Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappuggla - Lappvesi - Lappvide - Lappvik - Laprade, Victor de - Lapsana - Lapska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPSKA SPRÅKET OCH LITTERATUREN
n. Europa och Asien och häckar i Sverige i
Norrlands barrskogar ned till Jämtland. Födan
utgöres av sorkar och lämlar. De 3—6 vita
äggen läggas i ett av ris och kvistar byggt bo.
Y.Ln.
La’ppula, växtsläkte, sePiggfrösläktet.
Lappvesi, fi. Lappee, kommun i Viborgs län,
Finland, vid staden Villmanstrand; 577 kvkm.;
8,908 inv. (1932), finsktalande. Mdn.
Lappvide, växtart, se S a 1 i x.
Lappvik, lastageplats och station vid
Hangö-banan, i Tenala kommun, Nylands län,
Finland. Export av trävaror. Mdn.
Laprade [-ra’d], Victor de, fransk skald
(1812—83). ”Psyché” (1842) och ”Odes et
poè-mes” (1844) röja en förandligad naturpoet, som
läst Platon och framförallt Lamartine. L:s
talang var icke vuxen hans ansträngt
högstämda livssyn, och han förblev en flitig epigon,
omhuldad av Franska akad., vari han 1858
efterträdde Musset. S.Ah.
La psana. växtsläkte, se Harkål.
Lapska språket och litteraturen. Lapska
språket är ett finsk-ugriskt språk, som de
an-tropologiskt från de övriga finsk-ugriska folken
skilda lapparna tillägnat sig, i det de utbytt
sitt tidigare (fullkomligt obekanta) språk mot
ett finsk-ugriskt (även andra möjligheter äro
dock tänkbara). Eg. kunde man tala om ”de
lapska språken”, ty de olika dial. avvika så
mycket från varandra, att man lika gärna
kunde betrakta dem som skilda språk. Lappar
talande olika dial. kunna näml, icke förstå
varandra; det allmännaste förståelsemedlet med
utomstående och delvis även mellan lapparna
har varit och är finska, delvis även svenska
och norska på de sydligaste områdena. De
lapska dial. kunna indelas i två huvudgrupper:
1) östlapskan på Kolahalvön
(Kolalapska) med den därtill anslutande s k o 1
telapsk a n i Nuortijärvi, Suonikylä samt i det
numera finska landskapet Petsamo (=
Petjen-ga) ävensom Enarelapskan
(Inari-1 a p s k a n) inom den finska socknen Enare
(Inari), samt 2) västlapskan, omfattande
de övriga dial. De västlapska dial. kunna
indelas i: 1) Finmarkslapskani den
finska socknen Utsjoki samt i Finmark och Tromsö
fylken, Ofoten och Torne lappmark, 2)
Lule-1 a p s k a n i Lule lappmark och Arjeplog, 3)
övergångsdialekten i Arvidsjaur,
Ma-lå, Sorsele och n. Tärna, samt 4) s y d 1 a
p-s k a n i Stensele, s. Tärna, Vilhelmina, Jämtland
och Härjedalen. L. s:s ställning inom den
finsk-ugriska språkfamiljen har varit omstridd. J.
Budenz har trott sig finna ett kännetecken
(uddljudande ri i vissa språk gentemot n i de övriga)
jämförbart med det, enl. vilket man f.n.
indelar de indoeuropeiska språken i
”centum”-och ”satem”-språken; enl. detta skulle lapskan
tillsammans med ungerska, vogulisk-ostjakiska
och syrjänisk-votjakiska med uddljudande h
föras till en gemensam grupp gentemot
n-grup-pen, omfattande finska, tjeremissiska och
mord-vinska. Detta kännetecken är dock icke
avgörande, emedan h otvivelaktigt är det urspr.
ljudet, som bevarats i vissa språk och
sammanfallit med n i de övriga. Lapskans nära likhet
med finskan är iögonfallande, men detta är
icke heller avgörande för lapskans ställning,
ty lapskan har under årh. genomsyrats av
”lån” från finskan (bl.a. har en stor del av
de till gammalgermansk språkform hänvisande
beståndsdelarna i lapskan inkommit genom
finsk förmedling; det finnes dock även direkt
upptagna urnordiska lånord av stort intresse,
t.o.m. i de östligaste dial., utan att tala om de
talrika nyare norska och sv. lånen i de
västlapska dial.). Om man avskiljer från lapskan
allt det, som bör el. kan betraktas som ”lån”,
återstår en språkform, som återspeglar ett
gammalt lapskt urspråk, vilket säkert är
finsk-ugriskt och står nära den ”urfinska”, som de
östersjö-finska språken förutsätta, men
ingalunda sammanfaller därmed. Det finsk-ugriska
språk, lapparna en gång tillägnat sig, måste ha
varit något finskan närstående språk, som till
vår tid icke bevarats i någon annan form än i
lapskan. I alla händelser är lapskan just
genom sin språktyp och ställning av oskattbart
värde för finsk-ugrisk språkhistoria. — Den
lapska fonetiken är rikt nyanserad; särsk. kan
man framhålla de många olika
kvantitetsgra-derna. Huvudaccenten ligger alltid på första
stavelsen. Vokalharmoni förekommer icke.
Grammatisk genusskillnad är obekant.
Ordparadig-met och avledningen kännetecknas av rika
vokal- och konsonantväxlingar: ”avljud” och
”omljud”, ”brytning” och elisioner (särsk. bör
framhållas den s.k. ”stadieväxlingen”, som
omfattar hela ljudsystemet). Kasus äro 8—10, till
olika antal i olika dial. Personalpronomen och
verb böjas i 3 numerus (sing., dual, plur.).
Possessiva pronomen företrädas av suffix, oftast
även i 3 numerus. Avledningssuffix
förekomma i rikt antal. Syntaxen kan betecknas vara
enklare än den finska. — Litteraturen ang.
lapskans ordförråd, grammatik och
språkhistoria är rätt omfattande. Äldre lexika av
betydenhet äro det lapsk-latinsk-svenska av E. Lindahl
och J. öhrling (1780) och det synnerligen
förtjänstfulla lapsk-latinsk-norska av Knud Leem
(1768—81); den äldsta grammatiken är av Pehr
Fjellström (1738). Den viktigaste lexikaliska
källan är t.v. J. A. Friis’ stora ordbok
(lapsk
— 949 —
— 950 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
