Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerlöf, 3. Selma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
originell romandiktning, skapad vid sidan av
den realistiska berättartraditionen av en
författarinna, som aldrig ryckts riktigt med i den
moderna strömningen, av ”en liten
skolmamsell... som aldrig varit utom Sveriges
landamären, men som levat ensam och har hela en
glömd och undangömd provins’ mystik i sig”
(Levertin). En händelse, som drev henne att
skriva, var den nödtvungna försäljningen av
Mårbacka 1888, några år efter faderns död. 1890
fick hon tidn. ”Iduns” pris för några kapitel
ur ”Gösta Berlings saga”, och 1891
fullbordades verket. Det är en fantasifull, händelserik
och brokig krönika från de gamla brukens och
herrgårdarnas Värmland, icke en
verklighetstrogen skildring utan ett fritt gestaltat epos
om ”kavaljererna”, sagolika äventyrare, 12 till
antalet liksom Artursriddarna, anförda av den
geniale och förfallne prästen Gösta Berling.
Den är skriven på ett sprudlande, patetiskt
språk med ymniga utrop och snabba
lynneskast, men i den romantiska uppspeltheten finns
det icke blott ett starkt inslag av allvar, särsk.
märkbart i slutet, utan också ett drag av
tyglande ironi, som ger det hela en lätt
anstrykning av pastisch. I formen finns det f.ö. ännu
något av den episka cykeln, av ”Frithiofs
saga” och ”Fänrik Ståls sägner”, som urspr.
varit L:s mönster; varje kapitel bildar ett
avrundat helt, en novell. Detta berättarsätt har
hon brukat även i senare böcker, det ger dem
rikedom och konstnärlig fasthet. — Det
dröjde något, innan kritik och publik kunde helt
anamma det ovanliga verket, och L. var
tveksam om hon skulle fortsätta att författa. 1894
utgav hon ”Osynliga länkar” (3 uppl. 1904
med delvis nytt innehåll), en saml. i stilen
ganska olikartade berättelser med legendariska,
fornnordiska och moderna motiv, däribland
”Legenden om fågelboet” och ”Dunungen”
(dramatiserad 1914). Efter att ha lämnat
skoltjänsten vistades hon vintern 1895—96 i Italien och
inspirerades där till ”Antikrists mirakler”
(1897), en roman om syditalienskt liv med den
moderna socialismen (Antikrist) som ledmotiv;
denna har som filantropisk rörelse hennes
sympati, men hon ogillar dess materialistiska,
irreligiösa karaktär. Till gammalnordiska
motiv, som redan tidigt intresserat henne,
drogs hon åter i novellsaml. ”Drottningar i
Kungahälla” (1899). I ”En herrgårdssägen”
(s.å.) berättar hon om hur en man räddas ur
vansinne genom en kvinnas kärlek; det är ett
modernt sidostycke till sagorna om kvinnan,
som frälsar den till ett djur förvandlade
älskade. Efter bosättningen i Falun kom L. att
intressera sig för de dalabönder, som under en
religiös väckelse kort förut utvandrat till
Jerusalem. Hon gjorde 1899—1900 en resa till
Palestina och skrev därpå ”Jerusalem” (2 bd,
1901—02), en roman, som fastslog hennes
betydelse som vår främsta berättare. Högst når
hon i första delens skildringar av
Ingmarssönernas storvulna släkt. Den kristna legenden,
med vilken hon blivit förtrogen i det katolska
Italien och i Palestina, levde upp i hennes
fantasi, och hon skrev ”Kristuslegender” (1904).
Ur en gammal beskrivning av Bohuslän
hämtade hon ämnet till ”Herr Arnes penningar” (s.å.),
en novell från sv. 1500-tal om brott och straff,
kärlek och under, stramt och kraftfullt
berättad. En ny sida visade L. i ”Nils Holgerssons
underbara resa genom Sverige” (2 bd, 1906—
07), en geografisk läsebok för skolan, som på
ett utomordentligt sätt förenar saga och
faktisk skildring. Den har kanske mest bidragit
till att skapa L:s världsberömmelse. Till ”Gösta
Berlings sagas” motivkrets återvände hon i
romanen ”Liljecronas hem” (1911), medan hon
i ”Körkarlen” (1912), en berättelse grundad
på en sägen om dödens körkarl, gav en
nutidsskildring i starka färger med en fyllbult och
en slumsyster som huvudpersoner. ”Kejsaren
av Portugallien” (1914) är en roman om ett
bygdeoriginal, en man, som blivit svagsint i
sorg över sin förlorade dotter; den hör med
sin fina själsanalys och välberäknade
komposition till det mest beundransvärda i L:s
produktion. Världskriget verkade nedtyngande på
henne, det märks i romanen ”Bannlyst” (1918),
som inspirerats av de ohyggliga händelserna
och som till sin idé är pacifistisk. Hon var
under dessa år splittrad i sin produktion. I
”Troll och människor” (2 saml., 1915 och 1921)
samlade hon smärre berättelser och skisser.
I ”Zachris Topelius” (1920) hyllade hon en av
sina läromästare. Efter att i ”Mårbacka” (1922)
ha berättat om sin tidiga barndom och styrkt
sig med dess minnen, samlade hon sig till ett
stort verk, romantrilogien om Löwensköldarna:
”Löwensköldska ringen” (1925), som är helt
fristående, tilldrar sig under 1700-talet, i Karl
XII:s skugga, och liknar med sin knappa
hållning och mörka ton ”Herr Arnes penningar”;
”Charlotte Löwensköld” (s.å.) tilldrar sig i
samma miljö som ”Gösta Berlings saga”, det
tidiga 1800-talets Värmland, och fortsättes
direkt av ”Anna Svärd” (1928). De båda senare
romanerna få sin karaktär av titelfigurerna,
den ena en fattig adelsfröken med det ljusaste
och tappraste humör, den andra en bondkvinna
från Ingmarssönernas landskap och med
något av deras sinnelag; mellan dem står en
religiös fantast, vars egendomliga utveckling
tilldrar sig särsk. intresse. Efter fullbordandet av
detta verk, som kan ställas vid sidan av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
