Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Köldhärdighet - Köldkarpus - Köldmaskin - Köldpoler - Köldsinne - Kölen - Kölfotade snäckdjur - Kölhalning - Köli-formationen, -gruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÖLI-FORMATIONEN
strålning förhindras. — Vid modern
växtförädling söker man hos kulturväxter, t.ex. sädesslag,
förena k. med andra, för växtens avkastning
och härdighet i övrigt värdefulla egenskaper.
O.Gz.
2) Med., se Förfrysning.
3) Zool. För varje levande organism finnas
med hänsyn till det omgivande mediets temp.
vissa gränser uppåt och nedåt, ett maximum
och ett minimum, varöver, resp, -under temp.
ej får gå, utan att fara för livet inställer sig.
Emellertid ligga dessa temp.-gränser mycket
olika för olika organismer. En temp., vid vilken
vissa trivas utmärkt, förorsakar hos andra
döden. Vad djuren beträffar, skiljer man
mellan växelvarma och egenvarma djur (se
d.o.). Hos de förra kan kroppstemp. i regel,
bortsett från en del tropiska insekter och
fiskar, som äro känsliga för även
obetydliga temp.-sänkningar, sjunka ned ända till
0° C. och i många fall långt därunder, utan
att detta medför någon skada. Så ha vid
anställda försök grodor infrusits i is vid
—15°, tusenfotingar tålde en lufttemp. av
—50°, och snäckor ända ned till —120° utan
att dö. En mycket betydande köldhärdighet
möta vi hos vissa tardigrador och hjuldjur
(se d.o.). I intorkat tillstånd tåla de näml,
flytande heliums temp., d.v.s. —271°, alltså en
temp., som ligger endast 2° över den s.k.
absoluta nollpunkten (—273°). Vid nämnda temp.
höllos djuren i 9 tim. och bevarades därefter
i en köldgrad av —253° (det flytande vätets
temp.), där de fingo ligga 125 tim. När de
sedan överfördes i vatten av vanlig rumstemp.,
levde de flesta av de nedkylda djuren åter upp.
Fingo de däremot ligga i den låga köldgraden
en längre tid (22 mån.), kunde de ej återväckas
till liv. På gr. av ovan nämnda förhållanden
synes det, som om hos vissa djur cellernas
pro-toplasma skulle kunna helt frysa till is, utan
att djuren därigenom toge någon irreparabel
skada, under det att hos det stora flertalet djur
döden inställer sig långt tidigare, än detta skett.
Vad de egenvärma djuren beträffar, fåglarna
och däggdjuren, kunna de visserligen på gr. av
sin kroppsbetäckning och värmereglering tåla
en ganska låg ytterlemp., men om deras inre
kroppstemp. på gr. av värmeförlust sjunker ned
under 25—20° C., inträder snart döden.
Härifrån utgöra dock de vintersovande däggdjuren
undantag. Hos dem kan under vintersömnen
temp. gå ned nära 0-punkten, utan att de taga
någon skada därav (se Förfrysning och
Vintersovare). . H.W.
Köldkarpu’s, ett slags mössa, se K a r p u s.
Köldmaskin, se K y 1 m a s k i n.
Köldpoler kallas trakter på jordytan, där
— 573 —
temp. i medeltal betydligt sjunker under om
givningens temp. ant. under hela året el. åtm.
under vintern. Med fullkomlig säkerhet är
genom iakttagelser en dylik k. fixerad till sitt läge,
näml, i n.ö. Sibirien, med Verchojansk som
kallaste ort. I Verchojansk är medeltalet av
års-minima —63,9° och den lägsta (i jan. 1892)
upmätta temp. —67,s°, den lägsta vid jordytan
uppmätta lufttemp. Andra k. finnas antagl. över
Grönlands inlandsis, möjl. över Nordpolen och
i närheten av Sydpolen. K. måste ha en mycket
stor betydelse för luftcirkulationen, då de
reglera den väg, cyklonerna taga. Det torde dock
vara felaktigt tro, att de fullkomligt förhindra
cyklonerna att vid alla tillfällen gå fram över
de trakter, där de ligga. H.K-r.
Köldsinne, temperatursinne, se H u d s i n n e.
Kölen (bestämd form av köl i betydelsen
bergsrygg; samma ord som köl i skeppsköl; jfr
fno. plur. Kilir, om Kölen, samt det värmländska
sockennamnet Köla), no. Kjölen, gammal
benämning på den del av den skandinaviska
fjällkedjan, som sträcker sig på båda sidor om den
sv.-norska gränsen mellan Femunden och n
Dalarne i s. samt Lyngenfjorden och gränsen
mellan Sverige och Finland i n. Stundom har
K. använts som benämning på gränstrakterna
utmed hela sv.-norska gränsen, även de
sydligare. K. förekommer både i sv. och no. dial.
i bet. bergsrygg, höjd, skog, ödemark, som
skiljer bygder från varandra. E.H.;J.C.
Kölfotade snäckdjur, en grupp av
framgä-lade snäckor, förr benämnd Hetero’poda, äro
genomskinliga, geléartade pelagiska former, vil
kas fot i främre delen är mer el. mindre
om-bildad till en lodrätt fena, oftast med en
sugskål, i bakre delen svanslikt förlängd. Ett tunt,
bräckligt skal finnes el. ock saknas skal.
Huvudet, snabellikt utdraget, bär ofta 2
tentakler, väl utvecklade, rörliga ögon, under dessa
ett statiskt organ. Gälarna äro bladlika veck i
mantelhålan el. sitta mer el. mindre fria i
kanten av den ofta lilla inälvsäcken. K.s. äro
skild-könade, leva i varmare hav, även i Medelhavet,
samt uppträda ofta i stora skaror. Vid
simningen är fenan vänd uppåt. Hit höra bl.a.
släktena Atala’nta, med spiralvindlat,
skivfor-migt, Carina’ria med litet, mössformigt och
Pterotra’chea utan skal. O.C-n.
Kölhalning, en förr använd metod att göra
träfartygs botten tillgänglig för rengöring och
reparation. K. utfördes vanl. vid en kaj, k ö
1-h a In in g sb r o, genom att medelst taljor
fäs-tade till under masterna nedhala (kränga)
fartyget, så att dess ena sida helt kommer ur
vattnet. T.Hrn.
Köli-formationen, -gruppen, se K ö 1 i s k i f
f-r a r.
— 574 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
