Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärrhöksläktet - Kärrhönssläktet - Kärrkavle - Kärrknipprot - Kärrmes - Kärrsköldpaddor - Kärrsnäppa - Kärrspindel - Kärrspira - Kärrstorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRRHÖNSSLÄKTET
serna äro långa och smala. De leva mest
av smågnagare, fåglar, kräldjur och groddjur.
K. hålla företrädesvis till på ängar, fält och
kärr samt i sjöarnas vassar. Sitt bo lägga
de alltid på marken. Ett 20-arter i alla
världsdelar. I Sverige häcka 3 arter, vilka alla äro
flyttfåglar. — Bruna kärrhöken, C.
ærugino’sus. Hannen är ovan mörkbrun,
stjärten askgrå, undersidan rostgul med bruna
fläckar. Honan har brun stjärt och undersida.
Längd 47—50 cm. Den förekommer i Europa
och Asien och häckar sällsynt i Sverige upp
till Dalälven. Den bebor vassrika
sjöstränder och kärr. Äggen äro 4—-5 blåvita. Boet
består av torra vasstrån. — Blå
kärrhöken el. b 1 å h ö k e n, C. cya’neus. Den
gamle hannen är ovan blågrå, under vit.
Honan och ungfågeln är ovan mörkbrun,
undersidan blekt brungul med bruna fläckar, övre
stjärttäckare vita. Längd 46—50 cm. Den
förekommer i Europa, n. och mellersta Asien.
I Sverige häckar den mest på de stora
lappländska myrarna men finns på lämpliga
lokaler ända ned i Skåne. Boet består av vass
och torra kvistar. De 4—6 äggen äro
grönvita. — Mindre kärrhöken el. ä n g
s-höken, C. pyga’rgus, liknar blå kärrhöken
men är mindre. Den förekommer i mellersta
Europa och Asien samt Nordafrika. I Sverige
häckar den sällsynt i Närke och Skåne. —
Stäpphöken, C. macrou’rus, som hör
hemma i Östeuropa och mellersta Asien, har några
gånger påträffats i Sverige. — Alla
kärrhökar-terna äro fridlysta. Y.Ln.
Kärrhönssläktet, se Sumphönssläktet.
Kärrkavle, gräsart, se Kavlesläktet.
Kärrknipprot, växtart, se
Knipprotsläk-t e t.
Kärrmes, fågelart, se Mesar.
Kärrsköldpaddor, Emys, släkte av familjen
Testudi’neæ bland sköldpaddorna, ha
ryggsköld och buksköld rörligt förenade med
varandra och ryggskölden endast svagt välvd. —
E. orbicula’ris, den vanliga k., har ryggskalet
mörkbrunt el. svart med gula fläckar och
bukskalet gult, når en längd av intill 18 cm. K.
lever av småfisk o.a. vattendjur, föredrager
grunt vatten med sandig el. slammig botten,
ligger i dvala om vintern, nedgrävd i jorden,
och lägger sina ägg i en grop i marken. Den
förekommer i s., s.ö. och ö. Europa,
huvudsaki. ö. om Elbe och når ej upp till Östersjön;
den förekommer rikligt i Schleswig-Holstein
men fortplantar sig sannolikt icke där. — 1
Sverige ha subfossila fynd anträffats i
torvmossar, enstaka på Öland och i Östergötland
och ganska talrikt i Skåne. Även på de danska
öarna ha dylika fynd gjorts. De ligga vanl. i
Kärrsköldpadda, Emys orbicularis. Efter Brehm.
gyttjelager från den postglaciala värmetiden
och härröra mestadels från övergångsskedet
mellan boreal och atlantisk tid, före
Litorina-havets maximum; man har även funnit k. i
yngre lager, från subboreal tid. — Litt.: Cl.
Kurck, ”Den forntida utbredningen av k.”
(1917); O. Isberg, ”Das ehemalige Vorkommen
der Sumpfschildkröte” (1929). K.A.G.
Kärrsnäppa, fågelart,
seSmåsnäppsläk-tet.
Kärrspindel, Dolome’des fimbria’tus, art av
spindelfam. Pisau’ridæ, med hög, långsträckt,
olivbrun framkropp, omramad liksom den lik-
Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus. Efter Brehm.
färgade bakkroppen med en bred, vitaktig
rand. Genom att benen äro starkt håriga, kan
den lätt röra sig på vattnet, där den fångar
sitt byte. K., som ej bygger nät, träffas vid
smärre vattensamlingar, även i Sverige. O.C-n.
Kärrspira, växtart, se Spirsläktet.
Kärrstorp, socknar, se Västra
Kärrstorp och östra Kärrstorp.
— 559 —
— 560 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
