Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latino sine flexione - Latinsegel - Latinsk - Latinska Amerika - Latinska kejsardömet - Latinska litteraturen - I. Forntidens latinska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA LITTERATUREN
ken betydelse som åsyftas, och det duger
sålunda ej för humanistisk vetenskap och
näppeligen till kongresspråk. Då den gamla
volapük-akad. 1908 ombildades till Academia pro
inter-lingua, blev Peano dess president, och l.s.f.
uppgick då i den grupp av på latinet grundade
förslag till hjälpspråk, som kallas interlingua (se
d.o.), men sätter alltjämt sin prägel på akad:s
arbete. L.s.f. har föga uppmärksammats på
germanskt område. — Läroböcker: G. Peano,
”Interlingua” (1927; helt skriven på Is.f.),
”Voca-bulario commune” (2 ed. 1915). v.S-w.
Latinsegel, trekantigt segel, vars främre lik
till hela sin längd är litsat till en i c:a 45°
vinkel mot masten hissad rå. L. härstammar
från Medelhavet, brukades under 1700-talet å
sv. skärgårdsflottans galärer och förekommer
ännu å mindre segelfartyg i Medelhavet (bild
se art. Galär). T.Hrn.
Latinsk, som avser Latium, dess folk
(lati-nerna) och språk (latin); romersk, senare även
västromersk, romersk-katolsk (i motsats till
östromersk, grekisk-katolsk); romansk. E.No.
Latinska Amerika, benämning på de delar av
Amerika, där spanska el. portugisiska är det
officiella språket, alltså Syd- och Mellanamerika
samt Mexiko, i motsats till det engelsktalande
Nordamerika. J.C.
Latinska kejsardömet upprättades 1204, då
det bysantinska kejsarriket störtades av de
västerländska deltagarna i 4:e korståget (se
d.o.) i förbund med Venedig. Korsfararna
stormade 1204 Konstantinopel och satte sig i
besittning av riket. Venedig erhöll över
hälften därav, resten gestaltades till ett latinskt
kejsardöme under västerländsk
feodalförvaltning. Kejsare blevo Balduin av Flandern (1204
—06), hans bror Henrik (1206—16), Pierre av
Courtenay (1216—19), dennes änka Jolanta
(1219—21), deras son Robert (1221—28), Johan
av Brienne (1228—37) och Balduin II (1238—51)
Riket nådde aldrig stadga, oroades av det
bulgariska riket i n. och av lösbrutna grekiska
stater, av vilka kejsardömet Nicæa under
Mikael Paleologos 1261 störtade L.k. och
återupprättade det bysantinska riket. E.Lö.
Latinska litteraturen, den litteratur, vars
uttrycksmedel är latinska språket (se d.o.).
I. Forntidens latinska litteratur. Antikens
romare — krigare, statsmän och lagkarlar
mera än tänkare och skalder — ha,
frånsett rättsvetenskap, några andra praktiska
områden samt i viss mån satirdiktningen, ej
frambragt någon originell nationallitteratur.
Inom snart sagt alla grenar av den antika
romerska litteraturen är lärjungeförhållandet till
grekerna uppenbart och av romarna själva
obestritt. T.o.m. Horatius har, trots all
själv
känsla, karakteriserat sin i hans egna ögon
förnämsta diktargärning närmast ss. en
över-sättarbragd, ja, fornromerska förf, synas över
huvud ha funnit det mera berömvärt att i
latinsk språkdräkt kläda någon i Rom förut
okänd grekisk diktart än att skapa något i vår
mening originellt. Den romerska litteraturens
historia är därför i stort sett historien om
grekisk litteraturs omplantering i romersk
jordmån, och den världshistoriska betydelsen av
romarfolkets litterära alstring ligger i dess roll
av medlare mellan grekisk och västerländsk
odling. Anmärkningsvärt litet är ock antalet av
i Rom el. Latium födda latinska skalder, och
åtskilliga bärare av den romerska litteratuiens
mest frejdade namn stamma från trakter, där
ett inflytande från icke-romerska folkelement
knappast kan betvivlas. Så har särsk.
cisal-pinska Gallien med sin keltiska befolkning
givit Rom en rad lysande förf. (Catullus,
Ver-gilius, Livius m.fl.), Horatius stammar från det
starkt helleniserade Apulien, och under
kejsartiden kan t.ex. Spanien uppvisa ett flertal
litterära storheter, ss. Seneca, Columella,
Martia-lis och Quintilianus. Den ära, som vinnes
genom bokliga idrotter, räknades ock i det hela
lågt av forntidens romare i jämförelse med
utmärkelser, som vapnen el. politiken inbragte,
och Cicero t.ex. avlägger gång på gång
ursäkter hos sina medborgare för den tid och möda,
han nedlagt på dylika strävanden. Rättvisligen
bör framhållas, att forntidens 1.1., ehuru
sekundär i förhållande till den grekiska, likväl
bär den romerska andens omisskänneliga
prägel och, långt ifrån att vara ett försvagat eko,
snarare är en klangstarkare fortsättning av
samtida hellenistisk litteratur. På den satiriska
epigramdiktningens fält har en latinsk skald
(Martialis) t.o.m. nått högre än någon grekisk
diktare på motsvarande område.
1) Från äldsta tid till o. 240 f.K r.
Sparsamt bevarade rester av urgammal
religiös poesi (Arvalsången, saliariska sångerna;
se Arvalbröderna och Carmen),
profana dikter, ss. de s.k. fescenninska verserna
(se d.o.), rättsbestämmelser, annalistiska
anteckningar m.m. vittna om ansatser till en
nationell litteratur, tidigt förkvävda genom
beröring med den överlägsna grekiska odlingen.
På tröskeln till fornlatinska litteraturen möter
ingen hjältedikt, sådan som grekernas
home-riska epos, utan ett nyktert lagverk, de 12
tavlornas lag (i skrift fixerat o. 450),
utgångspunkten ej blott för den romerska
rätten utan även för latinsk prosalitteratur och
latinskt skriftspråk, länge den romerska
ungdomens enda latinska läsebok. Blott spridda
rester äro bevarade. Enda förf.-namnet från
— 1013 —
— 1014 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
