Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Forntidens latinska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA LITTERATUREN
denna period är Appius Claudius (se
Claudius 2), skald på det inhemska
satur-niska versmåttet och politisk talare.
2) Arkaiska perioden (o. 240—o
80 f.K.). Betecknande för den litterära
utvecklingen i Rom är, att grunden till konstpoesien
lades av en latiniserad grekisk slav, L i v i u s
Andronicus, som till latin överflyttade
dels Homeros’ Odyssé för skolbruk, dels
grekiska dramer för uppförande på romersk scen,
l:a gången år 240, då l:a puniska krigets
lyckliga avslutning firades, romerska
litteraturhistoriens äldsta datum. Med alla
ofullkomligheter är denne förf, en märkesman och
banbry-tare ss. den förste utövaren av övers:s konst
inom västerländskt kulturområde och tillika
den, som givit romersk litteratur och därmed
till stor del världslitteraturen en av grekiska
mönster bestämd inriktning. Han skall även
ha framträtt som lyriker, hedrad med officiellt
uppdrag att författa en körsång till Junos ära.
Drama och epos blevo emellertid längè de enda
romerska diktslagen. I Andronicus’ fotspår
trädde med större självständighet gentemot de
grekiska förebilderna hans något yngre
samtida, kampanern N æ v i u s, som på
satur-niskt versmått (även nyttjat av Andronicus i
hans Homerosövers.) besjöng l:a puniska
kriget samt ss. skådespelsförf. genom att välja
ämnen även ur romersk saga och historia
skapade ett nationellt drama (fa’bula prætexta’ta).
Ryktbarare än dessa båda, aktningsbjudande
ej minst ss. pioniärer vid bemästrandet av ett
ännu ouppodlat språks vanskligheter, är E
n-nius från Calabrien (239—168), dramatiker
även han (med särsk. Euripides till förebild),
men framförallt skapare av romarnas
nationalepos före Aeneiden, en versifierad romersk
historia, ”Annales”, i nära anslutning till
Homeros i sht i formgivningen. Den kantiga,
rytmiskt enformiga saturnien fick här vika
för den homeriska hexametern, sedan dess
epikens traditionella versmått. Talangfull och
mångsidig, bearbetade Ennius ett flertal
grekiska skrifter, bl.a. sådana, som gåvo
uttryck åt hellenismens rationalistiska fritänkeri,
och är över huvud den, som förhjälpte
grekiskt inflytande på romersk litteratur till
avgjord seger. Han nämnes även ss. den förste
förf, av satirer, ett slags poetiskt varjehanda,
ännu ej motsvarande vad man senare
betecknade med detta ord. Skaparen av satirer i eg.
mening, den diktart, som romarna gärna ville
räkna som sin spec. tillhörighet och för
vilken de i varje fall visat obestridlig talang, är
Lucilius (167—102), vid sidan av
komedi-förf. A f r a n i u s den förste verklige romare
av förnäm börd, som befattat sig med poesi.
— 1015 —
Den arkaiska litteraturens kulminationspunkt
ligger inom dramatiken, vars yppersta
representanter äro P 1 a u t u s (o. 254—184) och
Terentius (d. 159), de första förf, på
latin, av vilka vi äga fullst. arbeten i behåll. L.l.
känner 4 slag av skådespel: tragedier med
grekiska motiv (fa’bulæ crepida’tæ), tragedier
över romerska ämnen (f. præte’xtæ), komedier
med grekiska ämnen (f. pallia’tæ) samt
komedier med romerskt innehåll (f. toga’tæ).
Tragedien, vars mest betydande företrädare utom
redan nämnda dramatiker äro P a c u v i u s
(f. 220) och Accius (o. 170—90), slog aldrig
riktigt an i Rom, där intresset för scenisk konst
huvudsaki. bottnade i nöjeslystnad, som även
kunde tillfredsställas av t.ex. gladiatorsspel. Så
mycket större popularitet vann komedien, som
fann gensvar i italernas medfödda sinne för
skämt och parodi. Ansatser till nationell
dramatik i en folkligt burlesk genre funnos redan,
bl.a. de s.k. atellanerna (se d.o.), men
Plautus’ och Terentius’ lustspelsdiktning
växte icke fram ur dessa nationella farser, utan
är, även den, grekisk importvara, en
bearbetning för romersk scen av den nyattiska
komedien, representerad av Difilos, Filemon och
i sht Menandros. Trognast mot de grekiska
originalen är Terentius (f. i Kartago), som med
sina av omsorgsfull planläggning, språklig
korrekthet och stor finhet i karaktärsteckningen
präglade stycken vänder sig till den kräsna
och finbildade överklasspublik, av vilket han i
sht omhuldades. Plautus, en umbrer av låg
börd, är en frodigare, mera urspr. begåvning,
som fritt, ja, vårdslöst behandlar sina
originaltexter, blandar grekiskt och romerskt om
vartannat och sin bredare publik till behag
inlägger en god portion grovkornig, folklig
humor. Framförallt är han en formens
mästare, en genialisk språkvirtuos, suveränt
behärskande såväl dialogens som de svåraste
lyriska versformers teknik. Genom det
musikaliska inslaget närmar sig framställningen ofta
den moderna buffa-operetten. Plautus och
Terentius, som med sina komedier (samtliga
palliatce) åt Västerlandet förmedlat grekernas
eljest så gott som okända borgerliga lustspel,
ha därmed utövat ett utomordentligt stort
inflytande på senare tiders dramatik
(Shakespeare, Molière, Lessing, Holberg m.fl.). Det
moderna konversationsstycket kan sägas gå
tillbaka på Terentius. Mindre betydande äro
representanterna för fabula togata, T i t i n
i-u s och den förut nämnde Afranius, av
vilkas produktion endast fragment bevarats.
— Inom arkaiska periodens ram rymmas även
de tidigaste alstren av latinsk konstprosa, vars
huvuddomäner äro hävdateckning och talar-
— 1016 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
