Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laube, Gustav Karl - Laubtaler - Laud, William - Laudag - Laudal - Laudamus - Laudanum - Laudator temporis acti - Laudatur - Lauderdale, John Maitland - Laudes - Laudi - Laudon (Loudon), Ernst Gideon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAUDON
Laube [låu’bo], Gustav Karl, österrikisk
geolog (1839—1923), var 1869—70 deltagare i
den tyska nordpolsexp. under Koldewey på
”Hansa”, blev 1871 prof, i geologi vid tekniska
högsk. i Prag och var 1876—1910 prof, vid
tyska univ. där. L:s geologiska arbeten
behandla väsentligen Böhmens geologiska
förhållanden. K.A.G.
Laubtaler [låu’ptälor], numism., se É c u.
Laud [läd], William, engelsk prelat (1573
—1645), blev efter studier i Oxford 1601
prästvigd, 1621 biskop,
1629 kansler för
Oxfords univ., 1633
ärkebiskop av
Canterbury. L. hade tidigt
gjort sig känd som en
ivrig förkämpe för
episkopalkyrkan; han
stod Buckingham
nära och fick snart
ett stort inflytande
över Karl I. Som
univ.-kansler utövade
han en livlig
verk
samhet, genomförde många reformer och
grundade univ:s boktryckeri. Som ärkebiskop
utövade L. ett oerhört inflytande, även politiskt
— han var medl. både av skattkammarkollegiet
och utrikeskommittén —, och kan tidvis nästan
betraktas som Karl I:s förste minister. Med
obönhörlig stränghet och hänsynslöst
användande även av världsliga maktmedel sökte han
göra episkopalkyrkan allenarådande i både
England och Skottland. Särsk. riktade sig
förföljelserna mot puritanerna. Dock är det ej
riktigt, att L. skulle velat införa katolicismen. Av
långa parlamentet fängslades L. och anklagades
för högförräderi 1642. Då en verklig dom
härför ej kunde åstadkommas, drabbades han 1645
av en bill of attainder och avrättades 10/i. —
Biogr. av A. S. Duncan-Jones (1927). P.S.
Laudag, stad, se L a o d a g.
Laudal, hd i Vest-Agder fylke, s. Norge, n.
om Mandal; 97,73 kvkm.; 769 inv. (1930). Ax.S.
Lauda’mus (lat., vi tacka) kallas i den sv.
högmässan den tack- och lovsång (vanl. Ps.
24:1), med vilken församlingen svarar på den
föregående Gloria (se d.o. 3). S.N.
Laudanum [låu’-], gammal benämning på
extrakt av opium och vissa beredningar,
innehållande opium, t.ex. L. U’quidum Sydenha’mi,
som numera benämnes Tinctu’ra o’pii croca’ta,
opiumdroppar med saffran. J.H.
Lauda’tor te’mporis acti (lat.), lovprisare av
den gångna tiden; från Horatius.
Lauda’tur (lat., [han el. hon] berömmes),
be-römlig (se E x a m e n s b e t y g).
Lauderdale [lä’dodéil], John Maitland,
greve, från 1672 hertig av L., skotsk politiker
(1616—82), var först en ivrig presbyterian och
tog verksam del i motståndet mot Karl I. 1647
sökte han emellertid försona skottarna och
konungen och verkade därefter ivrigt för dennes
sak. 1650 förmådde han Karl II att infinna sig
i Skottland men blev 1651 fången. Vid
restaurationen blev L. Karls intimaste rådgivare och
Skottlands eg. styresman, varvid han skarpt
hävdade kronans makt både inom kyrka och
stat. Först vacklande hälsa gjorde 1680 slut
på hans maktställning. P.S.
Laudes (plur. till lat. laus, lov),
hyllnings-rop i den påvliga kröningsliturgien; l. matuti’nce
(jfr Matutin), den första av de s.k.
tidebö-nerna (se d.o.). S.N.
Laudi, mus., italienska andliga visor, vilka
nådde sin blomstring i samband med den helige
Franciscus’ verksamhet och särsk. odlades av
broderskap av s.k. laudesi el. laudisti. Formen
på 1. överensstämmer närmast med den tyska
minnesångens (se d.o.). L. ha spelat en viss
roll för uppkomsten av oratoriet (se d.o.).
C.A.M.
Laudon [låu’-] (skrev sig själv från 1759
Loudon), Ernst Gideon, från 1758
friherre von L.,
österrikisk krigare (1717—
90), härstammade
från en sedan årh. i
Livland bosatt skotsk
familj och var son till
en sv. officer. Då
b ans befordran i rysk
tjänst gick långsamt,
sökte L. inträde i den
preussiska armén
men avvisades, varpå
han gick i österrikisk
tjänst och deltog i
österrikiska tronföljdskriget. Ännu 1756 blott
överstelöjtnant, blev L. under sjuåriga kriget
en verklig österrikisk nationalhjälte och
utnämndes 1757 till generalmajor, 1758 till
fältmarskalklöjtnant, 1759 till fälttygmästare.
Djärv, företagsam, snabb i beslut och handling,
var L. också otvivelaktigt Österrikes främste
general och spelade en avgörande roll vid de
flesta österrikiska framgångar. Hans överfall
vid Domstadt tvang Fredrik II att upphäva
belägringen av Olmütz, vid Hochkirch fortsatte L.
längst förföljandet, och segern vid Kunersdorf
var hans förtjänst. L:s förhållande till Daun
och framförallt till Lacy var dåligt; detta
skadade deras samverkan, och efter freden spelade
L., fast han 1778 blev fältmarskalk, blott en
underordnad roll ända till 1789, då han fick
— 1033 —
— 1034 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
