Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA SPRÅKET
bildningar men mindre formrikedom an i
grekiskan, som härvidlag har bevarat
ålderdomligare karaktär. Genom latinets rikedom på
former med många kasus-, tempus- och
mo-dusändelser blir användningen av artiklar,
pro-nomina, hjälpverb och prepositioner ofta
överflödig, och l.s. blir sålunda genom en koncis,
knapp och dock klar, av kraft präglad
gestaltning skapat för nykter och klar
framställning. En lång sv. sats som ”må vi kämpa
tappert enl. våra fäders sed” blir helt kärvt more
majo’rum fo’rtiter pugne’mus. Det är ett
språk, lämpat för krigare, lagstiftare och
ingenjörer. Sådana voro också romarna.
Det litterära latinet är en normaliserad
konstprodukt med enhetlig prägel över hela
det stora språkområdet. Särsk. dial. existera
sålunda icke i motsats till grekiska
litteraturspråket (se A 11 i c i s m). Det är förfelat att, som
stundom skett, i l.s. söka efter dialektiska
egenheter i form av ”afrikanskt” el. ”galliskt”
latin. När fr.o.m. mitten av 3:e årh. l.s.
framträder i litterär form, kom språket under
intrycket av grekisk litteratur att röna mycket
starkt inflytande från grekiskan både i
syntaktiskt och stilistiskt avseende. Språkets
utveckling följer nu i stort sett den gängse
periodindelningen av den latinska litteraturen (se
d.o.). Höjdpunkten nås under den klassiska
tiden, som man brukar räkna från Ciceros
första framträdande (81 f.Kr.) till Augustus’
död (14 e.Kr.). Då framträdde språket i
formfulländad gestalt, som kan förstås endast om
man besinnar inflytandet från grekiskan. Från
den arkaiska tidens otympliga konstruktioner,
där satser hopas som råa stenar i en cyklopisk
mur, har nu språket utvecklats till den
cice-ronianska periodbyggnadens konstverk. Dock
är det ingalunda slavisk imitation av grekiskan.
Romarna förstodo att para grekisk elegans
med latinsk kraft, allvar och tyngd. Genom
sina anlag för patetisk retorik skapade de
också en för denna avpassad form, som mer
än grekiskan visar förkärlek för yttre
prydnader i form av assonans, allitteration,
synony-mik, anafor och parallellism.
Vi känna latinet mest i denna form av
litteraturspråk. Men lika litet som gemene man
i Sverige talar på en Harald Hjärnes prosa,
lika litet talade folket i Rom som Cicero el.
Tacitus i sina skrifter. Som levande organism
utvecklades under årh. ett samtals- och
folkspråk, helt olika det litterära l.s. Vi veta föga
därom, ty under klassisk tid flöt det fördolt
djupt under ytan. Det bildade samtalsspråket
få vi en aning om ur Ciceros brev till Atticus;
till studium av det mera vulgära folkspråket
skänka oss Plautus’ (se denne) komedier och
Uppslagsbok. XVI. — 1025 ___
33
Petronius’ (se denne) roman värdefullt
material. Även talrika vägginskrifter, särsk. från
Pompeji (graffi’ti) och dessutom notiser hos
romerska grammatici om språkliga vulgarismer
ge oss en inblick i folkspråket. Först i
senantiken blir materialet rikligare, den allmänna
bildningsnivån sjunker katastrofalt, och
folkspråket gör sitt inträde i litteraturen. Detta
folkspråk låter oss ofta långt tillbaka i arkaiskt
latin finna de första spåren av den utveckling,
som ledde till skapandet av de romanska
språken, som direkt uppstått ur latinskt
folkspråk.
Genom en långsam process försvunno el.
sammanblandades i folkspråket kasusändelser och
ersattes av prepositioner; så t.ex. gen.-ändeisen
av de el. ex (fra. de); dat.-ändeisen av ad (fra.
d). Likaså omvandlades tempus- och
modusbild-ning från ändelser till omskrivning med
hjälpverb, t.ex. futurum canta’bo, jag skall sjunga,
blev canta’re ha’beo (fra. chanterai);
perfek-tum invitavi’sti, du har inbjudit, blev
invita’-tum habes (fra. tu as invité).
När vid medeltidens början latinskt folkspråk
småningom avlöstes av de romanska
dotter-språken, fortlevde dock det litterära latinet
som statens, kyrkans och de lärdes officiella
språk under hela medeltiden. Ingalunda var
det latinet i dess klassiska form utan ett efter
utvecklingen avpassat levande språk med
ständiga nybildningar. Med renässansen restes
kravet på återgång till rent klassiskt latin. Detta
avbröt latinets utvecklingsmöjligheter som
levande språk men skapade och bevarade till
framtiden intresset för klassiskt latin och
klassisk kultur och eggade till dess studium. Av
oerhörd betydelse har l.s. alltsedan varit icke
blott för de romanska utan även för germanska
språken, vilka dels direkt upptagit ord
därifrån, dels till sin stilistiska byggnad stått
under starkaste inflytandet av latinsk fraseologi
och konstruktion. Eftersom hela
Västerlandets kultur bygger på den klassiska kulturens
grundvalar, utgör allt fortfarande studiet av
l.s. som förmedlare av Roms kultur en
oersättlig bildningens hörnsten.
Litt.: 1) Allmän framställning:
F. Stolz, ”Geschichte der lateinischen Sprache”
(1910; 2 Aufl. av A. Debrunner, 1922); R.
Skutsch, ”Die lateinische Sprache” (i ”Kultur
der Gegenwart”, 1:8, 3 Aufl. 1912); P.
Kretsch-mer, ”Die lateinische Sprache” (i ”Einleitung
in die Altertumswissenschaft”, 1, 3 Aufl. 1923);
A. Meillet, ”Esquisse d’une histoire de la
lan-gue latine” (1928). — 2) Ljud- och
form-lära: W. M. Lindsay, ”The Latin language”
(1894); F. Sommer, ”Handbuch der
lateinischen Laut- und Formenlehre” (3 Aufl. 1914);
— 1026 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
