Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leconte de Lisle, Charles - Le Coq, Albert von - Le Corbusier - Lecouvreur, Adrienne - Lectio - Lectionarium - Lectisternium - Lectorium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE COQ
sidan av den rena poesin, sysslade med
journalistik och kommunistiska drömmerier,
deltog i revolutionen
1848 och bröt med
sin familj genom
den glöd, varmed
han ivrade för
negerfrigörelse i de
franska kolonierna,
en åtgärd, som
betydde ruin för honom
själv. Sysslande med
poesi, levde han
därefter i tryckta
omständigheter, tills
hans berömmelse in-
bragte honom en blygsam statspension. Två
gånger ratad av Franska akad., invaldes han
1887 ss. Victor Hugos efterträdare på dennes
uttryckliga begäran, varvid en ryktbar
skandal åstadkoms genom det fientliga
hälsningstal, som Dumas d.y. riktade till honom. Utom
ett antal övers, av den grekiska poesins
stormän samt ett drama i Aischylos’ stil, ”Les
Érinnyes”, består hans alstring av de lyriska
saml. ”Poèmes antiques” (1852), ”Poèmes
bar-bares” (1862) och ”Poèmes tragiques” (1884)
samt den postumt utkomna, av hans vän och
lärjunge Hérédia red. saml. ”Derniers poèmes”
(1895), vari även hans fåtaliga prosauppsatser
ingå. I L:s poesi finns icke någon utveckling
och icke någon tillbakagång; allt hos honom
är uttryck för en enda idé, vilket alstrar en
enhetlighet besläktad med monotoni. Fri från
mänskliga passioner och individuella intressen,
besjunger han tillvarons skönhet och absoluta
intighet med kall lidelse och med ett suveränt
förakt för en avsigkommen samtids intressen
och problem. Hans attityd är stoisk och
heroisk; poesin skall enl. honom icke vara
in-trospektiv, ss. romantikerna hade tänkt sig,
utan den skall i sin absoluta formfulländning
och klara plastik vara en från all själviskhet
befriad spegel av det sköna. Denna sin
åskådning genomför han inom poesien med samma
konsekvens som Flaubert inom prosan, men på
gr. av en viss temperamentets asketism når han
icke fram till så fulltoniga totaleffekter i fråga
om skönhet och sublimitet som denne. Sina
ämnen hämtar han ur historien, med förkärlek
ur barbariska skeden och religioner, och guld,
blod och förgängelse äro genomgående element
i hans dikt. — Litt.: Biogr. av J. Dornis (1909).
F.G.B.
Le Coq [lekå’k], Albert August von, tysk
orientalist (1860—1930). L. var ledare för 2:a
och 3:e preussiska Turfanexp., vilka gjorde
mycket viktiga arkeologiska fynd kring
städer
na Turfan och Kutscha i Östturkestan. Detta
material förvaras nu i Museum für
Völkerkun-de i Berlin, vars chef L. var från 1925. Bland
L:s viktigaste arbeten märkas ”Chotscho’
(1913), ”Die buddhistische Spätantike in
Mittel-asien” (7 bd, 1922—33). Även som turkolog
och etnograf var L. betydande. Bland hans
arbeten på detta område märkas
”Sprichwör-ter und Lieder aus der Gegend von Turfan”
(1911) och ”Volkskundliches aus Ostturkistan”
(1916). G.Jg.
Le Corbusier [lakårbyzje’], pseud. för den
schweizisk-franske arkitekten C. E. Jeanneret
(se denne).
Lecouvreur [lakovrö’r], A d r i e n n e, fransk
skådespelerska (1692—1730). L. debuterade i
Lille 1708, var senare anställd vid teatern i
Strasbourg och från 1717 vid Théåtre fran^ais,
där hennes av enkelhet och sanning präglade
konst öppnade samtidens ögon för
barockteaterns ihåligt patetiska spelstil och där hon
triumferade i såväl tragedi (Racine, Crébillon,
Voltaire) som komedi (Molière, Marivaux). L.
stod i intimt förhållande till Moritz av Sachsen,
och hennes plötsliga död gav upphov åt ryktet,
att hon förgiftats av den svartsjuka hertiginnan
av Bouillon. L. är huvudpersonen i Scribes och
Legouvés skådespel ”A. L.”. G.K-g.
Le’ctio (lat., läsning), bibelläsning vid
gudstjänsten. Äldre orientaliska liturgier föreskriva
tre läsningar; förhärskande blev dock det
romerska bruket med två: epistel (se d.o.) och
evangelium. Från läsning av resp, bibelböcker
i följd (l. conti’nua) övergick man till urval av
texter för varje särsk. sön- och helgdag (l.
sele’cta). Det senare bruket bibehölls i Sverige
efter reformationen (jfr Evangeliebok).
1811 inskränktes textläsningen vid altaret till
episteln, men 1860 återgick man till den äldre
ordningen. A.M-n.
Lectiona’rium, se Evangeliebok.
Lectiste’rnium (lat. till lectus, soffa, och
ste’rnere, bädda), ”soffbäddning”,
”gudabespis-ning”, i forntidens Rom benämning för en
särsk. (från Grekland lånad) form av offerfest
(ofta i förening med supplica’tio, se d.o.),
varvid gudabilder, vilande på hyenden (pulvi’ni),
lades på soffor (lecti, pulvina’ria) vid dukade
bord. Dylik bespisning av kvinnliga
gudomligheter omtalas under namnet selliste’rnium,
varvid stolar (sellæ) nyttjades i st.f. soffor. L.
förekom i Rom enl. Livius 1 :a gången 399 f Kr.
Jfr Theoxenier. H.Sj.
Lecto’rium (lat., läktare, ty. Lettner, fra.
jubé) var urspr. en upphöjd plats i kyrkan för
uppläsning av de heliga texterna (motsvarande
de gammalkristna ambonerna, se d.o.),
utbildades särsk. under gotiken till ett på pelare
— 1103 —
— 1104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
