Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Mat och dryck - Sociala förhållanden och administration - Språk - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPAR
Mat och dryck. De renskötande l:s kost är
väl täml. enformig men synnerligen närande:
renkött i kokt, stekt el. lätt rökt och torkat
tillstånd, blod i form av palt el. blodkorv,
mjölk och ost, smör och ojäst bröd, s.k.
glödkakor, vanl. av kornmjöl, gröt och välling och
stundom fisk. Huvudmålet ätes alltid på
kvällen. Vid slakten, då allt ätbart noggrant
till-varatages, öses blodet i den krängda och väl
rengjorda våmmen och förvaras under vintern
i fruset tillstånd. På slakten följer alltid det
festliga ”lappkoket”, då märgbenen, levern,
tungan ocb hjärtat jämte en god portion fett
kokas tillsammans. Från mjölksäsongen
förvaras mjölk i form av en urvasslad ostmassa,
s.k. torrmjölk, i djurblåsor el. tarmar och
användes som kaffegrädde. Till kaffet njutes även
renost, en läckerhet, som dock numera saknas
på de flesta håll. Födan är nästan helt
anima-lisk, men från växtriket hämtas, förutom det
köpta mjölet, roten och spädare stjälkar samt
knoppar av AngeTica archange’lica, vilket ätes
färskt, samt blad av Rumer aceto’sa, Oxy’ria
digy’nia och Mulge’dium alpi’num, som kokas
och blandas med mjölk till en syrlig,
uppfriskande anrättning (juopmo), vilken förvaras på
särsk. kaggar. Skogslapparna söka även
tillvarataga bärskörden (hjortron, lingon och
blåbär). — L:s käraste dryck är kaffet, som både
värmer och stimulerar och anses vara lika
oumbärligt som tobaken; det kokas med en
liten nypa salt och drickes ”på bit”. Under
mjölkningstiden drickes även gärna mjölk till
maten, och ute i markerna förfriskar man sig
— förutom då man tar kafferast — helst med
s.k. kallkällevatten. Spirituösa, som 1. tidigare
uppgivas ha i så stor utsträckning
missbrukat, njutes numera mycket måttligt. Själva
torde 1. aldrig ha framställt någon spritdryck.
Sociala förhållanden och administration.
Liksom nomadfolken i allm. leva 1. sedan
urminnes tider i större el. mindre horder el.
stammar, s.k. lappbyar, vilka för sin
renskötsel förfoga över ett traditionellt bestämt
distrikt; vanl. äro de eg. byarna delade i smärre
flyttningslag med samma beteckning.
Sannolikt ha lappbyarna sitt ursprung i en äldre
släkt- el. familjeorganisation, som synes ha
varit exogamisk. I spetsen för lappbyn står
sedan gammalt en vald huvudman, numera
kallad ordningsman, under vars ledning
byns inre angelägenheter behandlas, något som
tidigare stundom skedde vid ett slags kåtating.
Någon större administrativ enhet än lappbyn
torde 1. ej själva ha åstadkommit, och ett eg.
hövdingskap är ej känt. Tidigt insatte
emellertid de härskande rikena sina länsmän och
fogdar över L, och numera lyda de sv.
lapp
byarnas ordningsmän under lappfogden,
som för länet och med biträde av
tillsynings-män har överinseende över 1. och deras
angelägenheter; lappfogdarna äro f.n. 4: 2 i
Norrbottens län, 1 i Västerbotten och 1 i Jämtlands
län. Lappmarksindelningen härrör från de
gamla birkarlsdistrikten (se nedan). — L. äro
kyrk- och mantalsskrivna på samma sätt som
den bofasta befolkningen, och i stort sett ha de
samma skyldigheter och rättigheter. I fredstid
äro de sv. nomadlapparna befriade från
värnplikt. Fattigvården syftar främst till ett
omhändertagande av åldringarna.
Det lapska skolväsendet är numera i
Sverige väl anpassat för nomadlivet och omfattar
dels flyttande sommarskolor på
småskolesta-diet, dels fasta vinterskolor på folkskolestadiet
Nomadlärarinnorna äro mestadels av lapsk
nationalitet. Bland akademiskt bildade 1.
märkes Torkel Tomasson som utg. av l:s
förträffligt red. språkrör ”Samefolkets egen tidn.”.
Språk, se Lapska språket och
litteraturen.
Historia. Från sitt hypotetiska ”urhem” i
ö. Mellaneuropa torde 1. mycket tidigt ha
vandrat el. drivits norrut, sannolikt följande den
tillbakavikande inlandsisen. I Finland och
angränsande delar av Ryssland kommo de under
finskt inflytande, vilket genomsyrade dem både
andligen och materiellt och kom dem att
utbyta sitt eget språk mot finnarnas.
Småningom nådde de Skandinaviens n. del och mötte
där nordborna, något som på språkliga och
arkeologiska grunder beräknas ha skett omkr.
ett halvt årtusende före vår tideräknings
början. Nordborna berikade l:s materiella kultur
i flera avseenden, och deras andliga inflytande
röjer sig framförallt i l:s mytologi. I
litteraturen uppträda 1. för första gången 98 e.Kr. i
Tacitus’ ”Germania”, där de kallas fenni. Säkra
historiska uppgifter om dem finner man dock
ej förrän på 500-talet, då Prokopios beskriver
dem under namnet skrithiphinoi
(”skridfinnar” = skidåkarfinnar) och Jordanes under en
liknande benämning. Ss. renskötare
omnämnas de först vid slutet av 700-talet i Paulus’
”Historia langobardorum” och utförligare ett
sekel senare i hålogalänningen Ottars
berättelse för konung Alfred av England (av denne
återgiven i hans övers, av Orosius’
världshistoria, o. 893), då emellertid renskötseln synes
ha nått en hög utveckling; i äldre källor
skildras 1. uteslutande som jägare och fiskare.
Fjäll-rensskötseln kan givetvis ej ha uppkommit,
förrän 1. i Nordskandinavien mötte vildrenens
fjällvarietet, men sannolikt ha 1. mycket
tidigare lärt känna skogsrenen. Antagligen ha 1.
tidigast i skogslandet tillfångatagit och tämt
— 925 —
— 926 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
