Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Bostäder och förrådshus - Klädedräkt - Slöjd och ornamentik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPAR
tisk är vaggan: en urholkad, oval, på
undersidan rund träho, vid huvudänden något
upp-åtsvängd och försedd med en stark läderhuv
samt runt om klädd med sämskat skinn, som
på översidan vikes dubbelt över barnets kropp
och sammansnöres med remmar; denna
kom-se, vari barnet är skyddat i alla väder, kan
bekvämt både vaggas över knät, upphängas
dinglande i kåtan, bäras i en rem över axeln
och hängas på en klövjerens sadelnock.
För flyttning el. andra körslor under vintern
användes en egendomlig, bålliknande släde,
känd under det finsksvenska namnet akja, av
L själva kallad bl.a. keris. Seldonen ha
tidigare bestått av blott en loka av skinn runt
renens hals och från denna under bringan en
dragrem mellan benen; numera har man mer
utvecklade, för dragaren bekvämare seldon,
men dragremmen löper fortfarande mellan
renens bakben, från ett s.k. bukträ bakom
fram-benen. Man kör med grimma och en enkel
töm och styr renen genom att kasta tömmen
på den ena el. andra sidan. På sommaren
klövjas renarna (härkarna), varvid en primitiv
klövjesadel spännes över djurets manke; på
sadelnockarna hänges på vardera sidan en
börda av ung. samma vikt (15—20 kg.). Vid
vattendragen hade 1. i äldre tider små, med
grantågor sydda båtar, vilka voro så lätta, att
de kunde bäras förbi svårare forsar och
mellan skilda sjöar; numera har man mestadels
båtar av den finska forstypen el. den norska
nordlandstypen. — L:s skidor variera på
skilda trakter både till dimensionerna och med
avseende på bindslena. Fordom brukade man sko
dem med ogarvat skinn, med det kvarsittande
håret riktat bakåt. För renarnas infångande
användes ett kastrep (lasso), varmed en
skicklig kastare kan göra ända till ”tolvfamnskast”.
Klädedräkt. Lappdräkten består för båda
könen av en lång och vid kolt av vadmal el.
kläde (om sommaren även av sämskat skinn),
åtdragen kring livet med ett bälte av läder el.
ylleband, byxor av vadmal el. läder, osulade
bandskor, med skobanden virade tätt om
skoskaften och byxbenens nedre del, samt på
huvudet en mössa. Manskolten är kortare än
kvinnokolten och försedd med en hög krage,
kvinnokolten vanl. så lång, att den liknar en
klänning. Färgen är grå el. mörkblå, men den
lyses upp av mer el. mindre ymniga skoningar
och garneringar i rött, gult och stundom grönt,
varierande på skilda trakter. Under vintern
bär man en ytterpäls av samma snitt som
kol-ten, med hårsidan utåt, och en mjuk
inner-päls med håret inåt mot bara kroppen; den
senare är dock numera på många håll utbytt
mot en ylleskjorta och vid behov innerkolt.
Innanför koltens el. pälsens bröstglip bäres
ett s.k. barmkläde, öppet i ena sidan, så att
det bildar en ficka mellan tyget och fodret;
numera har barmklädet mestadels utbytts
mot en halsduk. Ss. ficka användes även
själva kolten, som skörtas upp så (i sht
männens), att den på framsidan bildar en
rymlig påse över bältet. I st.f. strumpor har man
skohö av starrgräs, vilket uppmjukas genom
att piskas och gnuggas. På sina håll har man
en pittoresk oväderskappa av mycket
ålderdomligt snitt. Mer än något annat lapskt plagg
varierar mössan, som både företer strängt
skilda former för män, kvinnor och barn och
bestämda särdrag för alla lappmarker. —
Under senare tid ha 1. i stor utsträckning
övergivit sin nationaldräkt och sökt, i sht på
sommaren, kläda sig som den bofasta befolkningen,
men de äkta nomaderna torde alltjämt, och av
goda skäl, föredraga sin egen gamla dräkt.
Slöjd och ornamentik. Sedan gammalt ha 1.
själva förfärdigat sina saker om ting; endast
tyger och smiden ha de köpt färdiga. De äro
även i allm. skickliga i framförallt trä- och
hornslöjd, som utövas av männen, samt
sömnad och bandvävning, kvinnlig slöjd. För
finare träarbeten väljas helst de i sht på björk
förekommande masurbildningarna, och utom
universalverktyget slidkniven betjänar man sig
av bl.a. yxa, holkjärn och pryl samt numera
en del modernare verktyg. Av horn snidas en
mångfald smärre, finare saker. Både kläder
och skodon ävensom skinnpungar m.m. sys av
kvinnorna. Även sentråd, som alltid användes
till skinn- och lädersömnad och tvinnas med
stor händighet, samt sämskläder, som beredes
med skavjärn och barklag, framställas av
kvinnorna; garvläder till skodon köpes numera
färdigt. Spilandet av de råa hudarna hör,
liksom slakten, männen till. Förr ha 1. varit
skickliga i tennbehandling: gjutning av smärre
smycken, tråddragning och brodering; med
tennöverspunnen sentråd utfördes sirliga
broderier framförallt på barmklädet, kollkragen,
mössan och smärre läderpungar. All annan
metallslöjd är för 1. främmande, och det kända
s.k. lappsilvret, som kommit från
guldsmederna i städerna, är etnografiskt täml. värdelöst.
— All äkta lappslöjd utmärker sig för smak
och stilkänsla. Ornamentiken är i allm. stilren
och förnämt sirlig. Mönstren äro nästan
alltid rent geometriska; dock ha 1. ofta även en
stor förmåga att dekorativt teckna renen och
renkaravaner. Ornamentiken röjer en tydlig
påverkan från järnålderns nordbor; sålunda
återfinnas ett flertal identiska element och
motiv bland Birka-fynden. Men den har även
drag, som vittna om ö. ursprung.
— 923 —
— 924 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
