Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leffler, 2. Johan - Leffler, 3. Anne Charlotte, di Cajanello (Carlot) - Leffler, 4. Janne - Leffler, Béla - Lefort, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEFORT
som i stor utsträckning tillkom under L:s
ledning, har han bidragit med åtskilliga
uppsatser. T.E-r.
3) AnneCharlotte Gustava L., den
föregåendes syssling, hertiginna di Cajanello,
författarinna (Vio
1849—21/io 1892),
debuterade 1869 under
pseud. C a r 1 o t med
novellsaml.
”Händelsevis”, som röjer
starkt inflytande från
Ibsens ”Brand”. 1872
g. 1) m. vice
häradshövding G. Edgren
Under de följ, åren
fick hon flera
skådespel uppförda på
Dramatiska teatern
(”Skådespelerskan”, 1873, ”Pastorsadjunkten”
och ”Under toffeln”, 1876, samt ”Elfvan”
1880). Huvudproblemet är en begåvad
personlighets kamp för sin utveckling i strid mot
förhållanden, som hämma den. Den dramatiska
tekniken är valhänt. Då hon, säkerligen
påverkad av Strindbergs framträdande, återgick
till novellen och 1882 utgav den realistiska
novellsaml. ”Ur lifvet”, visade det sig, att hon
hade sin styrka som berättare. 1883 kom
andra saml. av ”Ur lifvet”. Hon ger i sina
noveller satiriska skildringar ur societetens och
den högre medelklassens liv. Framförallt
sysslar hon med äktenskapsproblemet. Liksom
in-dignationsförf. i allm. var hon benägen att ge
mannen skulden för de olyckliga äktenskapen.
Av egen erfarenhet hade hon lärt, att det är
synd att gifta sig utan kärlek. I skådespelet
”Sanna qvinnor” (1883) gjorde hon ett inlägg
för gift kvinnas äganderätt, och i skådespelet
”Hur man gör godt” (1885) angrep hon olika
sociala missförhållanden. Stor betydelse för
hennes utveckling fingo några utländska resor
samt vänskapen med Sonja Kovalevsky (se
denna), tillsammans med vilken hon skrev ett
misslyckat drama, ”Kampen för lyckan” (1887).
I romanen ”En sommarsaga” (1886)
behandlade hon problemet, om en kvinna kan förena
ett konstnärligt livskall med äktenskap. Detta
problem löste hon i sitt eget liv, sedan hon
1889 upplöst sitt äktenskap och 1890 gift sig
med hertigen av Cajanello, prof, i matematik
vid Neapels univ. Hennes lycka återspeglas i
romanen ”Kvinnlighet och erotik” II (1890),
en lovsång över kärleken. 1892 utgav hon ”Tre
komedier” och en biografi över Sonja
Kovalevsky. Hon ställde sig vid denna tid kritisk
mot emancipationsrörelsen och tendensen inom
diktningen. Just som hennes förf.-skap höll
på att ledas in på nya banor, bortrycktes hon
av döden. 1893 utgåvos hennes ”Efterlemnade
skrifter” i 2 bd. — L. är genom sin objektivitet
och iakttagelseförmåga, sin nyktra och
vederhäftiga stil, sin brist på fantasi och sitt
intresse för problemdiskussion en av de mest
typiska 80-talisterna. Hennes miljöskildringar ha
kulturhistoriskt värde. Vackra prov på hennes
konstnärliga kunnande äro sådana noveller
som ”Moster Malvina” och ”Gusten får
pastoratet”, som utmärkas av fin humor och varm
medkänsla med dem, som ställts på livets
skuggsida. L. ägde stor konversationstalang,
och hennes hem var en samlingsplats för tidens
förf. Ett friskt intryck av hennes personlighet
ger ”A. Ch. L. En självbiografi grundad på
dagböcker och brev” (1922). — Litt.: Ellen Key,
”A. Ch. L.” (1893); Laura Marholm, ”Kvinnor”
(1895); G. Brändes, ”Sami. Værker”, 3 (1900);
H. Larsson, ”Moster Malvina” (i
”Litteraturintryck”, 1926). A.F-m.
4) Johan Albert (Janne) L., den
föregåendes sysslings son, bergsingenjör (1870—1929),
utexaminerad från Tekniska högsk. 1893,
ingenjör vid Klosterverken 1894, överingenjör vid
Långshyttan 1900, metallurgisk ingenjör vid
Järnkontoret 1905, teknisk disponent vid
Gimo-österby bruk 1917, prof, i järnets metallurgi
vid Tekniska högsk. 1918. L. utförde bl.a. ett
betydelsefullt arbete som ledare vid
Järnkontorets försöksverk i Trollhättan för
utexperimen-terandet av den elektriska masugnen. l.S.
Leffler, B é 1 a, ungersk skriftställare (f. 28/io
1887). Efter studier vid univ. i Budapest och
Berlin ägnade sig L. åt lärarekallet, bl.a. i
Nyregyhåza, blev 1918 lektor i svenska språket
och litteraturen vid univ. i Debrecen och är
sedan 1931 lärare i ungerska vid Stockholms
högsk. samt chef för dess ungerska inst, sedan
aug. 1932 med prof:s titel. L. är dessutom
sedan 1921 ungersk pressattaché i Stockholm. L.
har översatt bl.a. Strindberg, Lagerlöf och
Hei-denstam till ungerska och har utg. en rad
arbeten rörande ungerska, svenska och norska
förhållanden. Bl.a. märkas ”Ungersk lyrik”
(1922), ”Ungern i kultur och historia” (1924,
jämte Ch. P. Backman), ”Ungersk konst” (1928)
och ”Ungerska noveller” (1932). L. är g.m.
Signe L i 1 j e k r a n t z (f. 28/2 1886), som
översatt ungerska litterära verk till sv. G.Jg.
Lefort [lafå’r], Fran^ois Jacques, rysk
militär (1656—99). Av italiensk-schweizisk
släkt och f. i Genève, trädde L. 1670 i fransk
krigstjänst och 1674 i nederländsk, kom 1675
till Ryssland, var en tid dansk
legationssekreterare där, inträdde 1678 ss. kapten i ryska
armén, deltog i fälttågen mot turkar och tatarer
1681—89 och avancerade till överste. Han
åt
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
