Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Forntidens latinska litteratur - II. Senlatinska litteraturen - Litt. - Latinska myntunionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA MYNTUNIONEN
lig stil, suggestiv genom sitt mörka allvar och
sin lapidariska sammanträngdhet. Vid hans
sida förblekna tidevarvets övriga
historieskrivare, Velie j us Paterculus, V a 1 e r
i-us Maximus och Curtius Rufus. I
opposition mot det härskande retoriska
stilmaneret stå den förut nämnde Petronius samt
Quintilianus, vars värdefulla handbok i
retorik, ”Institutio oratoria”, tillika ger oss ett
blad ur pedagogikens historia. Hans lärjunge,
P 1 i n i u s d.y., liksom läraren imiterande
Ci-ceros stil, har i sht ss. brevskrivare fått en
plats i litteraturen. Bland vetenskapliga förf,
märkas encyklopedisterna P 1 i n i u s d.ä. och
C e 1 s u s, den utmärkte kommentatorn av
Ci-ceros tal, Asconius, lantbruksförf. C
o-1 u m e 11 a m.fl.
5) Senantikens latinska
litteratur (138—6:e årh. e.Kr.) står, liksom
senantik kultur över huvud, i den tilltagande
de-kadensens tecken. Den utgör blott en del av
romarrikets litterära produktion, som i större
omfattning föreligger på grekiskt språk. Så är
t.ex. fallet med kejsar Marcus Aurelius’
berömda ”Självbetraktelser”. Analogt med vad som
tidigare skett inom grekiskt språkområde, gör
sig från Hadrianus’ tid en arkaiserande
moderiktning gällande, vars främste målsman är
afrikanen F r o n t o, Marcus Aurelius’ lärare,
sökande förebilder bland den arkaiska tidens
latinska förf.: Cato, Ennius och Plautus.
Resultatet blev i regel andefattig imitation och
stillös blandning av nytt och gammalt.
Deka-densen röjes tydligast inom poesien, som vid
sidan av mindre talanger, ss. A v i e n u s, A
u-s o n i u s, Namatianus m.fl., eg. blott kan
uppvisa en förf, av någon betydenhet, greken
Claudianus. Av grekisk börd var även
tidens ypperste historieskrivare, A m m i a n u s
M ar cellinus, av vilken vi äga värdefulla,
ehuru språkligt och stilistiskt bristfälliga
skildringar av hans samtida, kejsarna Constantius
och Julianus. Viktiga för vår kännedom om
kejsartidens historia äro den redan under
Tra-janus och Hadrianus verksamme S u e t o n
i-u s’ bevarade biografier över de 12 första
kejsarna samt de s.k. Scriptores historiæ
Au-gustæ (o. 300). Frontos lärjunge, Gellius,
har i ”Noctes atticæ” bevarat värdefullt
material från äldre förf. En plats för sig intar
afrikanen A p u 1 e j u s (f. o. 125) med sin
bisarrt originella äventyrsroman,
”Metamorpho-ses”. Imponerande manifesterar sig romersk
tankeskärpa och klarhet i den
rättsvetenskapliga litteraturen, som under 2:a och 3:e årh.
har sin blomstringstid med lysande namn ss.
Gajus, Papinianus, Ulpianus och
Paulus. Den fick sin avslutning i kejsar
Justinianus’ av Tribonius red. saml.-verk,
”Corpus juris civilis”, ett enastående
monument över romarfolkets världshistoriskt
betydelsefulla insats på rättens område.
II. Senlatinska litteraturen står i
dekaden-sens tecken men i någon mån också i
renässansens. Latinet blev de kristnas
kyrkospråk i Västerlandet och ss. sådant
bärare av en verkligt betydande, i sitt slag
klassisk litteratur, representerad av män sådana
som Tertullianus, Lactantius
och Augustinus, alla från Afrika, den
sistn. otvivelaktigt den störste förf, på senlatin,
en diktarfilosof av Platons typ. Äldsta bevarade
exemplet på denna till en början huvudsaki.
apologetiska litteratur är M i n u c i u s F
e-1 i x’ dialog ”Octavius” (o. 200) med Cicero ss.
stilmönster. Av största betydelse för
kristendomens utbredning inom västromerska riket
var Hieronymus’ (340—420) övers, av
bibeln till latinskt folkspråk, den s.k. ”Versio
vulgata” (jfr Itala), ännu i dag
romersk-katolska kyrkans kanoniska bibelövers. En ny
form av latinsk poesi blev den kristna
hymndiktningen, representerad av Milanobiskopen
Ambrosius (o. 340—397), ”kyrkosångens
fader”, och spanjoren Prudentius (4:e
årh.), ”den kristne Horatius”. Småningom
bunden vid rimmet, ett arv från antik
vältalighet, blev denna diktning mönstret för Europas
senare verslitteratur. Ss. antik odlings sista
mera betydande representanter för 1.1. på
tröskeln till medeltiden äro att nämna filosofen
B o e t h i u s (d. 524) och skalden F o r t u n
a-t u s (död o. 600).
Litt.: H. Schück, ”Världslitteraturens histo
ria”, 1 (1900); E. Norden, ”Die antike
Kunst-prosa” (1909); W. S. Teuffel, ”Geschichte der
römischen Litteratur” (6 Aufl. bearb. av Kroll
och Skutsch, 1910—16); F. Leo, ”Die römische
Litteratur des Altertums” (i ”Kultur der
Gegen-wart”, 3 Aufl. 1912), ”Geschichte der römischen
Litteratur”, 1 (1913); H. Bergstedt, ”Romersk
kulturhistoria” (1915); E. Schwartz,
”Charak-terköpfe aus der antiken Litteratur” (5 Aufl.
1919); M. Schanz, ”Geschichte der römischen
Litteratur” (3 Aufl. 1927 ff.); Cl. Lindskog i
”Bonniers illustrerade litteraturhistoria”, 1
(1928); R. Heinze, ”Die augusteische Kultur”
(1930); G. Montelin, ”Världslitteraturens histo
ria”, 2 (1931). H.Sj
Latinska myntunionen (fra. Union latine),
namn på ett mellan Frankrike, Italien, Belgien
och Schweiz 23/i2 1865 — 1869 biträtt av
Grekland — slutet förbund, som för dessa länder
fastslog en gemensam myntenhet med
bimetal-listisk grundval: förhållandet mellan guld och
silver fixerat till 1—15V2. Myntenheten var 1
— 1021 —
— 1022 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
