Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lapska språket och litteraturen - Lapsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPSK MYTOLOGI
latinsk-norsk, 1887), som nu kommer att
ersättas av K. Nielsens utförliga
lapsk-engelsk-nors-ka, vars bd 1 utkommit (1932). Ordböcker
(jämte språkprov) av flera sv.-lapska dial. äro
utg. av I. Halåsz, en Lulelapsk ordbok av K. B.
Wiklund, en Kola-lapsk av A. Genetz och en
sydlapsk av E. Lagercrantz. Av läroböckerna
äro de nyaste K. B. Wiklunds Lulelapska (1901;
2 uppl. 1915) och K. Nielsens utförliga
norsklapska (1926—29; innehåller även en glossar).
Språkhistoriska och fonetiska undersökningar
äro utg. av J. Qvigstad, K. B. Wiklund, K.
Nielsen, F. Äimä, T. Itkonen, E. Lagercrantz, P.
Ra-vila, lapskans förhållande till andra
finsk-ug-riska språk har diskuterats av J. Budenz, O.
Donner, J. Qvigstad, K. B. Wiklund, E. N.
Se-tälä, lapskans beröringar med andra språk ha
belysts av Vilh. Thomsen, J. Qvigstad, K. B.
Wiklund, F. Äimä m.fl.
Den lapska litteraturen består
väsentligen av översatta uppbyggelseskrifter. De
första lapska böckerna, en abc-bok och en
handbok, utkommo i Sverige 1619; den mest
betydande av de äldre skrifterna är Tornæus’
”Manuale lapponicum” (1648), N.T. på
sv.-lapska utgavs 1755 och hela bibeln 1811;
språket anslöt sig här närmare till de sydligare dial.
Senare har dock Lulelapskan allmännast
kommit till användning i Sverige; denna dial.
användes även i den nya bibelövers. 1903. I Norge
utkom den första lapska boken 1728, N. T.
1840, hela bibeln 1895. Även tidn. på lapska
ha utkommit i Norge (den äldsta 1873), t.o.m.
en novell (av A. Larsen 1912). Som verklig
lektyr avsedd lapsk litteratur förekommer f.n. så
gott som uteslutande i Norge. I Finland ha
publicerats några skrifter på Utsjoki- och
Ena-redial. (den första 1825, nyare 1902—06, en
saml. dikter och noveller av Pedar Jalvi 1915).
På Kolalapska finnes endast en abc-bok och
Matteus’ evang. — Lapsk folklore har
publicerats dels i språkvetenskapliga skrifter
som språkprov, dels i särsk. publikationer av
J. Friis, J. Qvigstad, A. V. Koskimies, T.
Itkonen, P. Ravila m.fl. Särsk. märkes lappen J.
Turis berättelse om lapparna (på lapska jämte
dansk övers. 1910, i sv. övers. 1917), ävenså de
av E. Demant-Hatt i samarbete med K. B.
Wiklund utg. ”Lappish texts written by J. Turi and
P. Turi” (1920). Huvudverket för lapsk folklore
är dock de av J. Qvigstad utg. ”Lappiske
even-tyr og sagn” (4 bd, 1927—29). — Bibliogr. över
den lapska litteraturen har utgivits av J.
Qvigstad och K. B. Wiklund i Finsk-ugriska
sällskapets ”Mémoires”, 13 (1899; forts, i
”Fin-nisch-ugrische Forschungen”). E.N.Setälä.
Lapsk mytologi. Som levande religiös tro
upphörde l.m. att existera under 1800-talet.
vad de skandinaviska lapparna angår i själva
verket långt tidigare. Verkliga originaluppgifter
om l.m. äro mycket få. Detta gäller särsk. om
sv. källor. De norska äro rikare. Det viktigaste
äldre verket från sv. sida är Johannes
Schef-ferus’ ”Lapponia” (1673), tillkommet på
uppdrag av rikskanslern M. G. De la Gardie, genom
vars tillskyndan etnografiska uppteckningar
gjordes bland de sv. lapparna. Schefferus
begagnade tidigare sv. källor, framförallt Samuel
Rheen, ”En kort relation om lapparnes lefverne
och seder” (1671). Av autentiska dansk-norska
källor märkas särsk. Knud Leem, ”Beskrivelse
over Finmarkens Lapper” (1767) och de av J.
Qvigstad utg. ”Kildeskrifter til den lappiske
mytologi” (2 bd, 1903—10). — Lapparnas
mytologi liksom deras folkdiktning och folktro i
allm. är starkt påverkad av och uppblandad
med germanska, slaviska och finska element.
Den växlar därför starkt från ort till ort, och
även de äldre sv. källorna äro varandra
motstridiga, beroende på från vilka lokaler de
stamma. Gemensamma drag saknas dock icke.
Som urlapsk tradition anses
schamanis-m e n och den s.k. björnfesten. —
Scha-manismen (se d.o.) är hos lapparna baserad
på n å i d e n s (trollkarlens) förmåga att
försätta sig i extatiskt tillstånd, under vilket hans
själ lämnar kroppen och därvid utför de
övernaturliga uppdrag, som åligga honom. På
själens väg genom de olika världsregionerna har
den till sin hjälp andra själar, ofta tänkta i
djurgestalt, som nåiden ärvt el. köpt el. som
besatt honom. — Björnfesten, som föregicks
av björnens ceremoniella inringning och
dödande, ett företag, vari bylaget el. klanen i
sin helhet deltog och vars höjdpunkt utgjordes
av bytets förtärande, åtföljdes av en
mångfald magiska ceremonier och trollsånger,
vilkas motsvarigheter återfinnas hos skilda
primitiva jägarfolk och syftade till villebrådets
bevarande och förökande och till fortsatt
jaktlycka. Dessa fester äro att betrakta som
jägarens offer till villebrådet; betecknande är
kvinnornas undantagsställning och den massa
tabuföreskrifter, som därvid åligger dem. —
Liksom de germanska nordborna ägnade
lapparna vissa heliga stenar och för hand skurna
träfetischer kult. Dessa kultföremål kallades
av lapparna s e i t a r. En stenseite utgjorde
ofta ett egendomligt format klippblock, och
det fjäll el. den kulle, där den hade sin plats,
utgjorde en för flera familjer gemensam
kultplats, där man vid blodiga offer beströk den
heliga stenen med blod och fett. På sent
stadium av l.m. ha dessa sten- och träfigurer
uppfattats som gudabilder el. tillhåll för
gudomliga väsen, men de äro från början uttryck
— 951 —
— 952 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
