Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Plata (stad) - La Plata, Rio de - La Plata-staterna - Laportea - Lappa - Lappar - Utbredning och antal - Rasförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA PLATA
tall- och livsmedelsindustri. Hamnstad är
En-senada, som tack vare sitt för oceantrafiken
gynnsammare läge än Buenos Aires har en
snabbt växande trafik, särsk. utförsel av kol.
L.P. grundades 1882. M.P.
La Plata, R i o d e (”Silverfloden”), den
tratt-formiga, 300 km. långa vik av Atlanten, som
inskjuter mellan Argentina och Uruguay. L.P.
är i mynningen o. 250 km. bred och är överallt
ganska grund. I dess innersta del utfalla
floderna Parana och Uruguay; innanför Buenos
Aires är vattnet sött. På gr. av den starka
se-dimentationen måste segellederna ständigt
muddras. Trafiken är mycket livlig, särsk. på
Buenos Aires och Montevideo. L.P.
upptäcktes 1516 av Juan Diaz de Solis. M.P.
La Plata-staterna, gemensam benämning på
Argentina, Uruguay och Paraguay.
Lapo’rtea, huvudsaki. tropiskt släkte av fam.
nässelväxter, med o. 25 arter, fleråriga örter,
buskar el. träd. Den mest kända arten är L.
canade’nsis, vars utmärkta bastfibrer lämna
ett värdefullt spånadsmaterial. A.V-e.
Lappa, bot., släkt- och artnamn, se K a r
d-borresläktet.
Lappar, det svenska, till sitt ursprung finska
namnet på en folkstam, som själv benämner
sig enl. huvuddial. sameh, sing. same och
sapme (syd-, resp, lulelapska), el. samek, sing.
sabme (norsklapska). Namnet, som tolkats på
många olika sätt och ofta med skymflig el.
nedsättande betydelse, har sitt ursprung i det
finska Lappi, ”Lappland”, betecknande
ödemarken längst i n. och i äldre tid även inv.;
det nuv. finska namnet är lappalaiset, sing.
lappalainen. Den äldsta nordiska benämningen
är ”finnar”, som med formen finner, sing. fin,
ännu kvarlever i Norge. På ryska kallas 1.
lopari, sing. lopar’. Bland 1. själva, i sht de
sydligare, råder en välförklarlig strävan att få
det egna namnet infört i svenskan och
norskan med formen same, plur. s a m e r — en
reform, som trots den för svenskan något
oegentliga pluralbildningen ej borde möta
alltför stora hinder. I vetenskaplig litteratur har
man även redan börjat använda den inhemska
namnformen.
Utbredning och antal. L:s nuv.
utbredningsområde sträcker sig fr.o.m. Kolahalvön i n.v.
Ryssland över Finlands nordligaste del, n. om
polcirkeln, och genom Skandinavien söderut
till Rörostrakten i Norge och Dalarnes n.v.
hörn (Idre) i Sverige. I Norge äro 1. talrikast
i Finnmarks och Troms fylken samt i
fjälltrakterna längs riksgränsen i Nordlands fylke;
de sydligare boende äro blott glest spridda i
de inre fjälltrakterna. I Sverige utgöras de
eg. lappdistrikten av Norrbottens och
Väster
bottens lappmarker (Lappland) samt Jämtlands
och Härjedalens fjälltrakter; nedanför
lapp-marksgränsen finnas 1. sporadiskt framförallt
i de övre Tornedalssocknarna samt i överkalix,
Råneå och Edefors. Sin största geografiska
utbredning ha 1. i Sverige, men det stora flertalet
är hemmahörande i Norge. — Vid 1920 års
folkräkning var antalet 1. i Sverige 7,162
(Norrbottens län 4,437, Västerbottens län 1,679 och
Jämtlands län med Idre 897). Samtidigt
uppgavs antalet vara i Norge 20,735 och i Finland
1,603; i Ryssland har antalet beräknats till o.
1,800. Enl. dessa siffror uppgick sålunda
nämnda år den lapska folkstammen numerärt till
31,300, och sedan dess torde den icke ha
minskats. Den täml. allmänna föreställningen, att
1. befinna sig i utdöende, är felaktig. Deras
totalsiffra har med smärre perioder av
nedgång i stort sett ökats sedan 1700-talet, och de
sv. l:s antal företer numera, efter en
nedgångsperiod under 1800-talets senare hälft, åter en
tydlig ökning. Men däremot ha 1. hittills i stor
utsträckning övergivit nomadlivet (se nedan).
Rasförhållanden. L. ha tidigare ansetts
tillhöra de mongoliska el. mongoloida folken, men
numera äro de flesta forskare benägna att
be-tiakta dem som återstoden av en egen primitiv
ras, som utvecklats i Mellaneuropas ö. del och
vandrat norrut. Man har även sökt göra
gällande, att de jämte samojederna utgöra en
särsk. palearktisk ras. L:s rasegenskaper äro i
varje fall icke utpräglat mongoloida. Den
renast lapska typen utmärkes av liten
kropps-längd (blott obetydligt över 150 cm. i
genomsnitt för männen), jämförelsevis korta ben, små
händer och fötter, kort (brakycefal) skalle, brett
ansikte med utstående kindknotor och spetsig
haka, bred mun, bred och låg näsa samt smala
men sällan snedställda ögonspringor, utan
tillstymmelse till ”mongolveck”; huden är ljus med
en brunaktig anstrykning, ögonen bruna, håret
mörkbrunt till svart, grovt men icke strävt,
hårväxten rätt god, skäggväxten däremot
sparsam. Renast har typen bevarats i de mellersta
sv. lappmarkerna, framförallt bland
Jokkmokk-1.; f.ö. och i sht norrut förete 1. en betydande
rasblandning, som röjer sig i bl.a. en kraftigare
underkäke (finskt drag), större kroppslängd,
längre skalle och starkare skäggväxt. I allm. ha 1.
en mycket god fysik. Det härdande livet i skog
och mark och i de luftiga kåtorna har givit de
nomadiserande 1. en förträfflig hälsa; hos de
bofasta 1. är däremot ofta hälsotillståndet
mindre gott, vilket till stor del beror på olämpliga,
bristfälliga bostäder, som sakna både kåtans
friska luft och det ”moderna” husets hygien,
övergången från nomad till bofast har därför
ofta varit ödesdiger.
— 915 —
— 916 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
