Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Forntidens latinska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA LITTERATUREN
sista årh. f.Kr. i anslutning till samtida alexand
rinsk poesi förde latinsk diktning in på nya
banor och bl.a. gåvo lyriken hemortsrätt i
Rom, har vunnit berömmelse hos eftervärlden
framförallt genom de rent personliga
smådikter, vari han biktande återger alla skiftningar
av den ”romantiska” kärlek, som mer än något
formade hans öde och genom lidelsens
våldsamhet mera synes bottna i keltisk än romersk
mentalitet.
B. Augusteiska tidevarvet (43
f.Kr.—14 e.Kr.) bär namn efter Roms 1 :e
”kejsare”, som, själv en opoetisk natur, likväl i
icke ringa mån präglat sin tids huvudsaki.
poetiska litteratur, vars betydelse ss. medel att
påverka allmän opinion han insåg och vars idkare
frikostigt understöddes av honom själv och
en rad vitterhetens beskyddare, främst
Mæce-nas (se denne). Liksom republikens sista
årtionden äro latinsk prosas guldålder, så är
Au-gustus’ tid poesiens. Ändrade politiska
förhållanden efter republikens undergång erbjödo ej
eggelse för politisk el. juridisk vältalighet, i
vars ställe nu trädde retoriska övningar
(de-clamatio’nes) över fingerade ämnen, varom
bevarade rester av S e n e c a d.ä:s produktion
ge en föreställning. Även historieskrivning var
under den nya regimen förbunden med risk.
Så har prosan under denna period eg. blott en
förf, av rang att uppvisa: L i v i u s, tecknaren
av Roms hävder från dess grundläggning i ett
jätteverk, varav endast en bråkdel bevarats.
Hans mål var förhärligandet av Roms
ödesbestämda storhet och att genom skildringen av
nationens stolta minnen och heroiska
forntids-dygder väcka till liv den gamla romarandan,
samma mål, som utgjorde ledstjärnan för
Au-gustus’ inre politik och för vars främjande
även skaldekonsten togs i anspråk. Denna
uppvisar alla former utom i stort sett den
dramatiska, sedan mimen (se d.o.), följd av
pantomim (se d.o.) och balett, utträngt intresset för
högre scenisk konst. Det poetiska motstycket
till Livius’ historieverk är Aeneiden (se d.o.),
Vergilius’ mest frejdade verk, vilket ss.
romerskt nationalepos efterträdde Ennius’
Annaler. Den högstämda patrotiska anda, som
präglar detta verk, har även H o r a t i u s,
ehuru mindre framgångsrikt, sökt tolka i sina
s.k. romaroden samt i ”Carmen sæculare”, och
av tidens 3 stora elegiförf., Tibullus,
Proper t i u s och O v i d i u s, har — Augustus
till behag — Propertius även behandlat ämnen
ur romersk saga och historia, ja, t.o.m. den
frivole Ovidius har i sin poetiska festkalenaer
(”Fasti”) anslagit liknande toner. Skalderna
följa, nu som förr, de grekiska förebilderna
— att dag och natt vända bladen i dessas verk
är enl. Horatius diktkonstens fundamentala
regel —, och från Hellas lånar man i Rom ännu
okända el. blott föga kända diktformer.
Vergilius den bukoliska poesien med Theokritos
till förebild, Horatius den eoliska lyriken och
gammaljøniska jamben med Alkaios, Sapfo och
Archilochos ss. mönster. Elegien, anknytande
till alexandrinsk diktning, utbildades i Rom på
ett i viss mån självständigt sätt med kärleken
till kvinnan ss. huvudtema. Originalitetens
prägel bära särsk. Vergilius’ dikt om lantbruket,
”Georgica” och Horatius’ satirdiktning. I det
hela är augusteiska tiden en poesiens guldålder
mindre med avseende på skaldernas
ursprunglighet än genom deras suveräna herravälde
över formen. Poesien når i formellt
hänseende samma fulländning, som prosan nått genom
Cicero. I virtuositet kan ingen mäta sig med
Ovidius, som med sin retoriskt färgade stil
förebådar den kommande utvecklingen.
4) Den tidigare kejsartiden (14
—138 e.Kr.), 1.1 :s s i 1 v e r å 1 d e r, bär avgjort
prägel av retoriken, numera all högre
bildnings mål och medel, som, befordrad bl.a. av
de offentliga recitationerna (jfr A s i n i u s
Pollio), småningom förgiftar alla grenar av
litteraturen med onatur och förkonstling.
Epiken representeras av L u c a n u s, som i sin
dikt ”Pharsalia” besjöng kriget mellan Cæsar
och Pompejus, Silius 11 a 1 i c u s,
Hanni-balskrigets skald, samt Papinius S t a t
i-u s (tillika en fin och älskvärd lyriker) och
Valerius Flaccus, behandlande
grekiska sagomotiv. Satirdiktningen får av P e r s
i-u s och J u v e n a 1 i s retorikens stämpel
liksom dramatiken genom S e n e c a d.y., av
vilken vi äga 9 tragedier på vers, de enda
bevarade på latinskt språk, sannolikt läsdramer,
ej avsedda att uppföras, vilka trots smaklöshet
och svulst utövat ett starkt inflytande på
nyare, särsk. fransk-klassisk dramatik. Seneca
är tidens modeförf. framförallt ss. filosofisk
essayist (i dialog- och brevform), vars prosastil
i motsats till Ciceros finslipade och harmoniska
satsperioder är kort, tvärhuggen och spec.
kännetecknad av antitesen. Litterära förebilder
äro nu icke så mycket grekernas som
romarnas egna (spec. augusteiska tidens) klassiker.
Ett nytt lån från Hellas utgör P h æ d r u s’
bearbetning av Aisopos’ fabeldiktning. Tidevarvet
kan uppvisa 3 verkligt betydande förf.:
epigramdiktaren M a r t i a 1 i s,
världslitteraturens störste på sitt område, romanförf. P
e-t r o n i u s, vars dråpliga porträtt av
”gulaschbaronen” Trimalchio är den antika litteraturens
yppersta karaktärsteckning, samt T a c i t u s,
Roms störste hävdatecknare, i sina större verk,
särsk. ”Annales”, skapare av en egen
person
— 1019 —
— 1020 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
