Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lanson, Alfred Désiré - Lanson, Gustave - Lansorm - Lansryttare - Lantan, La - Lantana - Lantarbetareföreningar - Lantarbetsgivarföreningar - Lantbjörn - Lantbrevbäring - Lantbruk el. lanthushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANSON
skinnet” (1876), för vilken L. erhöll det stora
Rompriset, ”Järnåldern” (1882) m.fl. G.S.
Lanson [läså’], G u s t a v e, fransk
litteraturhistoriker (f. 1857), fil. d:r 1887 (”Nivelle de
la Chaussée et la comédie larmoyante”), prof,
vid Sorbonne 1903, föreståndare för École
normale supérieure 1920—27. L., som tagit
intryck av G. Paris och Brunetiére, har i grund
förändrat den franska litteraturhistoriska
forskningen och har genom sina undersökningar och
metodiska utredningar utövat stort inflytande
långt utanför sitt land. Han har genomfört en
bestämd boskillnad mellan litteraturhistoria och
litterär kritik och grundat
litteraturvetenskapen på den filologisk-historiska metoden. Sina
principer och anvisningar har han framfört i
en rad uppsatser, den viktigaste i ”De la
mé-thode dans les Sciences”, 2 (1911). I en serie
skarpsinniga studier, de förnämsta samlade i
”Études d’histoire littéraire” (1930), har L. på
ett mönstergillt sätt tillämpat sin metodik. L.
har givit förebildliga ed. av Voltaires ”Lettres
philosophiques” (1909) och Lamartines
”Médi-tations” (1915). En ovärderlig hjälpreda är
hans ”Manuel bibliographique de la littérature
fran^aise möderne” (4 bd, 1909—14; ny uppl.,
5 bd, 1921). L:s mest kända arbete är
”Hi-stoire de la littérature fran^aise” (1894; flera
nya uppl.). Vid sidan av sina strängt
vetenskapliga arbeten har L. utg. mera populärt
hållna: ”Bossuet” (1890), ”Boileau” (1892),
”Hommes et livrés” (1895), ”Corneille” (1898),
”Voltaire” (1906), ”Le marquis de
Vauvenar-gues” (1930), ”Les essais de Montaigne” (s.å.).
Utförlig bibliogr. i ”Mélanges.. . L.” (1922).
H.E.
Lansorm, se Hålormar.
Lansryttare, se Lans och L a n s i ä r.
Lanta’n, kemiskt grundämne, La, atomvikt
138,9, atomn:r 57, upptäcktes 1839 av Mosander.
L. hör till de sällsynta jordartsmetallerna,
förekommer bl.a. i cerit och monazit tillsammans
med cerium, neodym och praseodym. L. är en
spröd, vid 810° smältande metall, spec. v. 6,is.
— Dess oxid, La2O3, är en stark bas, som
förenar sig med vatten till hydroxiden La(OH)3,
som med syror ger färglösa salter. Lj.
Lanta’na, släkte av fam. järnörtväxter med
o. 50 arter, mest buskar, i tropiska och
subtropiska Amerika. L. ca’mara, från Västindien,
med många hybrider, odlas ofta ss.
prydnadsväxt i kallrum. A.V-e.
Lantarbetareföreningar, motsvarande
industriarbetarnas fackföreningar, bildades i
Sverige redan på 1890-talet men sammanslötos
först 1908 i en landsomfattande organisation,
Sv. lantarbetareförbundet. Detta
förbund ägde 31/i2 1932 15,992 medl., fördelade
på 376 lokalavd. I motsats till industriarbetarna
äro lantarbetarna svagt organiserade. Antalet
organiserbara lantarbetare har beräknats till
130,000, och de organiserade utgöra alltså
endast 12,3 °/o. Lantarbetareförbundet är sedan
1930 anslutet till Landsorganisationen och
upprätthåller förbindelser med Internationella
lantarbetarefederationen. S.H.
Lantarbetsgivarföreningar, sammanslutningar
av arbetsgivare med uppgift att bevaka medl:s
lönepolitiska intressen. Sedan 1920 existerar en
riksorganisation, motsvarande lantarbetarnas
och benämnd Sv. lantarbetsgivarnes
centralförening. Denna utgöres av 13
länsföreningar. Vid sidan om densamma finnas
2 fristående länsföreningar, näml. Blekinge
läns 1. och Värmländska 1. Mellan 1.
och lantarbetareföreningarna, resp,
riksorganisationerna slutas kollektivavtal (se d.o.) ang.
arbetsvillkoren. Vid årsskiftet 1931—32 funnos
95 kollektivavtal vid jordbruket, omfattande
i runt tal 19,000 arbetare. S.H.
Lantbjörn, benämning på brun björn (se d.o.).
Lantbrevbäring, se Brevbäring och
Postföring.
Lantbruk el. lanthushållning omfattar
i vidsträckt bemärkelse icke blott jordbruk
jämte husdjursskötsel utan även skogsbruk,
trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt i
samband därmed stående förädling av
produkterna, ss. kvarnrörelse, mejeriharitering,
brännvins- och stärkelsefabrikation, sågning el.
annan förädling av skogsprodukterna m.m. Från
och med jordens uppodling kan man säga,
att 1. förekommit, under äldsta tider som
hack-bruk och svedjebruk, sedan som plogbruk.
Jordbruk och tätare befolkning gingo hand i
hand, oavsett vilket som var orsak el. verkan.
Tidigast spåras 1. i Kina, Persien och Egypten.
Romarna hade under sin storhetstid världens
då förnämsta 1. och en betydande
jordbruks-litteratur. Vid romarrikets undergång förföll
det högtstående 1., och först under nyare tid
har det åter kunnat utbildas.
L. bedrevs i Sverige redan under yngre
stenåldern, först som hackbruk, då
människorna själva medelst hacka bearbetade jorden.
Senare kom årdret el. kroken till användning
för samma ändamål. Endast av naturen
torrlagd jord kunde under dåv. förhållanden
brukas. De sädesslag, som odlades, voro korn,
något vete samt möjl. hirs. Av husdjur
funnos redan då nötkreatur, får, getter, svin och
hästar, de senare dock i ringa antal. Under
vikingatiden utökades sädesslagen med råg,
vilken med stor fördel odlades på svedjeland,
samt havre. Under medeltidens första del hade
Sveriges 1. så stor omfattning, att spannmål,
— 879 —
— 880 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
