Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Geologi - Höjd- och terrängförhållanden, vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPLAND
Geologi. De ö. 2/s av L. äro uppbyggda av
urberget. Urbergsområdets s. del består väsentligen
av Revsundsgranit, tillhörande de allra yngsta
graniterna och av porfyrisk karaktär. N. om
densamma uppträder omkr. Malån den till yngre
urberget hörande Skellefteformationen,
bestående av sandsten, konglomerat, tuffer samt
effu-siva vulkaniska porfyrer. Isolerade partier av
formationen uppträda även vid Storjuktan och
ö. om Stensele kyrkby. Även i mellersta och
n. L. ha graniterna mycket stor utbredning. De
äro här dock äldre än Revsundsgraniten,
fin-kornigare och stundom övergående i syenit. Ett
dylikt granitmassiv sträcker sig från
Vindel-älven till Hornavan med en utlöpare mot n.ö.
till Jokkmokk. Andra bilda ett nästan
sammanhängande bälte längs gränsen mot kustlandet.
V. om dessa finnas 2 större gnejsområden, det
ena mellan Uddjaur och St. Lulevatten, det
andra mellan Torne älvs övre lopp och Muonio
älv. Genom inre L. stryker ett bälte av leptiter
från Vittangi mot s.s.v. till trakten av
Jokkmokk. Leptiten är åtföljd av malmer, t.ex.
Gällivare och Svappavara malmfält. Leptitbältet
fortsättes mot s. till Skellefte älv av en zon av
syenitporfyrer. En annan dylik stryker från St.
Lulevatten till Torne älv strax n. om Kiruna.
Vid denna syenitporfyr äro flertalet av de
norrbottniska järnmalmerna nära förbundna, ss.
Kierunavaaras, Luossavaaras, Ekströmsbergs
och Mertainens. Dessutom finnes i n. L. ett
antal gabbromassiv, av vilka vissa, t.ex.
Gällivare-Dundret, äro rika på apatit. L:s v. tredjedel
intages av fjällkedjan och de till denna knutna
formationerna. De skiljas från urberget av en
smal zon av kambrosilur. Denna utgör en mot
n. alltmera avsmalnande utlöpare av den
jämtländska ö. siluren och består underst av
kamb-risk sandsten, överlagrad av lerskiffer. I s. L.
skiljes detta bälte från fjällkedjan av en zon
av sparagmit — sannolikt kambrosilurisk.
Fjällområdets ö. del består av de eg. högfjällen
och uppbygges av metamorfoserade bergarter,
vanl. sammanfattade under benämningen
seve-gruppen. Den består dels av sedimentära
kvart-siter och glimmerskiffrar, dels av förgnejsade
graniter och syeniter. De högsta nivåerna
intagas av under bergskedjans bildning uppkomna
eruptiver, vanl. gabbro, ofta genom trycket
förvandlade till amfibolit el. hornbländeskiffer. I
den v. fjällzonen närmast riksgränsen dyker
seveformationen ned under ett komplex av
si-luriska bergarter, vanl. sammanfattade under
benämningen köligruppen, oftast bestående av
lösa glimmerskiffrar, i vilka man funnit
kri-noidéer och graptoliter och som här och där äro
genombrutna av unga granitmassiv. — L:s
berggrund täckes nästan överallt av morän, men
denna är i sin ordning särsk. i n. och inre L.
i stor utsträckning överlagrad av torv. Däremot
ligga blott obetydliga arealer under den marina
gränsen, näml, nästan endast Lule älvs och
Ångesåns nedre dalar. I fjällen ha stora delar
av dalgångarna i senglacial tid varit täckta av
isdämda sjöar, som dränerats över passen till
Norge. J.F.
Höjd- och terräng förhållanden, vattendrag.
Blott några obetydliga flikar av ö. L. ligga
under 200 m.-kurvan. Den största är Lule älvs
dal, vars botten på gränsen till kustlandet ligger
blott c:a 50 m.ö.h. och som skäres av 200
m.-kurvan först 75 km. längre in i L.
Urbergsområdet bildar i stort sett en från n.v. till s.ö.
svagt sluttande platå, vars yta mångenstädes är
så jämn, att dräneringen försvåras, över dessa
inre lappländska peneplan resa sig enstaka
bergkullar och ryggar, uppbyggda av hårdare
bergarter, ss. gabbro, vilka bättre än
omgivningen motstått denudationen. I peneplanen
äro floddalarna djupt nedskurna och utmärka
en i sen tid inträffad sänkning av den
allmänna basnivån. Denna ö. del av urbergsplatån
plägar kallas moränlidernas och de stora
myrarnas zon. På bergkullarna dominerar
bottenmoränen, på peneplanytorna ha däremot
sumpmarkerna brett ut sig och förlänat terrängen
en ännu jämnare prägel, än den underliggande
berg- och moränytan skulle medgiva. Detta
bälte omfattar L:s ö. hälft. V. om densamma
börja de stora lappländska sjöarna, som i varje
älvdal bilda en mer el. mindre
sammanhängande rad upp emot norska gränsen. De, som ligga
på urbergsplatån, äro marginala i förhållande
till de inom fjällzonen belägna alpina. De
tillhöra 2 typer, grundsjöarna i s.ö. och
djupsjöarna i n.v. De förra, som äro helt och hållet
belägna på urbergsplatån, skilja sig från de
senare även genom sin större bredd. Vissa av
dem äro typiska platåsjöar, ss. Storuman,
Storavan, Uddjaur och St. Lulevatten. De äro
delvis i floddalarna av inlandsisen utmodellerade
klippbäcken, delvis bildade genom att dessa
dalar uppdämts av de morän- och subglaciala
grusmassor, som i många fall finnas anhopade
vid dessa sjöars nedre ändar. Grundsjöbältet
karakteriserar urbergsplatåns n.v. tredjedel,
över denna reser sig i n.v. fjällkedjan. Den är
bildad genom den kaledoniska veckningen, som
fortgått så långt, att lagerföljden t.o.m. skjutits
över mot s.ö. över den ö. siluren. Gränsen för
de i denna riktning överskjutna massorna och
därmed mellan fjällkedjan och den inre platån
utgöres av en mer el. mindre sammanhängande
rad fjällbranter, den s.k. ö. glinten. Den senare
är genomskuren av floddalarna, som från s.ö.
skjuta in i och uppdela fjällkedjan i enskilda
— 931 —
— 932 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
