Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lanthäst - Lantingshausen, von, ätt - Lantingshausen, 1. Jakob Albrekt von - Lantingshausen, 2. Albrekt von - Lantkrigsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANTKRIGSRÄTT
Bohuslän, Värmland, Dalarne, Jämtland och
Hälsingland samt på Gotland. H.Fqt.
Lantingshausen, von, ätt, stammande från
rådsförvanten i Reval Henrik Lanting (d. 1643),
vilken skall ha varit av gammal holländsk adel.
Hans två söner adlades 1651 von L.; en av
dessa var farfar till L.l), som 1760 blev friherre
och vars son, L.2), 1800 blev greve jämte sin
äldste son. När den sistn. 1856 slöt ätten på
svärdssidan, övergingo ättens fideikommiss på
en syster, g. von Höpken (se d.o.). En gren av
ätten fortlever i Estland. C.
1) Jakob Albrekt von L., friherre,
krigare (1699—1769), i sv. krigstjänst 1717—22,
i fransk 1723—46, sv.
generalmajor av inf.
1747, avsked 1752,
generallöjtnant 1757,
överståthållare 1759.
L. deltog i norska
fälttåget 1718,
utmärkte sig därpå vid
flera tillfällen i
fransk tjänst, var
guvernör för prins
Kristian av Birkenfeld
och reste 1743 till
Sverige för att verka
för dennes sv. tronkandidatur men återvände
efter misslyckandet till Frankrike och deltog i
österrikiska tronföljdskriget samt utnämndes
till brigadjär. Efter hemkomsten till Sverige
blev L. snart en av hattarnas mera betydande
män och var 1751/52 led. av Sekreta utskottet,
varigenom han föll i onåd hos konungen. Vid
riksrådsvalen 1755 uppfördes L. på 4 förslag
men förbigicks ständigt av konungen. Vid
åter-inträdet i krigstjänst blev L., vars starkaste
sida just var den militära förvaltningstjänsten,
genast själen i krigsförberedelserna i Pommern.
Sedan fälttåget börjat, skötte han med stor
skicklighet kommissariatet. Från slutet av 1758
till 1761 var L. överbefälhavare i Pommern.
Till stor del tack vare hans enskilda
uppoffringar och administrativa duglighet kunde
armén härunder bringas i någorlunda
operations-dugligt skick, men någon fältherre var L. ej,
tillgångarna voro ytterst inskränkta, och snart
försvårade officerarnas avresa till riksdagen
ytterligare operationerna. Några större
framgångar kunde således ej heller L. vinna, om än
armén tidvis kunde leva på fiendens bekostnad.
Redan 1760 anhöll han därför om avsked men
fick först 1761 hemresa. L. var en nitisk och
verksam överståthållare men visade sig även
som sådan som ivrig hatt och vägrade vid
Adolf Fredriks tronavsägelse 1768 att lyda
rådets order. P.S
2) Albrekt von L., den föregåendes son,
greve, militär och konstnär (1751—1820), kom
i krigstjänst 1767, fänrik 1768, överste 1788,
avsked 1789, generalmajor 1808, överkammarherre
1818. L. gjorde i början en snabb karriär och
var högt skattad av Gustav III, men som
systerson till A. von Fersen och åtm. i viss mån
delande dennes uppfattning, tog han vid 1789 års
riksdag avsked. 1800 var L. däremot en av
hovpartiets ledare. 1808 förde L., som nu
återinträtt i militärtjänst, befälet vid den
misslyckade landstigningen vid Lokalaks men tog
på gr. av konungens missnöje däröver strax
därpå avsked. — L. var litterärt intresserad;
hans övers, av E. Youngs ”Nätter” (2 bd, 1787—
90) utkom i flera uppl.; han idkade också
landskapsmålen samt framträdde som grafiker.
P.S.;E.W.
Lantkrigsrätt, sammanfattningen av de
folkrättsliga reglerna om krigsföringen till lands.
Hos de flesta folk ha tidigt utbildat sig vissa
hedersbegrepp beträffande krigsföringen, vilka
normalt efterlevdes. Sådana hedersregler
omtalas redan från forntidens mera aristokratiska
statsbildningar. Senare ha alla stater med
organiserade härar faktiskt i någon mån — men
också endast i viss mån — efterlevt ”krigets
lagar”, om vilkas formulering H. Grotius (se
denne) nedlade stor förtjänst. Hans skrifter
äro tillika en protest mot de kränkningar av
1., som hans samtids krig medförde. Först på
1800-talet ha staterna i mellanfolkliga fördrag
sökt i lagtext samla och bestämma de regler,
som genom sedvanan utbildat sig i ämnet.
Här-ibland märkas Genèvekonventionen 1864 ang.
sårade militärers vård i fält,
Petersburgsdeklara-tionen 1868 med förbud mot användande av
exploderande gevärskulor samt, främst, de olika
Haagkonventionerna. Den mest omfattande
saml. av rättsregler om 1. gjordes i 1907 års
Haagkonvention, vilken biträtts av flertalet
civiliserade stater men också i stor utsträckning
överträddes under världskriget. Ett till
konventionen hörande reglemente bestämmer bl.a.
vilka frikårer, som skola anses lovliga och
åtnjuta krigsmäns rättigheter, giver regler för
krigsfångars behandling och sysselsättande,
förbjuder användning av förgiftade vapen el.
gifter, att döda el. såra en fiende, som givit
sig, att anfalla städer, byar och byggnader,
som icke försvaras, förbjuder att obehörigen
använda Röda kors-tecknet (se d.o.) el.
fiendens nationalflagga, att ödelägga el. skada
fientlig egendom, där detta icke av militära skäl
är strängt nödvändigt, att förklara privatas
förmögenhets- el. processuella rättigheter
upphävda. Befolkningen i besatt område i
fiendeland må ej tvingas lämna upplysningar om
— 893 —
— 894 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
