Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagmanshästar - Lagmansränta - Lagmansrätt - Lagmansskyld - Lagmansting - Lagmansö - Lago - Lagoa-Santa-rasen - Lago-Lengquist, Nils - Lago Maggiore (Lago Verbano)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar underhålla lagmannens hästar. Se
Fodring.
Lagmansränta, se Lagman.
Lagmansrätt, förr en domstol å landet i
Sverige. L. utvecklades ur lagmanstinget (se d.o.),
vars dömande element under Vasatiden
småningom sammanslötos och bildade l. Ordf. var
lagmannen (se d.o.). Vid sin sida hade han
dels en nämnd, vilken här tidigare än vid
häradsrätterna blev permanent, dels ock ett
antal bisittare, ofta häradshövdingar i lagsagan
el. närboende adelsmän. Under senare hälften
av 1600-talet bestämdes, att bisittarna skulle
vara lagfarna, 1680 att de skulle vara 2 och
adelsmän. 1734 blevo de endast rådgivande och
bortföllo i praxis. Enl. lag borde
lagmanstinget sammanträda en gång årl. i varje hd
inom lagsagan, men detta iakttogs icke. 1614
bestämdes sammanträdena till vart 3:e år, 1680
till en gång årl. i lagsagan. Extra ting höllos
vid behov. Under medeltiden saknades fast
instansordning. Först 1614 blev det bestämt,
att målen måste börja vid häradsrätterna. Mot
slutet av 1600-talet inskränktes emellertid l:s
kompetens. På gr. av den långsamma
proceduren där undantogos dels brottmål, dels
växel- och sjömål. Redan inom ”stora
lagkommissionen” var det på tal att avskaffa l. Detta
förverkligades först 1849. Det ansågs för mycket
med 4 instanser, och häradsrätternas
kompetens var ung. lika god som l:s. Karl XII hade
1718 slopat häradsrätterna och sammanslagit
flera dylika till l., men nyskapelsen föll med
konungens död. Processkommissionen
upptager denna tanke och föreslår 1926 namnet l.
för de av den föreslagna nya underrätterna,
gemensamma för landet och mindre städer. —
I Norge upprättades 1888 4 l. för
handläggning av svårare brottmål, 1915 utsträcktes
deras kompetens även till vademål från
underrätterna.
E.K.
Lagmansskyld, kam., se Lagmansgärd.
Lagmansting, det av lagmannen ledda tinget,
landskapstinget (se d.o.), fick under senare
delen av medeltiden namn efter sin ordf. och
kallades l. Erik av Pommern förordnade 1413 om
dess avskaffande och ersättande med
räfstetinget, men det fortlevde och sammanblandades
i stället med detta. På gr. av l:s högre anseende
kunde alltsedan senare medeltiden vädjas dit
från häradsrätterna. Förutom rättegångar
handlades där ännu i slutet av 1600-talet en del
administrativa ärenden. Småningom
koncentrerades den dömande verksamheten hos lagmannen
el. hans ställföreträdare jämte nämnden, och
därmed var lagmansrätten (se d.o.) bildad,
medan l. utgjordes av den kring lagmansrätten
samlade allmogen från lagsagan, parter,
vittnen o.s.v. Om l:s senare öden se
Lagmansrätt.
E.K.
Lagmansö, gods i Vadsbro m.fl. socknar,
Södermanlands län; areal 2,578 har, varav 868
har åker; taxeringsvärde 1,245,500 kr. (1933).
Huvudbyggnaden i 2 vån. är från 1659,
restaurerad 1771, har 4 flyglar och rymmer en
betydande tavelsamling. L. är känt sedan
1300-talet, har innehafts av ätterna Sparre, Sture
och Oxenstierna, från 1670-talet Falkenberg.
1769 överflyttade landshövdingen G. Falkenberg
den förut till Odensviholm (se d.o.) knutna
fideikommissnaturen till L. Nuv. innehavare är
frih. G. Falkenberg.
Th.P.
Lago [laˊgå] (ital., av lat. lacus), sjö, insjö,
ingår ofta i geografiska namn, t.ex. L. di Como
(Comosjön), L. di Garda (Gardasjön) etc.; se
under huvudordet.
Lagoa-Santa-rasen, en människoras, som
representeras av ett antal skelett, som anträffades
1843 i en grotta vid Lagoa Santa i Ostbrasilien,
samt av ett skelett, som Santiago Roth utgrävde
1881 vid Fontezuelas i Nordargentina. Denna
dolikocefala ras var enl. Rivet en gång utbredd
över hela Sydamerika ss. en primitiv
paleamerikansk människoras. Patagonier, eldsländare
och botokuder med i flera avseenden
ålderdomliga drag menas vara L:s nutida närmaste
ättlingar.
G.B-n.
Lago-Lengquist, Nils, tidningsman och förf.
(f. 25/5 1882), medarbetare i bl.a. ”Aftonbladet”,
under världskriget korrespondent 1915—18 vid
centralmaktsfronterna, främst den
österrikisk-ungerska, varifrån han fått stoffet till boken
”Under kejsarörnar och halvmåne” (1916); från
1918 bosatt å slottet Kalksburg vid Wien, där
han igångsatt hjälpaktioner för nödlidande
österrikare. L. har utg. diktsaml. ”Vindfälle”
(1910), ett dramatiskt utkast, ”S:ta Birgitta”
(1910), samt Stockholmsromanen ”Drömmare”
(1911).
B.Lz.
Lago Maggiore [laˊgå maǰåˊre] (även Lago
Verbano, av lat. Lacus Verbaˊnus), den
västligaste och näst största av de stora, inom
Alpernas s. randzon belägna, delvis genom
överfördjupning bildade norditalienska
sjöarna (jfr Italien, sp. 137); 194 m.ö.h.; 62 km.
lång; 1,5—11 km. bred; 212 kvkm.; 372 m.
djup. Den nordligaste delen av L. M. ligger
inom Schweiz. Sjön genomflytes av Ticino.
Klimatet är milt och vegetationen mycket rik.
Utmed den ö. stranden går Gotthard-, längs
den s.v. Simplonbanan. Bland städerna vid
L. M. märkas Locarno, Pallanza, Intra m.fl.
I Pallanzaviken, i vilken Toce, vars dalgång
följes av Simplonbanan, mynnar, ligga
Borromeiska öarna med slott och berömda
parkanläggningar, i vilka t.o.m. tropiska växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
