Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska myntunionen - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA SPRÅKET
franc å 100 centimes (i Frankrike, Belgien,
Schweiz) = 1 lira å 100 centesimos (Italien) =
1 drakme ä 100 lepta (Grekland). Huvudmynt
voro i guld 100, 50, 20, 10 och 5 (finhet
900/1,000) och i silver 5 frcs etc. (vikt 25 gr.,
finhet 900/1,000). Skiljemynt å 2, 1, V2 och Ve
fre etc. präglades med vikter i relation till 5
frcs men med blott 835/1,000 finhet. De
fallande silverpriserna under 1870-talet ryckte
undan grunden för I.m:s bimetallistiska system.
Efter 1878 måste sålunda präglingen av 5 frcs
i silver inställas. Världskrigets sedelinflation
med efter freden följ, stabiliseringar vid olika
nivåer av frcs etc. i de olika länderna gav
dödsstöten åt unionen, som dock först 1927 formellt
upplöstes. L.m. utövade ett starkt inflytande i
riktning mot skapandet av enhetligare
myntförhållanden i världen, i det att ett stort antal
stater övertagit dess myntenhet, under inhemska
namn utan att dock ingå i unionen. Av dessa
ha fortfarande Albanien (lek), Lettland (lats),
Spanien (peseta) och Venezuela (bolivar) kvar
enheten med den gamla pariteten = 0,72 kr. Av
fördragsmakterna gäller detta numera endast
Schweiz. N.L.R.
Latinska språket tillhör den italiska grenen
av indoeuropeiska språkstammen. Urspr. var
l.s. en italisk dial., som talades i staden Rom
och dess närmaste omgivning, Latium, och l.s.
bildade jämte de oskisk-umbriska dial. den
italiska språkgruppen (se Italiska språk).
Med Roms växande makt vidgades latinets
språkområde, och l.s. blev romerska
världsrikets officiella språk, som helt dominerade i
dess v. delar men i ö. rikshalvan hade
grekiskan som överlägsen konkurrent utom i de
av detta språk icke influerade barbarländerna,
t.ex. nuv. Rumänien. Rikets uppdelning i
öst-och Västrom följde ung. den språkliga
gränsen.
På gr. av vissa likheter med grekiskan har
man tidigare antagit en ”italo-grekisk”
språkenhet. Likheterna äro emellertid beroende på
att båda språken bevarats i ålderdomlig form
och uppvisa vissa från urspråket stammande
fenomen, men de äga icke tillräckligt typiska
gemensamma nybildningar, som tyda på
närmare enhet under någon period. Många av
likheterna bero på lån från grekiskan i
historisk tid. Något större sannolikhet har
hypotesen om en ”italo-keltisk” språkenhet. Flera
fenomen, t.ex. medio-passivbildningen på -r
(lat. se’quor ”jag följer”, iriska sechur), vidare
konjunktiv på -a, futurbildning på -b-, tyda på
en för båda språken gemensam utveckling.
Under tidigare period rönte latinet starkt
inflytande från etruskiskan (se Etrusker).
Härifrån stammar möjl. den i förhistorisk tid
förekommande initialaccenten, vars förekomst
bevisas av synkopering och vokalförsvagning,
t.ex. de’xter, höger, ur de’xitero, confi’cio ur
äldre co’nfacio. Vid den litterära tidens
början ersattes denna accent på första stavelsen
av den i klassiskt latin gällande accenten enl.
penultimaregeln, d.v.s. varje ord har accent på
näst sista stavelsen (penultima), om denna är
lång, i annat fall på 3:e stavelsen från slutet.
De intima förbindelserna med de grekiska
kolonierna i s. och mellersta Italien ledde till
upptagande av en mängd grekiska lånord,
särsk. handelstermer. Härifrån fick också l.s.
sitt alfabet, som härstammar från grekiska
(chalkidiska) kolonier i Kampanien. För
uttalets skull bör framhållas, att grek, r (gamma),
lat. C, genom inflytande från etruskiskan, som
ej kände skillnad mellan tenuis och media, i
latinet användes som tecken för k-ljud, och ny
beteckning, G, skapas för p-ljudet. C uttalades
sålunda i klassiskt latin som k även framför
len vokal (e, i), och först i 5:e årh. e.Kr.
märkas spår av palatalisering av c framför e, i.
Vi veta ytterst litet om l.s. under dess
tidigare perioder. Från 6:e—4:e årh. f.Kr. finnas
blott sparsamma inskrifter bevarade, som ej
kunna ge klar bild av språkutvecklingen. När
den litterära perioden börjar fr.o.m. 3:e årh.,
framträder språket i huvudsak i den gestalt,
vi känna från klassisk tid. Den rika vokalism,
som ärvts från indoeuropeiska urspråket, har
nu blivit förenklad; de flesta diftonger hade
försvunnit utom ae (ai) och oe (oi) och korta
vokaler inuti ord vanl. försvagats till e och i.
Bland andra latinets särdrag märkas:
Indoeuropeiska sonantiska liquidæ (rl) blevo or
och ol (grek, ra el. ar och la el. al);
sonantiska nasaler (m n) blevo em och en (grek, a),
t.ex. ack. sing. i subst. av 3:e deklinationen
pedem, fot (grek. poda). Indoeuropeiska s.k.
mediæ aspiratæ (bh, dh, gh) utvecklades i l.s.
sålunda: bh i början av ord f, t.ex. fero, bära;
fräter, broder; inuti ord b; dh blev ävenledes
i början av ord f, t.ex. fumus, rök (grek,
thg-mos); fela’re (jfr vårt dägga, däggdjur); inuti
ord d el. i vissa fall b-, gh blev i början av ord
framför vokal och inuti ord mellan vokaler
h, annars g, t.ex. hostis, främling (ty. Gast);
hiems, vinter (grek, cheimon). Ett
ålderdomligt drag i l.s. är, att indoeuropeisk labiovelar
qu bevaras i formen qu, t.ex. quis, vem (grek.
tis). Vidare utvecklas i l.s. intervokaliskt
-s-till r (rhotazism), i grek, utföll detta s.
Ett ålderdomligare drag än de moderna
språken visar l.s. genom rikedom på
böjningsformer, särsk. gäller detta nominalböjningen, t.ex.
genom bevarandet av kasus ablativ. I fråga
om verbens böjning framträda i l.s. många ny
— 1023 —
— 1024 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
