Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantmannapartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANTMANNAPARTIET
talades ett skarpt klander av regeringens
frihandelspolitik men restes icke några positiva
krav. Gentemot Ministeriella partiets
rege-ringsvänlighet framhölls i programmets sista
punkt, att partiet ville gå ”med regeringen för
dessa o.a. tidsenliga reformer, men icke med
regeringen emot dem”. Partiet antog självt
namnet L., vilken urspr. förmodi. ironiska
benämning uppkommit i motståndarlägret. L:s
bildande väckte oro och motvilja; man ansåg
med ganska mycken rätt, att den förut
bagatelliserade faran för ett ”bonderegemente”
härigenom blev verklighet. L. var emellertid aldrig
uteslutande ett bondeparti; däri samverkade
män av olika levnadsställning och åtm. till en
början av ganska olika politisk uppfattning.
Posse var sålunda konservativ men
frihandels-vänlig; ett av hans politiska motiv var
tvivels-utan önskan att komma De Geer och dennes
kolleger till livs. Key var liberal men
protektionist; hans opposition riktade sig
förnämligast mot J. A. Gripenstedts frihandelssystem.
Bondefalangen i det äldsta L. hade sin kärna
i en grupp moderat konservativa och
protektionistiska f.d. bondeståndsled., l iand vilka främst
må nämnas Carl Ifvarsson . ch Eric Ersson i
Valista. Posse, Key och Ifvarsson voro under
det första decenniet partiets eg. ledare. Av
övriga framträdande må nämnas friherre John
Ericsson samt bönderna Sven Nilsson i
österslöv, Ola Andersson i Burlöv samt senare Liss
Olof Larsson, A. P. Danielson och Sven Nilsson
i Everöd. Under 1867 års riksdag blott ett
mi-noritetsparti, uppnådde L. redan följ, år en
svag majoritet. Fr.o.m. 1869 fick det obestritt
herravälde i A.k. Det 1868 uppkomna
Nyliberala partiet hade för L. kunnat bli en farlig
konkurrent, men det utmanövrerades vid
utskottsvalen 1869 och försvann snart. Vid
1870-talets början voro praktiskt taget alla A.k:s
bönder anslutna till L. Genom sin politik i
försvars- och grundskattefrågorna vid 1871 års
upprörda riksdagar blev partiet fast
sammansvetsat. Det började alltmera känna sin makt;
det drev med stor säkerhet och fasthet sin
opposition och radikaliserades påtagligen.
Omöjligheten av att lösa nämnda frågor utan
el. emot L. fastslogs sålunda (1873) genom den
s.k. kompromissen (se d.o.). Vid 1874 års
riksdag intog det en markerat oppositionell
hållning, och även sedan 1875 den för partiet
täckeliga De Geerska ministären utnämnts,
återtog det snart sin mot regeringen kyliga
hållning. Försöken att lösa försvarsfrågan 1875
och 1877 strandade. Emellertid beslöt L. efter
häftiga inre slitningar att genom ett positivt
förslag söka bringa de ”stora frågorna” ur
världen. Särsk. voro Key och Ola Andersson
verksamma härför. Vid 1878 års riksdag
framlades i 7 massmotioner, undertecknade av 102
medl., ett fullständigt förslag till försvars- och
grundskattereform. Då konungen och
regeringen ej ansågo det tillfyllest, avvisades det med
knapp majoritet i F.k. Vid 1880 års riksdag
störtade L. ministären De Geer, som på kung
Oskars enträgna begäran framlagt förslag till
en partiell försvarsreform (av värnpliktslagen).
Han efterträddes av A. Posse i spetsen för en
rekonstruerad ministär. Posses försök att på
grundval av L:s förslag av 1878 lösa de stora
frågorna misslyckades emellertid, väsentligen
på gr. av motsättningar inom partiet, i det att
A. P. Danielson och Liss Olof Larsson m.fl.
trädde i skarp opposition mot de äldre ledarna
(1883). Först 1885 kunde Themptanders
ministär genomdriva en partiell lösning; härigenom
var isen bruten, och vid 1892 års urtima
riksdag blev den i kompromissen angivna
försvars-och grundskattereformen förverkligad. Då hade
redan en sprängning av L. ägt rum. Vid
1880-talets mitt blev tullfrågan hastigt det politiska
huvudspörsmålet. Den redan under
försvars-striden uppenbarade schismen inom L. blev
därmed förvärrad. Förgäves sökte Ifvarsson
att hålla partiet samman, bl.a. genom att i det
längsta förklara, att var och en i tullfrågan
finge rösta som han ville. Efter förberedelser
under 1887 års senare riksdag skedde i jan.
1888 en utbrytning. Under ledning av A. P.
Danielson, Liss Olof Larsson, Nils Petersson i
Runtorp m.fl. bönder samt bl.a. herremännen
E. G. Boström och G. F. Östberg bildades Nya
Lantmannapartiet. Resten av partiet, Gamla
Lantmannapartiet kallat, stod under ledning av
Ifvarsson (d. 1889), Sven Nilsson i Everöd (d.
1891) samt Olof Jonsson i Hov. Nya L. var
starkt protektionistiskt och ganska
konservativt, Gamla L. liberalt och frihandelsvänligt.
Till respektive partier anslöto sig även
stadsbor; den hittills förhärskande
partiuppdelningen: stad mot land, ”herrar” mot bönder, var
därmed väsentligen en passerad ståndpunkt. Då
emellertid tullfrågan icke längre var den allt
dominerande och genom valet 1893
stadsrepre-sentationen i Gamla L. betydligt
radikaliserades, blevo planerna på en återförening av de
båda partierna alltmer aktuella. På initiativ av
Olof Jonsson i Hov och under medverkan bl.a.
av Nils Petersson samt Ivar Månsson i Trää
genomfördes den vid början av 1895 års
riksdag. Åtskilliga av de mera liberala bönderna
ville dock icke vara med utan ingingo i det
senare vid samma riksdag bildade Folkpartiet.
Ledningen av det förenade partiet, som
återtog det hävdvunna namnet L., tillföll inom
kort och allt tydligare den konservativa
rikt
Uppslagsbok. XVI. ___ 397 ___
— 898 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
