Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerbring, 1. Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
disputationslitteratur i mycket skilda ämnen, utom
i historia och dess hjälpvetenskaper även i
teologi, filosofi m.m. Bland mera
betydelsefulla avh. av L. må nämnas ”De usu et
utilitate historiarum” (1745), där han i tidens anda
upptar frågan om historiens uppgift till
granskning, och framförallt ”De fide historica
monumentorum islandicorum” (1763), vari den
isländska litteraturens historiska källvärde för
första gången i vårt land behandlas efter mera
moderna kritiska synpunkter, samt
”Dissertatio exhibens cautelas de prudenter instituenda
historia” (1763), som avhandlar
historieskrivningens uppgifter och metoder och kastar ett
intressant ljus över planläggningen av
rikshistorien. En viktig del i denna avh.-litteratur
är den lokalhistoriska över socknar, städer
m.m. i Skåneland. Härvid fortsatte L.
traditioner i Lund från Andreas och Kilian
Stobæus’ dagar. I disp.-serien ”Monumenta
scanensia” (36 diss. i 2 bd, 1744—51), i
huvudsak en publikation av medeltida källor till
Skånes historia, trycktes för första gången
konung Valdemars jordebok (utdrag), ”Liber
daticus ecclesiæ lundensis” och ”Necrologium
lundense”. Karaktär av källpublikation har
också L:s ”Saml. af åtskilliga handlingar och
påminnelser, som förmodligen kunna gifva lius
i swänska historien” (3 bd, 1749—58). L.
sysslade även med lärdomshistorien och planerade
ett stort verk, ”Historia literaria”, varav dock
endast en del, behandlande ett avsnitt av
forntiden, utkom i tryck (1748).
De flesta av L:s avh. äro — delvis med
orätt — för länge sedan glömda. I ”Swea rikes
historia, ifrån de äldsta tider til de
närwarande” (4 bd, omfattande tiden till 1457, 1769—
86; början av bd 5, omfattande tiden 1457—
61, utkom 1786; framställningen av tiden 1461
—63 tr. 1907 i S. Lagerbring, ”Skrifter och
brev”, utg. av L. Weibull), en skildring av
vårt lands öden fram till 1463, har L. rest sig
ett oförgängligt monument som
historieskrivare. Det är ur flera synpunkter det första
moderna historieverket i vår litteratur. De
riktlinjer, L. här direkt och indirekt uppdrar för
historisk kritik, äro i vissa avseenden giltiga
för alla tider. Den historiska sanningen
fastslås som en historikers enda ledstjärna. I
motsats till t.ex. Dalin skiljer L. skarpt på källa
och litteratur och betonar bl.a. de samtida
källornas högre källvärde. Konsekvent
försöker L. att till grund för framställningen lägga
den äldsta källan. Som prov på hans kritiska
skarpsinne kan nämnas, att han drog
äktheten av Agapeti bulla i tvivelsmål och var på
spåren den Hamburg-Bremenska kyrkans
dokumentförfalskningar. Som L:s läromästare
som kritiker är främst att anteckna den danske
historikern Hans Gram. Med samtida danska
forskare, ss. J. Langebek och P. F. Suhm, har
L. flera beröringspunkter. — Även i fråga om
stoffets uppläggning är rikshistorien märklig.
Det historiska stoffet hade tidigare, hur
heterogent det än i och för sig var, ordnats endast
rent kronologiskt. Huvudvikten i
framställningen hade lagts på den yttre historien. Efter
Voltaires mönster i ”Siècle de Louis XIV”
söker L. ordna stoffet efter ämne: ett kap.
handlar om rikets inre tillstånd, näringar m.m.;
ett annat om kyrkans tillstånd o.s.v. Försök
till en dylik historieskrivning hade dock
tidigare — om än i mindre format — i Sverige
gjorts av Anders af Botin. — L:s stil är starkt
personligt färgad, ofta kärv, träffsäker, med ett
och annat mustigt uttryck el. en fyndig
vändning, som livar upp framställningen. En
ironisk och sarkastisk ton gör sig ofta hörd. I
bild- och ordval, vilket sistn. ofta har en
ålderdomlig prägel, liksom även eljest, framträder
ett utvecklat sinne för verkligheten. L:s verk
bär i mycket prägel av den tid, han levde i.
En pacifistisk syn på tingen kommer ej sällan
till uttryck. Av 1700-talets förnuftskritik
märker man spår även hos L. Forntidens och
medeltidens religiösa förhållanden bedömer han
som upplysningsmännen i allm., Oden var en
charlatan som Voltaires Mahomet, prästerna
och munkarna bedragare. Liksom samtiden
och även en äldre tid fattar L.
historieskrivningens uppgift som i främsta rummet
uppfostrande, och en moraliserande ton gör sig
ej sällan märkbar i hans framställning. —
Ehuru L. gjorde kravet på fullst. objektivitet
i den historiska framställningen till sin
ledstjärna, brast han dock ej sällan i detta kravs
tillämpning. Hans syn på äldre tider har utan
tvivel utformats under intryck av
partistriderna och de upplösta politiska förhållandena
i frihetstidens Sverige. För medeltidens
tilltagsna och maktlystna stormän har han föga
sympati, och på lydnad för den lagliga
överheten håller han styvt — även om
upprorsmakaren skulle heta Engelbrekt. — Mera
vetenskaplig till sin hållning än Dalins ”Swea rikes
historia” liksom stilistiskt mindre lättillgänglig,
rönte L:s rikshistoria knappast den
uppskattning av samtid och närmaste eftervärld, den
förtjänat. Efter 1:a delens utgivande erhöll
L. dock ett offentligt anslag på 4,000 dlr
smt för fortsatt arbete på verket. — Mera läst
blev ”Sammandrag af Swea rikes historia;
från de äldsta till de nyaste tider” (1775), även
utg. i starkt förökad och omarbetad uppl. (6
bd, 1778—80), vars 1:a del ger en
utomordentlig översikt över författnings- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
