.
Kärrfloka, växtart, se
Krypfloksläk-tet.
Kärrfräken, växtart, se F r ä k e n.
Kärrgruvan, gruvsamhälle i Norbergs s:n (se
d.o.), Västmanlands län.
Kärrgröe, betesgröe, se Gröesläktet.
Kärrhöksläktet, Circus, av fam. falkartade
rovfåglar, omfattar smäckra, medelstora
rovfåglar. Ansiktsfjädrarna bilda en slags krets
runt ögonen, påminnande om ugglornas. Tar-
Mindre kärrhöken, Circus pygargus. Efter
P. O. Swanberg.
— 557 —
— 558 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
