Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurentius Petri (Nericius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURENTIUS PETRI
i sitt ämbete av Petrus Magni, som på
kanoniskt vis 1524 i Rom vigts till biskop i
Västerås, bevarades den s.k. apostoliska
successionen åt den sv. kyrkan. I teologisk lärdom
sin broder överlägsen, ägde L. P. icke dennes
skapande genialitet och oböjliga kraft. En
försiktig natur, kunde han falla undan, när
motståndet blev för starkt, ehuru blott för att
senare återtaga det förlorade, och redde sig
utan svårare brytningar med så olika härskare
som Gustav Vasa, Erik och Johan; ej utan
skäl har han jämförts med den engelske
reformatorn Cranmer. Till en början torde hans
krafter mest ha tagits i anspråk för den nya
bibelövers., som utkom 1541. Sitt första
inlägg i de kyrkliga frågorna gjorde han med
sin 1533 skrivna ”Förklaring på Västerås
re-cess och på ordinantian”, där han utvecklade
sitt kyrkopolitiska och kyrkoorganisatoriska
program i motsats mot konungens sätt att
tillämpa recessen. Redan genom en s.k.
förening 1533 begränsade Gustav Vasa
ärkebiskopens befogenheter, och dessa beskuros
ytterligare under den tyska perioden, då konungens
kroniska misstro och strävan att upplösa
bi-skopsinst. satte L. P:s undfallenhet och seghet
på svåra prov; bl.a. måste han själv som
bi-sittare i domstolen underteckna dödsdomen
över sin broder och L. Andreæ 1540. Under
mer än ett årtionde fick L. P. finna sig i att
vara skjuten åt sidan, sedan kyrkans främsta
ledning 1539 överlämnats åt G. Norman som
”superattendent”. I tysthet verkade han för
en återgång till den den nationellt kyrkliga
organisationen, utförde den betydelsefulla
revisionen av de kyrkliga böckerna (handboken
och mässboken) och fortsatte det arbete på
en kyrkoordning, som han redan under sin
första ämbetstid torde ha begynt. Normans
bortgång 1553 ställde L. P. åter i den kyrkliga
ledningens medelpunkt. Han utvecklade från
denna tid en omfattande litterär verksamhet,
som under 2 årtionden dominerade det sv.
boktrycket, oaktat åtskilliga av hans skrifter
ej trycktes under hans livstid (några existera
fortfarande blott i manuskript). Bl.a. utgav
han 1555 en vidlyftig postilla i 2 d. och 1557
vår första sv. nykterhetsskrift, ”Emoot
dryckenskap”. Hans förhållande till konungen var nu
i stort sett gott, ehuru ej utan påfrestande
störningar; en sådan övergående spänning hade
framkallats av Gustav Vasas giftermål 1552
med sin avlidna gemåls systerdotter, Katarina
Stenbock, vilket L. P. motsatte sig ss. ingånget
inom förbjudna led. Den ”Sv. krönika”, han
fullbordade 1559, var däremot konungen till
behag och förf, på dennes önskan. Han
anlitades också av konungen i de mest krävande
uppdrag, bl.a. som ledare av
fredsbeskickning-en till Ryssland 1557. — En påtagligt större
rörelsefrihet fick L. P. under Erik XIV:s
regering. Hans kyrkoordningsförslag, vars
antagande stött på Gustav Vasas oövervinneliga
motstånd, kunde nu framläggas på riksdagen
i Stockholm 1562, och ehuru det icke
stadfästes av Erik, kunde L. P. ostört verka för dess
tillämpning i praktiken. Under några år
upptogs hans intresse i hög grad av den
konfessionella polemiken mot Beurreus (se denne)
och kalvinismen, som han bekämpade i en rad
skrifter (bl.a. ”Om någor stycker wårs Herras
Jesu Christi nattward anrörandes”), där den
nya tysk-luterska ortodoxien tydligt
framträder och den sv. kyrkan första gången
uttryckligen betecknas som lutersk. L. P:s
verksamhet och intresse omfattade i övrigt alla det
kyrkliga livets yttringar, med själavården som
det centrala; han ombesörjde nya uppl. av de
kyrkliga böckerna (psalmboken 1567 med
till-lägg 1572 och vår äldsta bevarade
katekesedition 1567) och arbetade bl.a. för
kyrkomusikens höjande. I tidens politiska konflikter
ådagalade han sin böjlighet för den världsliga
makten; han dömde hertig Johan 1563, var i
det längsta lojal mot Erik XIV men gav 1568
ett på skruvar ställt tillstyrkande till upproret
mot honom och dömde honom sedermera
för-lustig icke blott kronan utan även livet.
Redan stående på gravens brädd fick han se sitt
långa livsverk krönt med seger, då hans
kyrkoordning efter förnyad revision godkändes av
Johan III och, efter att ha utgivits av trycket
1571, följ, år stadfästes av ett kyrkomöte i
Uppsala. Utan att vara överlägsen sin tid har
L. P. mer än någon annan samtida bidragit
att befästa den protestantiska bekännelsen och
kyrkoformen i Sverige. — Litt.: A.
Angerman-nus, ”Refutatio erroris Herbesti” (med
levnadsteckning över L., 1588); J. Baazius,
”Inventarium ecclesiæ sveogothorum” (1642); J. G.
Hallman, ”The twenne bröder... Oluff Petri
Phase... Lars Petri hin gamle” (1726); H.
Schück, ”Sv. litteraturhistoria”, 1 (1890); O.
Ahnfelt, ”L. P:s handskrifna kyrkoordning af
år 1561” (1893), ”Sv. kyrkans ordning under
Gustaf I” (s.å.); K. A. Appelberg, ”Kyrkans
rättsliga ställning i Sverige och Finland”
(1900); H. Lundström, ”Har Sveriges förste
evang. ärkebiskop studerat i Tyskland?” (i
”Skisser och kritiker”, 1903), ”Om L. P:s
förmenta karaktärssvaghet” (i ”Kyrkohist.
årsskrift”,. 1905); E. Hildebrand i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 4—5 (1920—21); I.
Col-lijn, ”Sveriges bibliografi”, 2 (1928); E.
Färn-ström, ”Om källorna till 1571 års
kyrkoordning” (i ”Kyrkohist. årsskrift”, 1928); S. Estborn,
— 1045 —
— 1046 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
