Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Karaktär och lynne - Levnadssätt och näringsfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPAR
Karaktär och lynne. L:s karaktärsdrag ha
icke alltid framställts rättvist, vilket är
självfallet, när otaliga skribenter efter blott ett
flyktigt besök varit färdiga med sitt omdöme. L:s
väsen måste ses mot bakgrunden av de säregna
förhållanden, varunder de leva. Utan att
idealisera torde man kunna påstå, att I. ha ett lika
gott förstånd som de bofasta grannarna i allm.;
lapska skolbarn äro sålunda icke underlägsna
i läraktighet. Av naturen ha 1. god
iakttagelseförmåga och snabb uppfattning, och deras
fantasi är livlig. Till lynnet äro de glada och
godmodiga och gärna upplagda för skämt. Den
tystnad, som i början gärna uppstår vid
främmande besök, har felaktigt uppfattats som
dysterhet och misstänksamhet; när gästen väl är
bekantad, är pratkvarnen och skämtet snart i
gång igen. L:s lynne har även tagit sig uttryck
i ett säreget, recitativt nynnande med
improviserat innehåll, s.k. j o j k n i n g, en sång, som
på gr. av senare religiösa betänkligheter tyvärr
i det närmaste upphört. I köpenskap äro 1.
ofta knipsluga el. försiktiga, något som en lång
och stundom dyrköpt erfarenhet lärt dem. Men
deras ärlighet är god, och där icke ett alltför
flitigt umgänge med turister gjort dem till
snikna schackrare, är gästfriheten både stor och
hjärtlig. Som l:s nationalfel kan möjl.
betecknas en något bristande fasthet i ord och
handling. Ofta ha 1. även blivit beskyllda för lättja
och klen energi, vilket dock mestadels beror
på missförstånd; främmande iakttagare ha vani.
blott sett den lättjefulla vilan i kåtorna och
icke bevittnat den påfrestande renvallningen ute
i markerna, de långa, mödosamma flyttningarna
el. arbetet i mjölknings- och
renskiljningsgär-dena, då 1. ingalunda spara sig.
Levnadssätt och näringsfång. Till
levnadssättet ha 1. sedan gammalt indelats i fjäll-,
skogs- och fiskarlappar. Därtill ha de 1., som
kommit på obestånd och i lappmarkernas
utkanter hamnat bland de bofasta, bildat en om
ock blott obetydlig pariaklass som socken- el.
fattig-1. Fjäll-1. och de renskötande skogs-1.,
nomaderna, utgöra det lapska folkets
kärna. För dessa är renhjorden både
näringskällan och kapitalet (om renen se R e n s 1 ä
k-tet).
Fjällapparna nomadisera mellan
fjällvärlden och skogslandet. Flyttningen till fjälls
äger rum så tidigt på våren, att snön ännu
kvarligger, och företages med slädkaravan;
renhjorden bryter själv upp, så snart förvårens
skarbildning (flen) hindrar åtkomsten av
lavbetet och därvid även blir bärkraftig. Från
mitten av maj, då kalvningen inträffar, dröjer
man några veckor i björkregionen nedanför
fjällen, och först fram i juni, när värmen stiger.
snön smälter av och flugplågan börjar bli
olidlig i skogen och på lågfjällen, draga sig renarna
uppåt högfjällen. När på hösten sommarvärmen
avtar och flugplågan upphör, ströva renarna
åter nedåt lågfjällen, och när snön kommit,
bryter man upp från sommar- el. höstvistet
och flyttar ned till skogslandet för att slutl.
vid jultiden nå fram till de eg. vintervistena.
Flyttningarna Jjetingas av renarnas naturliga
drift, naturförhållanden och betestillgång; för
renvaktarna gäller det framförallt att hålla
hjordarna samlade inom någorlunda bestämda
revir och därvid se till, att renarnas
skadegörelse för bönderna i älv- och fjorddalarna
blir den minsta möjliga, varvid de ha en
oumbärlig hjälp av vallhunden (se Hundar,
lapphund el. lappländsk spets). De sv. fjäll-1. hålla
sig mestadels under sommaren uppe i
högfjällen inemot norska gränsen, men n. om Torne
träsk och på sina håll även sydligare gå de
sedan gammalt över till Norge, ”Havlandet”, i
n. långt ut mellan fjordarna i Troms fylke.
Mjölkningen av renkorna, som tidigare varit
allmän bland fjäll-1. och regelbundet ägt rum
dagl. från midsommar till sent på hösten, har
numera mestadels upphört; bäst torde den ha
bibehållits bland Kaitum- och Jokkmokk-1., och
här och var förekommer den även bland
sydligare 1., under det att t.ex. Karesuando-1.
numera endast utnyttja sina renar som slaktdjur.
Den årliga storslakten äger rum på hösten el.
förvintern, då djuren äro fetast. Strax före
brunsttiden, slutet av sept. och början av okt.,
kastreras även alla de tjurar, som ej
nödvändigt behövas för renstammens tillväxt;
avels-tjurarna bli under denna tid synnerligen
stridslystna och svårhanterliga, varjämte de förlora
hullet. Av de kastrerade handjuren, ”härkar”,
tämjas sedermera de större och kraftigare till
drag- och klövjerenar. Under hösten, årets
mest arbetsamma tid, företagas även, före
flyttningen till de eg. vinterbeteslanden, de stora
renskiljningarna, ”rarkning”, varvid hjorden
drives in i ett för ändamålet uppfört stort, runt
gärde med smärre avbalkningar. Här fasttagas
med hjälp av kastrep vilsegångna renar från
andra hjordar och fördelas ”byns” egen hjord
på dess samtliga ägare, varunder ännu omärkta
kalvar förses med ägarens lagförda renmärke,
vissa snitt i öronen. Vid behov rarkas
renhjordarna även under andra tider på året.
Skogslapparna, även kallade
”granlappar”, vistas året om i skogslandet, där deras
renar, av en varietet, som ej trår till fjällen,
skogsrenar, ströva kring inom mindre
betesområden. Tidigare ha skogs-1. funnits i
samtliga sv. lappmarker; numera förekomma de
mer el. mindre sporadiskt från Vindelälven
— 917 —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
