Svensk uppslagsbok / Första upplagan. 16. Krigsfartyg - Lepanto / 735-736 (1929-1955) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laglott - Lagläsare - Lagman - Lagmansdöme - Lagmansered - Lagmansgärd, lagmansskyld - Lagmanshästar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landsbygden, 1/2 av arvslotten är l., 1/2 testationsfri.
Däremot äro enl. modern sv. rätt endast
bröstarvingar och (efter 1917) adoptivbarn
l.-berättigade, ej make, föräldrar, syskon, ss. ofta i
utländska rättssystem. Arvslagen 1928 skyddar
de l.-berättigade även mot försök av arvlåtare
att genom gåvor före dödsfallet kringgå
l.-reglen men förpliktar dem å andra sidan att
medräkna av dem själva uppburna gåvor el.
testamentslotter från den avlidne.
E.K.

Lagläsare, se Lagman och
Häradshövding.

Lagman, eg. lagkunnig man, var i
Skandinavien under medeltiden en med viss grad av

En medeltida svensk lagman. Ur landslaghandskrift från 1430-talet. Kungl. bibl.

offentlig auktoritet utrustad, lagförfaren man,
vars ställning och offentliga verksamhet dock
blev mycket olika i de olika länderna.
Stadgad organisation och störst anseende erhöll l.
i Sverige, där sysslan redan tidigt fick
karaktär av högt ämbete. L. var sedan äldsta
medeltid ordf. för och ledare av det till ting
församlade folket i landet (se d.o.) el. landskapet
och dettas talesman i politiska saker. Ss.
sådan hade han bl.a. att ”döma” den nyvalde
sveakonungen till kungavärdigheten, i senare
medeltid att i spetsen för landskapets
valdelegerade deltaga i konungavalet å Mora äng. L.
var vidare, och främst, vårdaren av folkets i
rimmande, rytmiska lagbud fixerade
rättstradition, som han skulle i minnet troget bevara.
Honom ålåg att årl. tälja, d.v.s. ur minnet
muntligen föredraga lagen, skilja den, d.v.s.
i föreliggande fall säga, vad lagen bjöd, tyda
den, föreslå och formulera tingets domsutslag.
Slutl. skulle l. göra lagen, d.v.s. på nämnda
konstrika sätt formulera nya lagbud, vilka för
att ernå giltighet dock skulle godkännas av
tingsmenigheten. Ända från heden tid omtalas
dylika ”lagdiktare” (Lumber, Viger Spa). Årl.
genomgicks av l. ett visst antal av lagens
”flockar” el. huvudstycken. Detta var den
urspr. innebörden i lagsagan el.
lagframsägandet. L:s personliga inflytande på gott
och ont hade givetvis ett vitt spelrum.
Liksom mången l. prisas för klokhet och
rådsnarhet, klandras annan för ”krokar” och
illfundigheter. L. utsågs av tingsmenigheten
bland landskapets ledande ätter. Utan att eg.
vara ärftligt, kunde ämbetet på gr. av ”börd”
tilldelas avliden l:s son el. måg. Under slutet av
1200-talet blevo l. emellertid konungens
förtroendemän och fingo plats i hans råd (se d.o.).
Enl. landslagen utser konungen bland 3 av
landstinget föreslagna den till l., som han
”förstår allmogen nyttig vara”. I verkligheten
utvalde konungarna, sedan unionstiden rådet, den
de ville. L. fick nu endast domarfunktioner
(se Lagmansting). På gr. av de med
ämbetet förenade inkomsterna (bötesandelar,
l.-ränta) blev detta eftersökt och förbehölls
sedan Johan III:s adelsprivilegier adeln, i
verkligheten främst riksråden (t.ex. Axel
Oxenstierna l. i Norrland), vilka läto göromålen
fullgöras av vikarier — lagläsare el.
underlagmän, från 1668 tillsatta av hovrätten.
Grevarna voro enl. sina privilegier själva l. i sina
grevskap till 1680. S.å. bestämdes, att l. själva
måste sköta ämbetet och riksråd ej längre
fingo utses därtill. 1723 upphävdes adelns
allenarätt till l.-ämbetet. Med lagmansrättens
(se d.o.) avskaffande 1849 försvann också
l.-ämbetet men kvarstod någon tid ss. titel. —
Också i Norge och på Island omtalas
sedan tidig medeltid en l. (”lagsagoman”),
ehuru utan den starka ställning som i Sverige.
Den norska l. var ordf. i lagmansrätten, tills
denna upphävdes 1797. 1888 återupplivades
titeln för ordf. i de brottsmålsdomstolar, som
då nyskapades. — Litt.: H. Linder, ”De sv. l:s
ställning” (1875); R. Tengberg ”Den äldsta
territoriella indelningen i Sverige” (s.å.); K. G.
Westman, ”Det sv. rådet” (1904).
E.K.

Lagmansdöme, se Lagsaga.

Lagmansered, s:n i Bjärke hd, Älvsborgs län,
s.ö. om Trollhättan; 54,26 kvkm., därav 48,69
land; 649 inv. (1933; 13 inv. pr kvkm.); 10,30
kvkm. åker (1927; 21,1 % av landarealen), 23,77
kvkm. skogsmark. Egendom: Koberg. —
Pastorat: St. Mellby, Magra, Erska och L., Väne
kontrakt, Skara stift.
M.P.

Lagmansgärd, lagmansskyld, förr en
skattegärd för lagmannens underhåll.

Lagmanshästar, äldre skattetitel, urspr.
avseende allmogens skyldighet att visst antal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>