Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langmuir, Irvin - Langobarder (longobarder) - Langobardiska järnkronan - Langreo - Langres - Langres’ högland el. platå - Langsdorffia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANGOBARDER
rium lyckades L. väsentligen förbättra
elektronemissionen från denna, varigenom
glödtrådens temp. kunde göras lägre (lågtemp.-rör).
Samtidigt som man härigenom sparar elektrisk
ström, ökas glödtrådens livslängd avsevärt. L.
lämnade även viktiga bidrag till elektronrörens
teori genom undersökning av rymdladdningen
och mättningsströmmen. L. har ingående
studerat de ytkemiska fenomenen, spec.
adsorptions-fenomenet. Hans av stor genialitet och
experimentell skicklighet präglade pioniärarbete
inom detta område har visat sig mycket
fruktbärande. För sina upptäckter och
undersökningar inom ytkemien (se d.o.) erhöll han 1932
års Nobelpris i kemi. N.R-e.
Langobarder (longobarder,
”långskäggiga”), germansk folkstam, nämnd redan i
samband med de romersk-germanska krigen vid
tiden för Kristi födelse och då bosatt v. om
nedre Elbe. Ännu Tacitus förlägger den dit
och skildrar den ss. en krigisk men fåtalig
stam; en stor del av folket torde ha förblivit
här, och traktens medeltida namn Bardengau
anses gå tillbaka till 1. Under de följ, stora
folkförflyttningarna förläde en del av folket
sina boplatser längre s. ut, bosatte sig efter det
rugiska rikets fall (se R u g i e r) mot slutet
av 400-talet ung. i nuv. Niederösterreich och
grundade där under egna kungar ett
lango-bardiskt rike. Kung V a c h o (död o. 540)
utvidgade riket åt olika håll; under Au do in
(d. efter 552) bosatte sig 1. ss. det östromerska
rikets bundsförvanter i prov. Pannonien och
Noricum. A 1 b o i n (d. 572) besegrade 567 i
grunden gepiderna men förde, då avarerna
började bli alltför besvärliga grannar, 568 sitt folk
till Italien, som Justinianus då erövrat från l:s
tidigare bundsförvanter, östgoterna. Efter
långvariga strider föll 572 Pavia i deras våld och
1. bredde ut sig över stora delar av Italien.
Här — liksom tidigare i Donauländerna —
utgjorde 1. endast ett mycket fåtaligt herreskikt;
av den latinska befolkningen erhöllo de Vs av
jorden. N. Italien ställdes direkt under
kungen, olika områden i mellersta och s. Italien —
främst Benevent och Spoleto — intogo under
egna hertigar från början en ganska
självständig ställning, som med tiden blev alltmer
markerad. Inbördes strider och krig mot
grannarna, särsk. bysantinerna, som aldrig gingo
att helt fördriva, satte sin prägel på l:s
historia i Italien. Statschef var konungen, men
vissa tider stod tronen obesatt, och då
styrdes riket av de folkvalda hertigarna. Eljest
stodo vid dessas sida kungl. ämbetsmän,
gastal-derna; lagstiftning och rättskipning försiggingo
på det s.k. gairethinx, kungens och de
lango-bardiska frias möte. I religiöst avseende
täv
lade länge hedendom, arianism och katolicism
med varandra, intill dess att den sistn. fick
övertaget, då 664 katoliken G r i m o a 1 d (d.
671), tidigare hertig av Benevent, blev kung. I
början av 700-talet nådde det langobardiska
riket sin högsta maktställning under kung L
i-utprand (d. 744). Han begagnade sig av
stridigheter mellan den östromerske kejsaren
och påven till att i förbund med den förre
inskränka den senares motstånd och lyckades
även knyta fastare än dittills hertigdömena
Benevent och Spoleto till kungadömet. När
senare A i s t u 1 f (d. 756) ånyo ingrep mot
påven, kallade denne till sin hjälp frankernas
konung Pippin den lille; denne tvingade
Ais-tulf att avstå stora landområden till påvestolen
(jfr Kyrkostaten) och erkänna Pippin ss.
överherre. Aistulfs efterträdare Deside r i u s
sökte förgäves begagna sig av stridigheter inom
den frankiska kungafamiljen för att trygga sin
ställning; ett krig med påven och Karl den store
slutade olyckligt, Desiderius tillfångatogs, cch
Karl utropades 774 till l:s kung. Härmed var
det — trots att länge titeln l:s kung användes ss.
beteckning för Italiens högsta världsliga
myndighet, slutl. omväxlande med beteckningen
Italiens kung — slut med l:s statsbildning. I
namnet Lombardiet har n. Italien ännu ett minne
av deras herravälde. Den vid Karl den stores
hov levande Paulus Diaconus (se denne) har
skrivit en utförlig l:s historia, som till en del
återger langobardiska folksagor och
traditioner. Om l:s märkliga lagar se E d i k t. — Litt.:
L. Schmidt, ”Zur Geschichte der Langobarden”
(1885); L. M. Hartmann, ”Geschichte Italiens
im Mitteialter”, 2 (1900). B.
Langobardiska järnkronan, se
Järnkronan.
Langreo [larjgrä’å], stad i prov. Oviedo, n
Spanien, 15 km. s.ö. om Oviedo; 34,033 inv.
(1920). I närheten kol- och järngruvor. M.P.
Långres [lägra], stad i dep. Haute-Marne,
Frankrike, vid Marne; 7,558 inv. (1931). L.
har måleriskt läge på en höjd, till vilken
kugg-hjulsbana för upp från den 200 m. lägre
liggande järnvägsstationen. L. är biskopssäte.
Katedralen Saint Mammès är byggd i romansk stil
(1100-talet) med korsvalv i mittskeppet; Saint
Martin visar sengotik. Rester av stadsmurar.
Stål- och textilindustri. L. omgives av en
fort-gördel. M.P.;E.W.
Långres’ högland [lägras] el. platå, se
Frankrike, sp. 24.
Langsdo’rffia, ett till fam. Balanophora’ceæ
hörande, i tropiska Amerika från Mexiko till s.
Brasilien inhemskt växtsläkte med arten L.
hy-pogæ’a, en på rötter av palmer och fikonträd
förekommande parasitväxt av gul el. röd färg
— 867 —
— 868 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
