Svensk uppslagsbok / Första upplagan. 16. Krigsfartyg - Lepanto / 657-658 (1929-1955) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Labriola, Antonio - Labriola, Arturo - Labrouste, Pierre François Henri - Labrunie, Gérard (Gérard de Nerval) - Labrus - La Bruyère, Jean de - Labuan - Laburnum - Labyrint

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samhällsvetenskapliga områden. Bland hans skrifter märkes:
”Saggi intorno alla concezione materialistica
della storia” (1896—98).
T.E-r.

Labriˊola, Arturo, italiensk politiker (f.
1874), redigerade den revolutionära tidn.
”l’Avanguardia” i Milano, måste fly till
Frankrike, utgav efter återkomsten tidn.
”Propaganda” i Neapel och valdes till riksdagsman.
L. krävde arbetarkontroll över produktionen
och en omfattande sociallagstiftning men var
samtidigt icke främmande för nationalism och
militarism. L. var en tid före fascismen
socialminister. Han har bl.a. skrivit ”Economia,
socialismo, sindacalismo” (1913).
P.Dhl.

Labrouste [labroˊst], Pierre François
Henri, fransk arkitekt (1801—75), har sin
betydelse ss. en av de första
byggnadskonstruktörer, som upptogo järnet som material och
därefter sökte giva arkitekturen en enkel,
storslagen prägel. Han utförde i denna anda Sainte
Geneviève-bibl. samt ombyggnaden av
Bibliothéque nationale i Paris.
E.W.

Labrunie [labryniˊ], Gérard, fransk förf.
(1808—55), känd under pseud. Gérard de
Nerval, var, i liv som dikt, den mest
fullgångna typen för fransk romantism. Han
framträdde redan 1826—27 med ett par
diktsaml. och utgav året därpå — djupt invuxen,
som han var, i tyska kulturstämningar — en
kongenial övers. av Goethes ”Faust”. Efter sin
unga hustrus död 1842 greps L. av melankoli
och förde sedan dess en kringirrande och över
huvud rätt gåtfull tillvaro, som ändades med
självmord. — Frånsett dramat ”Léo Burkhart”
(1839) och reseboken ”Voyage en Orient” (1852)
består L:s litterära alstring, som är utmärkt för
sällsynt gratie i stilen, av essayer och
prosanoveller, i vilka drömmystik och yttre
verklighet hopslingras till oupplöslig enhet. Med hans
sista stora novell, ”Aurélia” (1855), kan den
franska romantismen sägas ha nått sin
höjd- och bristningspunkt. — L. har haft stor
betydelse för den ockultistiska riktningen hos
dekadenterna (se d.o.). — ”Oeuvres complètes”
1927 ff. — Litt.: Monografier av J. Cartier
(1904), Gauthier-Ferrières (1906), A. Marie
(1914), G. Audiat (1926), R. Bizet (1928).
Lff.

Labrus, fisksläkte, se Berggyltsläktet.

La Bruyère [labryjäˊr], Jean de, fransk
förf. (1645—96), en av 1600-talets störste inom
fransk prosa. F. i Paris av god borgerlig
familj, förvärvade han sig en grundlig klassisk
bildning, studerade juridik och blev advokat,
köpte en sinekur vid statens finansbyrå i Caen
men förblev i Paris och anställdes 1684 av den
store Condé som lärare åt dennes sonson,
hertigen av Bourbon. Eleven var en obildbar odåga
och de äldre Condéerna föga sympatiska för L.;
likväl förblev han allt framgent, även efter
lärjungens giftermål, i detta stormanshus ss.

en anställd utan spec.
göromål, med rikt
tillfälle att där
tillfredsställa sin
härskande passion,
filosofiskt
människostudium. 1688 utkom
hans livsverk i dess
första utformning:
”Les caractères de
Théophraste, traduits
du grec, avec les
caractères ou les
moeurs de ce siècle”.
Anknytande till en övers. av ett verk av
Aristoteleslärjungen Theofrastos gav L. i aforismens
och porträttskissens form en bild av sin tid från
moralistisk synpunkt, präglad av kvickhet,
förnäm satir och lysande stil. Berömmelsen blev
ögonblicklig och fick en anstrykning av skandal
på gr. av gissningar rörande de porträtterade
karaktärerna; ett antal ”nycklar” till L:s verk
fortsatte under en tid att utkomma. I senare
uppl. (där Theofrastosövers. efter hand fick
träda i bakgrunden) ökade L. successivt verkets
omfång till mer än det dubbla och var därmed
sysselsatt till sin död. Han var livligt
intresserad av tidens litterära strider, främst den
berömda mellan ”gamla” och ”moderna” (se
Frankrike, sp. 123); i sitt inträdestal i
franska akad. (1694) ställde han sig bestämt
på de förras sida. L. har förblivit en av de
mest allmänt skattade och lästa klassikerna
från sin tid; som moralist och
människoskildrare är han illusionslös, dock utan La
Rochefoucaulds stränghet och köld; som
språkkonstnär ansågs han av en mästare som Flaubert
som ett ouppnåeligt mönster. — Sv. övers. av
E. Staaff, ”Karaktärer och tidsbilder” (2 bd,
1927). — Litt.: Flera essayer av C. A.
Sainte-Beuve; M. Pellisson, ”L.” (1892); P. Morillot, ”L.”
(i ”Les grands écrivains français”, 1904).
F.G.B.

Labuaˊn, ö, se Borneo, sp. 673.

Labuˊrnum, växtsläkte, se
Gullregnssläktet.

Labyriˊnt. 1) Labyrinten i Knossos på Kreta,
enl. den grekiska sagan en av Daidalos åt
konung Minos uppförd byggnad, i vilken
vidundret Minotaurus (se d.o.) hölls inspärrat.
Till dennes i mitten belägna bostad förde ett
så invecklat system av irrgångar, att ingen,
som kommit in, kunde hitta ut igen. Med hjälp
av Ariadne lyckades dock Theseus taga sig ut
ur L., sedan han dödat Minotaurus. L. har
härletts ur förgrek. labrys, dubbelyxa, och
antagits urspr. beteckna en plats, där man dyrkat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>