Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagkommissioner - Lagkommittén - Lagkonkurrens - Lagligt betalningsmedel - Laglott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
onödig. Efter ytterligare omarbetning,
granskning i riksdagen och av hörda myndigheter
antogs lagförslaget i sin helhet 1734 att lända till
efterrättelse från 1736. Bland medarbetarna
må, utom ovan berörda, särsk. nämnas prof.
i Uppsala C. Lundius. Lagen bygger medvetet
på gammal sv. rättsgrund, de medeltida
lagarnas, och sammanfattar lyckligt 1600-talets
spridda, ordrika och vidlyftiga författningar.
Särsk. berömmelse har den vunnit för sitt
kärnfulla, lätt förståeliga ordval och klara, rytmiska
språk, som avsiktligt upptager ålderdomliga
vändningar. Efter detta storverk upphörde l.
ej formellt men förde en ganska obemärkt
tillvaro med avlåtande av yttranden och
betänden, bl.a. i lagförklaringar, tills den 1808 slutl.
upplöstes. — Litt.: J. A. Posse, ”Bidrag till sv.
lagstiftnings historia” (1850); ”Lagförslag i
Carl IX:s tid” i (”Handlingar rör. Sveriges
historia”, 1864); ”Förarbetena till Sveriges rikes
lag 1686—1736” (8 bd, 1900—09); P. A.
Östergren, ”Till historien om 1734 års lagreform”
(2 bd, 1902); K. G. Westman, ”De sv.
rättskällornas historia” (1912); ”Förarbeten till
Sveriges rikes lag 1666—86” (1933); C. J.
Wahlberg, ”Åtgärder för lagförbättring 1636—1665”
(1878).
E.K.
Lagkommittén, en 1810 på riksdagens
hemställan tillsatt kommitté för utarbetande av ny
allmän civil- och kriminallag. L. utgav förslag
till giftermålsbalk 1815, handelsbalk s.å.,
ärvda- och jordabalken 1818, byggningabalk 1819,
utsöknings- och rättegångsbalkar 1821. Med
anledning av från skilda håll framställda
anmärkningar, företog L. en omarbetning, som
resulterade i ”Förslag till allmän civillag”
1826. 1832 utkom så ”Förslag till allmän
criminallag”. På ständernas begäran uppsatte
därpå den s.k. tablåkommittén jämförande
tablåer över förslagen och då gällande rätt,
utkomna 1839—41. L:s förslag vann ej bifall
men har utövat ett ej ringa inflytande på
senare lagstiftning. Dess verksamhet fortsattes
av Lagberedningen (se d.o.).
E.K.
Lagkonkurrens, jur., se Konkurrens.
Lagligt betalningsmedel, de slag mynt (och
sedlar, se nedan), med vilka skulder lagligen
må infrias och som en borgenär alltså ej kan
vägra mottaga ss. full betalning. Sedan
medeltiden var silver i Sverige liksom många andra
länder l.b. 1873 infördes emellertid här
guldet som officiell värdemätare (guldmyntfot),
och därmed blevo också enl. myntlagen s.å.
präglade guldmynt l.b. till huru stort belopp
som helst. I statens kassor mottagas även
skiljemynt (silver-, koppar-, nickel-,
järnmynt) till obegränsat belopp. Annan
betalningsmottagare är ej pliktig mottaga mera än
20 kr. i 2- och 1-kr.-stycken, 5 kr. i mindre
silver- el. nickelmynt samt 1 kr. i koppar- el.
järnmynt. Myntstycke, som vanställts el.
uppsåtligen skadats, förlorar egenskapen av l.b.
Skadade skiljemynt inlösas dock av
Myntverket till fulla prägelvärdet, så länge
myntstyckets vikt ej avsevärt minskats och om
innehavaren ej kan antagas själv ha skadat det.
20 och 10 kr. guldmynt upphöra att vara l.b.
i Statens kassor, då de genom nötning förlorat
mera än 2 % av vikten, vid annan betalning,
om förlusten är 1/2 %, 5 kr. och skiljemynt i
Statens kassor först när det ej säkert kan
skönjas, att de präglats för sv. räkning, vid
annan betalning: 5 kr., då mer än 6/10 % av
vikten förlorats, skiljemynten, då präglingen
blivit otydlig. Enl. R.F. § 72 erkännas
emellertid av Riksbanken utg. sedlar ss. mynt och
därmed ss. l.b. Dess sedlar skola näml. enl.
samma § vid anfordran inlösas av banken med
guld efter sin lydelse, ehuru regering och
riksdag kunna medgiva befrielse från
inlösningsskyldigheten, ss. skett 1914—24 samt från 26/9
1931. Genom myntkonventionen (se d.o.) 1873
och 1876 med Danmark och Norge gällde dessa
länders mynt ss. l.b. i Sverige till
guldmyntfotens uppgivande 1914.
E.K.
Laglott, den del av en avlidens
kvarlåtenskap, som, frånsett speciella undantagsfall,
ovillkorligen tillkommer (vissa släkt-)arvingar
och ej utan deras medgivande må
testamenteras från dem. I den äldsta romerska
såväl som den germanska rätten fanns ej
testamentet (se d.o.), och hela
kvarlåtenskapen tillföll alltså ss. arv fränderna i viss
ordningsföljd, i brist på fränder samhället. Sedan
testamentet småningom vunnit insteg i romersk
rätt och även hunnit missbrukas, stannade
man, efter skilda försök, i den justinianska
rätten vid att tillerkänna vissa arvingar (barn,
föräldrar, syskon) en lagligen bestämd
kvotdel, slutl. 1/2, av kvarlåtenskapen; den kallades
legiˊtima, laglott. I Sverige liksom många
andra germanska länder följdes i början andra
linjer. Den ärvda förmögenheten, främst
arvejorden, fick urspr. ej bortgivas, men —
när testamentet vann insteg — väl arvlåtarens
eget förvärv, avlingejord och lösöre, till
skiftande omfång efter olika principer, t.ex. efter
(arvingarnas) huvudtal, el. den mosaiska
1/10, stundom allt ”avlinge”. Slutl. segrade
regeln om 1/10 ss. testationsfri även för
arvejorden. L. var alltså 9/10. I sv. stadsrätten, som
saknade arvejordssystemet, var viss, tidvis
varierande, kvotdel av all förmögenhet
testationsfri liksom i romersk rätt; stadsrätsens
regler vunno alltmer spridning, och 1857 segrade
den senromerska principen även för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
