Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsköldpaddor - Landsköp - Landslag - Landsmannschaft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSKÖP
nu delvis utrotade, på Galapagosöarna,
Mauri-tius, Maskarenerna och Seychellerna, och bli
mycket gamla, 150—200 år el. ännu äldre. De
leva av mjukare växtdelar, träffas huvudsaki. på
stäpper och i öknar»och ligga i subtropiska
klimat under regntiden, i tropiska under torktiden
i dvala i hålor, som de själva gräva. De flesta
arterna träffas i Afrika, endast 3 i Europa. Nya
Guinea och Australien sakna äkta 1. Som
fossila uppträda de först under eocenperioden, det
artrikaste nu levande släktet Testu’do var redan
under oligocen och miocen allmänt. O.C-n.
Landsköp, äldre beteckning för yrkesmässig
försäljning el. uppköp under kringresande å
landsbygden av lantmannaprodukter,
födoämnen, skinn m.m. till avsalu, utom hästar, kött
och fisk. Då städernas handelsprivilegier ledo
intrång av l., utfärdades då och då förbud mot
dylikt, så 1577 och 1682. E.K.
Landslag, medeltida, för hela Sveriges
landsbygd gällande lag. Under äldre medeltid lågo
de olika bygderna ganska avskilda från
varandra och varje landskap hade sin egen rätt, i
många stycken olik grannprovinsens (se
Landskapslag). Då riksenheten med
växande konungamakt under slutet av 1200-talet
gjorde sig starkare gällande, framstod också
olägenheten av den rättsliga splittringen allt
klarare. Förutom av konungamakten
förmärktes olägenheten särsk. av kyrkan, som ju själv
ägde rättslig enhet, samt stormannaätterna,
vilka genom arv och gifte förvärvat egendomar
i skilda landsdelar. Det blev därför ett intresse
för de ledande maktfaktorerna i det dåtida sv.
samhället att åstadkomma en rättslig enhet i
landet, liksom tidigare skett i Norge genom
Magnus Lagaböte. Föregången av åtskilliga
för hela landet gällande spec. stadgar, tillkom
1. genom konung Magnus Eriksson, som gav en
kommission av lagmän i uppdrag att utarbeta
en gemensam 1. 1347 sammanträdde dessa i
Örebro med 5 kaniker från de olika stiften
för överläggning om kyrkorätten. Samförstånd
mellan de världsliga och kyrkliga intressenas
målsmän lyckades man emellertid ej ernå, och
kungl. stadfästelse å 1. är ej känd. L. kom
därigenom att sakna kyrkobalk. Den antogs
emellertid utan sådan av landstingen i
Uppland och Östergötland på 1350-talet, i
Västergötland o. 1390, i Norrland mot årh:s slut,
övergången från landskapslagarnas tid till 1.
skedde alltså småningom, och
landskapslagarna användes länge, delvis ända in på 1500
talet jämsides med och som komplettering till
1. Denna bygger mest på Upplands- och
öst-götalagarna och vann därför lättast
godkännande i dessa landskap. Åtskilliga textvarianter
av I. kommo emellertid i omlopp. Bl.a. hade
1 upptagit östgötarättens arvsregler, men detta
gillades ej av Upplandsbefolkningen, som i
några handskrifter av 1. införde Upplandslagens
arvssystem. Dessa handskriftsvarianter erhöllo
under 1400-talet namnet ”mellersta lagen”,
vilken en tid på 1500-talet vann erkännande vid
riksrådets domsutövning. Då hade emellertid
redan en helt ny redaktion av 1. sett dagen,
konung Krislofers 1., stadfäst 1442. Magnus
Erikssons följdes emellertid ännu länge. Först
då Karl IX 1608 lät trycka och stadfästa
Kris-tofers, vann denna slutlig seger. Vid sidan
därav spelade teori och praxis under
1600-talet en betydande roll. För rikets städer
gällde en särsk. stadslag (se d.o.), även den
tillkommen genom Magnus Eriksson. Liksom
landskapslagarna är 1. ett rent nationellt
lagverk, vilande på den fäderneärvda grunden
och utan nämnvärt inflytande från romersk
rätt. Den ulgör också själv grundval för 1734
års sv. lag, vilken medvetet bygger därå (se
Lagkommissionen). Rättsutvecklingen i
Sverige går sålunda ulan starka språng tillbaka
till äldsta lid i vårt land. L. är ulg. av C. J
Schlyler i ”Sveriges gamla lagar” (10, 1862,
12, 1869); jfr J. Rudbeck, ”Sv. lagbibliografi”
(1915). E.K.
La’ndsmannsehaft, ”nation”, benämning på
tysk sludentsammanslutning. Urspr. betecknade
L. sammanslutning av studenter från samma
hemort, alltså motsvarande nation vid sv. univ.
L.-organisalionen har medeltida anor. Genom
inre tvister upplöstes L. under slutet av
1700-talet, och resterna förvandlades i början av
1800-talet under uppgivande av
lerritorialprin-cipen till mycket exklusiva Corps. — I motsats
till dessa aristokratiska Corps och de politiska
Burschenschaften (se d.o.) uppkommo o. 1840
vid olika tyska univ. enskilda nya L., som togo
upp traditionen från de gamla L. De enskilda
L. sammanslöto sig 1868 till ett förbund,
Co-burger Landsmannschafterconvent, vilket sedan
1908 bär namnet Deutsche Landsmannschaft.
Numera kan varje tysk student oberoende av
hemlandskap vinna inträde. Organisationens
program och uppgifter äro främjandet av hem
bygdskärlek och hembygdskultur i vidsträckt
bemärkelse samt idkandet av sällskaps- och
kamratliv bland medl. Dessa bära liksom
Burschenschaften och flera andra tyska
studentsammanslutningar band och mössa i L:s färger.
Duellen (mensur) står på programmet.
Organisationens valspråk är ”Ära, frihet,
fädernesland”. Deutsche L. omfattade 1931 o. 7,900
studerande medl. (i Tyskland, Österrike samt vid
de tyska univ. och högsk. i Danzig och Prag),
organiserade i 108 kamratskap (Bund), och
dessutom 12,600 äldre landsmän (Alte Herren}.
— 827 —
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
